Aralsjön, en gång den fjärde största sjön i världen, har förlorat över 90 % av sin yta under de senaste decennierna. Som ett resultat har den lokala ekonomin skadats kraftigt, mark har blivit oanvändbar för jordbruk och den unika floran och faunan i Aralregionen står nu inför utrotning. Regionen är hem för en av de största miljökriserna i världen, men få globala publik är ens medvetna om det.
Beläget mellan norra Uzbekistan och södra Kazakstan, var Aralsjön en gång en enorm sjö med en yta på över 68 000 kvadratkilometer (över 26 000 kvadratkilometer). Historiskt sett förlitade sig Aralsjön på Amu Darya och Syrdarya, två floder i Centralasien. Men under sovjettiden, på grund av misskötsel av vattenresurser, nådde vattnet från dessa floder inte längre Aralsjön. Som ett resultat började vattenmassan att krympa, och idag är Aralsjöns nuvarande område bara runt 3 500 kvadratkilometer (1 300 kvadrat miles), uppdelat i fyra mindre sjöar.
Regionala effekter av det krympande Aralsjön
Det krympande Aralsjön får förödande konsekvenser för regionens biologiska mångfald. Den torkade delen av den tidigare sjöbädden har förvandlats till en saltöken, som nu kallas ”Aralkum”. Aralkum täcker nu över fyra miljoner hektar. Minskningen av sötvatteninflödet har också lett till ökade salthaltsnivåer, vilket ger upphov till en miljö som är olämplig för inhemska växt- och djurarter. Under andra hälften av 1900-talet dog tigrar och Bukhara-hjortar ut. I den södra delen av Aral-regionen är tio fågeltyper på väg att försvinna, och mer än 40 fågelarter är nu märkta som ”utrotningshotade”. Dessutom förväntas 12 av 28 fisktyper också försvinna.
Aralsjökrisen har också allvarligt påverkat ekonomierna i omgivande regioner, som historiskt sett har varit beroende av fiske, jordbruk och djurhållning. När havet drog sig tillbaka och salthalten steg, kollapsade en en gång så välmående fiskeindustri, eftersom många fiskarter inte kan överleva de svåra förhållandena. Så småningom tvingade minskande fiskbestånd många att överge sina hem på jakt efter alternativ sysselsättning, vilket ledde till en omfattande avfolkning i många områden.
Jordbruket, en annan viktig sektor i regionen, har också lidit. Kombinationen av vattenbrist, markförsaltning och ökad ökenspridning har gjort cirka 50 000 hektar jordbruksmark oanvändbar de senaste åren. Dessutom har en tredjedel av gräsmarkerna försvunnit, vilket gör det svårt för lokalbefolkningen att mata sin boskap.
Vindstormar sprider salt från Aralkums öken längre bort i regionen, skadar bördig mark och förvärrar matosäkerheten i Aral-regionen. Dammstormar påverkar också folkhälsan. Antalet personer med andningsproblem ökade och antalet anemifall ökade 20 gånger jämfört med statistik från 1960-talet. Kvinnor och barn är de mest utsatta befolkningarna i denna miljöhälsokris på grund av det mycket förorenade och saltade vattnet som används för att dricka.
Vidare konsekvenser från ett krympande Aralsjön
Effekterna av krisen i Aralsjön sträcker sig utanför den omedelbara regionen och påverkar bredare miljö- och klimatmönster. Skapandet av Aralkumöknen har bidragit till regionala klimatförändringar, vilket gör området mer kontinentalt. Vintertemperaturerna har sjunkit med i genomsnitt två grader Celsius, medan sommartemperaturerna har stigit med två grader. Dessa förändringar har förkortat odlingssäsongen, försenat grödans mognad och ökat frekvensen av extrema väderhändelser, som alla har haft en ringeffekt på jordbruksproduktionen i Aral och närliggande regioner. Dessutom nådde dammstormarna som härrörde från Aralsjöns bassäng så långt som till Tien Shan- och Pamirbergen, vilket fick glaciärerna på dessa berg att smälta snabbare.
Både Uzbekistan och Kazakstan inser allvaret av krisen i Aralsjön och har vidtagit olika åtgärder för att minska de negativa effekterna av Aralfrågan, förbättra människors liv och rädda den biologiska mångfalden. Till exempel har Uzbekistan genomfört saxaulplanteringsprojekt för att minska dammstormar i regionen. Saxaul är en typ av ökenväxt som ofta växer i centralasiatiska öknar, den skiljer sig från andra växter med sina långa rötter och förmåga att stärka rörlig sand och bromsa ökenspridningen. Dessutom grävdes flera brunnar för att förse lokalbefolkningen med vatten, och konstgjorda sjöar skapades för att vattna djur i Aral-regionen. Uzbekistan utvecklade också turismpotentialen i Aral-regionen. Nu kommer turister från hela världen för att uppleva den unika Aral-miljön, titta på den mystiska skeppskyrkogården nära Aralsjön och njuta av gästfriheten från Karakalpak-folket, som är en lokal minoritet som bor i denna region.
Kazakstan har också tagit flera steg mot att återställa Arals ekologiska balans. Till exempel byggde Kazakstan Kok-Aral-dammen med stöd av Världsbanken 2005. Dammen hjälpte landet att delvis återuppliva fiskeindustrin i Aralsjöns norra bassäng. Kazakstan planterade också saxauls för att förhindra ökenspridning och sandstormar.
Även om Uzbekistan och Kazakstan genomförde olika projekt för att minska de negativa effekterna av det krympande Aralsjön, borde mycket mer göras för att förbättra människors liv och förhindra framtida klimatmigrationer. Genom att öka den globala medvetenheten om frågan skulle det vara möjligt att hitta några innovativa lösningar för ekologiska utmaningar i regionen och attrahera investerare för att utveckla området och erbjuda sysselsättningsmöjligheter för lokalbefolkningen.
Sammantaget är Aral-krisen en av de största miljöfrågorna i världen, som påverkar miljontals människor i Centralasien. Från att påskynda smältningsprocessen i Tien Shan- och Pamir-glaciärerna till att påverka folkhälsan i Aral-regionen är detta ett mycket allvarligt problem. Medan flera projekt initierades med stöd av internationella organisationer som Världsbanken och UNDP, är regionen fortfarande ett försummat problem med bristande global medvetenhet.