Den 75-åriga Nordatlantiska Fördragsorganisationen (NATO) står för närvarande inför en av sina mest utmanande perioder. När den ryska militären fortsätter sin så kallade särskilda militära operation i Ukraina och för ett mångfacetterat krig mot NATO:s medlemsländer, eskalerar inrikespolitiska utmaningar på båda sidor av Atlanten. Framväxten av högerextrema partier i Europa, som försöker minska sina länders militära säkerhetsberoende av USA-ledda Nato och främja närmare band med Ryssland, komplicerar situationen ytterligare. Dessutom utgör det kommande amerikanska presidentvalet 2024 ett unikt hot mot Natos stabilitet och sammanhållning.
Tidigare president Donald Trump, den nuvarande republikanska kandidaten, har ett okonventionellt perspektiv på koalitionens framtid jämfört med sin demokratiska motståndare. Trump har ofta skickat blandade budskap om USA:s engagemang för kollektivt försvar och har upprepade gånger hotat att dra ut USA ur koalitionen. Denna hållning står i skarp kontrast till president Joe Bidens agerande, som konsekvent har fokuserat på att stärka och utvidga Nato, särskilt som svar på Rysslands invasion av Ukraina. Som reaktion på Trumps hot antog kongressen National Defense Authorization Act förra året, vilket krävde två tredjedels majoritet i senaten eller separat kongressgodkännande för varje president att dra tillbaka USA ur Nato.
NATO, som grundades 1949, skapades för att förhindra ytterligare ett europeiskt krig som involverar USA, säkerställa säkerheten och välståndet för det nordatlantiska samhället genom frihandel och upprätthålla efterkrigstidens internationella ordning. Under decennierna har Nato inte bara ställts inför många utmaningar utan har också stärkt och konsoliderat USA:s dominans på den globala scenen. Trots interna och geopolitiska utmaningar under och efter det kalla kriget är Nato fortsatt motståndskraftigt. USA:s presidenter har konsekvent upprätthållit sitt engagemang för Nato, och kongressens stöd har förblivit starkt, även mitt i en ökning av isolationismen inom det republikanska partiet, till stor del påverkat av Trump.
Med det sagt är det kommande valet 2024 och Trumps potentiella omval avgörande för koalitionens framtid, trots dess nuvarande stöd och förra årets lagstiftningsresolution som stödjer Nato. Kan Trump, om han blir omvald, dra tillbaka USA ur Nato även med kongressens ökade roll och minskade presidentbefogenheter enligt denna resolution?
Tyvärr kan detta kongressinitiativ inte helt skydda NATO från potentiella destruktiva handlingar under Trumps andra mandatperiod. Även om han är juridiskt begränsad från att dra tillbaka USA från NATO, kan Trump fortfarande utöva inflytande för att undergräva alliansen, vilket potentiellt urholkar USA:s långvariga stöd till oigenkännlighet.
En historisk bedömning avslöjar att amerikanska presidenters befogenheter i utrikespolitiken har ökat avsevärt över tid. Omvänt har kongressen, en gång en oumbärlig kraft i utrikespolitiken från andra världskriget till 1990-talet, sett sitt inflytande kraftigt minskat. Den växande polariseringen av inrikespolitiken i USA har kraftigt försvagat kongressens kontroll- och förhandlingsstyrka inom utrikespolitiken, vilket minskat dess förmåga att påverka presidentens beslut, särskilt i globala angelägenheter.
För en president som är benägen att försvaga Nato finns det många militära och diplomatiska alternativ för att undergräva och paralysera alliansen. Diplomatiskt kunde presidenten välja att inte skicka en ambassadör till Nato eller avstå från att skicka ut stats- och försvarssekreterarna, tillsammans med andra tjänstemän och experter, till NATO-möten på både minister- och expertnivå. Medan kongressen behåller befogenheten att kalla regeringstjänstemän för förklaringar och ansvarsskyldighet, har dess makt och kapacitet att övervaka utrikespolitiken avsevärt minskat med tiden.
Som överbefälhavare har presidenten befogenhet att vidta betydande åtgärder. Till exempel kan presidenten dra tillbaka USA:s utrustning, vapen och militära styrkor, vilket effektivt upphäver landets skyldigheter, även de som är inskrivna i kontrakt eller fördrag. Presidenten kunde också välja att inte utse en NATO-överbefälhavare, en position som traditionellt innehas av en amerikan. Dessutom, som Trump nyligen föreslog i ett kontroversiellt kampanjtal, kan presidenten bestämma och förklara att USA inte nödvändigtvis kan åberopa eller följa artikel 5 för att hjälpa en NATO-medlem under attack.
Det är viktigt att tänka på att även om en presidents kontradiktoriska ansträngningar mot Nato inte lyckas fullt ut, kan sådana åtgärder förvärra befintlig osäkerhet och fördjupa splittringar inom Europa, särskilt mitt i inhemska utmaningar som sporras av framväxten av den radikala högern. Följaktligen är det kanske inte nödvändigt att formellt utträde ur Nato för att USA:s president ska försvaga alliansen avsevärt.
Medan kongressresolutionen symboliserar pågående tvåpartistöd för Nato, om USA:s president beslutar att NATO-medlemskapet inte längre är fördelaktigt, borde alliansen kunna fortsätta utan USA. Kriget i Ukraina har understrukit Europas beroende av USA:s stöd för sin säkerhet. Även om européer ökar sina försvarsutgifter som amerikanerna önskar, kommer det att ta decennier att uppnå den nödvändiga kapaciteten. Nato är fortfarande effektivt, men dess framtid är nu starkt kopplad till det amerikanska valet 2024. Trumps omval utgör ett existentiellt hot mot koalitionen.