Mordet på Yahya Sinwar, en högsta Hamas-ledare ansvarig för orkestreringen av attackerna mot Israel den 7 oktober, markerade ett betydande men komplext ögonblick i den pågående konflikten. Medan Israel firade Sinwars död som en form av rättvisa, gjorde det lite för att lösa de djupare utmaningarna som har intrasslat in landet i Gaza. Sinwars avlägsnande från scenen är inte en vändpunkt utan en bit i ett mycket större pussel – ett som involverar militära, politiska och humanitära dimensioner, som alla fortsätter att utvecklas på ett sätt som gör långsiktig stabilitet svåröverskådlig.
Symboliken och gränserna för Sinwars död
Yahya Sinwar var inte bara en annan ledare för Hamas; han förkroppsligade gruppens obevekliga och ofta brutala motstånd. Hans centrala roll i orkestreringen av attackerna den 7 oktober, som lämnade över 1 200 israeler döda och där hundratals togs som gisslan, gjorde honom till Israels mest eftersökta man. När han mördades sågs det som en stor seger för dem som söker rättvisa för de grymheter som Hamas begått.
Men även om Sinwars död kan tillfredsställa en omedelbar önskan om vedergällning, förändrar den inte i grunden konfliktens förlopp. Hamas är inte beroende av en enda galjonsfigur eller en snäv krets av ledare. Det är decentraliserat, med lokala befälhavare och en något tydlig linje av succession. Denna struktur gör att gruppen kan fortsätta att verka även efter att ha förlorat framstående figurer som Sinwar. Den som träder in i hans skor kommer sannolikt att fortsätta med samma hårda hållning och fortsätta Hamas motstånd mot Israel och deras bredare mål att återta vad de ser som historiskt Palestina. I den meningen är att döda Sinwar mer av en symbolisk seger än en strategisk – det kan lyfta andan i Israel, men det kommer inte att avveckla Hamas eller få ett slut på våldscykeln.
Faktum är att Sinwars död kan få motsatt effekt bland palestinier. För många representerade han trots mot den israeliska ockupationen, och hans mord kan förhöja honom till status som martyr. I det palestinska samhället ses de som dör i strid mot Israel ofta som hjältar, och det skulle kunna samla mer stöd för Hamas, trots den förödelse som har resulterat av konflikten. Istället för att försvaga gruppen kan hans död, i kombination med Israels förödelse, inspirera fler palestinier att stå bakom Hamas, hålla deras motstånd vid liv och underblåsa deras långvariga kamp mot Israel.
Israels expanderande militära offensiv i Gaza
Sinwars död kommer mot bakgrund av en bredare och allt intensivare israelisk militärkampanj i Gaza. Under det senaste året har Israel inlett flera stora offensiver som syftar till att förnedra Hamas militära och politiska infrastruktur, men dessa ansträngningar har inte helt neutraliserat gruppen. Hamas har konsekvent visat kapaciteten att omgruppera, återuppbygga sina styrkor och administrativa strukturer efter att Israel tillfälligt dragit sig tillbaka. Denna motståndskraft har lämnat Israel i ett strategiskt dödläge, där militära segrar följs av att Hamas återuppstår som en styrande och militant kraft.
I den senaste kampanjen har Israel eskalerat sina militära operationer i norra Gaza, vilket signalerar en förändring mot en mer aggressiv strategi. Hundratusentals palestinier har beordrats att evakuera, och Israel har infört hårda restriktioner för flödet av mat, vatten, bränsle och medicinska förnödenheter. Dessa åtgärder är utformade för att försvaga Hamas genom att skära av dess tillgång till resurser, men de har också lett till allvarliga humanitära kriser. Många civila, instängda i områden som flyktinglägret Jabalia, har inte kunnat evakuera, antingen på grund av de faror som är inblandade eller för att de tror att ingen plats i Gaza är riktigt säker.
Den humanitära avgiften är betydande. Gazas söder, där mer än en miljon fördrivna palestinier nu bor, kämpar med överbefolkning, begränsad tillgång till grundläggande tjänster och försämrade levnadsvillkor. Israel har utsett vissa områden, såsom al-Mawasi, som ”humanitära zoner”, men dessa områden är fortfarande hotade av israeliska attacker mot militanter. Denna suddighet av militära mål och civilt skydd har väckt omfattande internationellt fördömande, med många organisationer som anklagar Israel för urskillningslösa attacker som oproportionerligt påverkar icke-kombattanter.
Israels brist på ett tydligt slutspel
Medan den militära kampanjen mot Hamas fortsätter, finns en växande oro för att Israel saknar en tydlig långsiktig strategi för Gaza. Premiärminister Benjamin Netanyahu har konsekvent förespråkat en hård linje, och drivit på för fullständig förstörelse av Hamas som både militär och styrande styrka. Ändå, utöver dessa omedelbara mål, har den israeliska regeringen inte formulerat en detaljerad vision för vad som kommer härnäst.
Denna ogenomskinlighet har underblåst spekulationer om mer extrema åtgärder som kan vara på bordet. Ett sådant förslag är den så kallade ”generalplanen”, som innebär en total belägring av norra Gaza. Enligt denna plan skulle invånarna få en begränsad tid att evakuera, varefter den israeliska armén skulle införa en fullständig blockad och skära av alla resurser för att tvinga Hamas till kapitulation. Planen föreställer också etableringen av en ny lokal styrningsstruktur i Gaza, även om det fortfarande är oklart vem som skulle ta på sig denna roll om både Hamas och den palestinska myndigheten utesluts från ekvationen.
”Generalernas plan” väcker möjligheten att Gaza kan börja likna Västbanken i dess fragmenterade form, där palestinska områden har skurits in i isolerade fickor av israeliska bosättningar och militära zoner, och där palestinier lever med begränsad kontroll över sitt land.
Netanyahu har inte officiellt godkänt ”Generalernas plan”, men han har inte heller uteslutit den. Hans regering är splittrad, med vissa ministrar som trycker på för mer aggressiva åtgärder och andra manar till försiktighet. Denna interna splittring speglar den bredare utmaning som Netanyahu står inför: att balansera kraven från sin högerkoalition, som gynnar militär dominans och potentiellt till och med återockupation av delar av Gaza, med internationella tryck för att undvika ytterligare upptrappning.
USA:s perversa incitament
USA spelar en avgörande roll i att forma Israels agerande, både genom militärt bistånd och diplomatiskt stöd. Den senaste tidens utplacering av amerikanska trupper och missilförsvarssystem till Israel understryker Biden-administrationens oro för att konflikten skulle kunna utvecklas till ett större regionalt krig om Iran inte avskräcks ordentligt och blir mer direkt involverad. Men medan USA har gett Israel starkt stöd, tenderar denna dynamik att skapa perversa incitament.
I grund och botten skyddar USA:s stöd Israel från några av de omedelbara återverkningarna av dess militära aktioner, vilket gör att Netanyahu kan eskalera konflikten utan att frukta betydande återslag. Detta skapar en situation där Israel kan följa mer riskfyllda strategier, med vetskapen om att Washington kommer att gå in för att mildra nedfallet. Biden-administrationen har hävdat att dess nära relation med Israel tillåter den att påverka israeliska beslut och begränsa några av de mer extrema åtgärderna. Men detta ovillkorliga stöd, givet att det inte finns några verkliga konsekvenser när Tel Aviv går emot Washingtons vilja, gör det möjligt för Israel att vidta åtgärder som förlänger konflikten.
Denna dynamik visades nyligen, när amerikanska tjänstemän enligt uppgift övertygade Netanyahu att undvika att slå till särskilt känsliga iranska mål, såsom kärnkraftsanläggningar eller oljeraffinaderier. Även om detta visar en viss grad av återhållsamhet kvarstår den bredare oro: så länge Israel känner att det har ett skyddsnät som tillhandahålls av USA, är det mer sannolikt att det fortsätter, och till och med eskalerar, militära operationer.
En konflikt utan slut
Trots den taktiska framgången med att eliminera Yahya Sinwar är Israel fortfarande djupt förankrat i en konflikt som inte visar några tecken på att ta slut snart. Hamas, även om det är försvagat, är långt ifrån besegrat, och den humanitära avgiften i Gaza fortsätter att stiga. Netanyahus regering står inför ökande press, både internt och externt, för att hitta en väg ut ur konflikten, men utan en tydlig och handlingsbar plan finns det lite hopp om en varaktig lösning.
För närvarande fokuserar Israels strategi på militär dominans, med hopp om att fortsatt tryck kommer att tvinga Hamas att kollapsa. Ändå tyder historien på att militära segrar ensamma inte räcker för att säkerställa långsiktig fred. Om inte Israel kan formulera och genomföra en omfattande politisk strategi kommer konflikten sannolikt att dra ut på tiden, utan något klart slut i sikte. I slutändan är Yahya Sinwars död, även om den är betydelsefull, bara ett kapitel i en mycket större och mer komplex historia.