Den 1 oktober avfyrade Iran 180 ballistiska missiler mot Israel, vilket markerade dess andra direkta attack på bara sex månader. Attacken, kallad Operation True Promise 2, kommer vid en tidpunkt då Irans regionala inflytande och avskräckningsstrategi testas hårt av Israels militära aktioner. För Iran var missilanfallet mer än bara vedergällning – det var ett försök att återhämta sin styrka inför ökande förluster. Men detta beslut lyfte också fram de allvarliga utmaningar Iran står inför när det gäller att upprätthålla sin försvarsställning i en allt mer fientlig miljö, och när Irans konventionella avskräckningsförmåga urholkas ökar oddsen för ett kärnvapenutbrott.
Irans regionala intressen står inför oöverträffade utmaningar
Irans inflytande i Mellanöstern har vanligtvis vilat på två huvudpelare: dess stora missilarsenal och dess nätverk av proxystyrkor, särskilt Hizbollah i Libanon. Tillvägagångssättet gjorde det möjligt för Teheran att projicera makt utanför sina gränser utan att delta i direkta konfrontationer. Genom att stödja och beväpna grupper som Hizbollah, syftade Iran också till att avskräcka motståndare som Israel från att skada dess intressen; sålunda är ”motståndsaxeln” en nyckeldel av Irans stora strategi.
Men under det senaste året har denna strategi kommit under intensiv press. Israel har ökat sina attacker, riktade mot viktiga iranska allierade och militära personer. Uppmärksammade mord, inklusive de av Hizbollahs ledare Hassan Nasrallah och Hamas politiska ledare Ismail Haniyeh, i kombination med attacker mot iranska befälhavare, har urholkat Irans förmåga att lita på sina ombud. Hizbollah, en gång en hörnsten i Irans regionala makt, har sett sitt ledarskap nästan helt utplånas, dess kommunikationsnät krossas och dess militära kapacitet minskat.
Inför växande motgångar befinner sig Iran nu i en tuff plats. Dess ombud är inte längre lika effektiva för att motverka israeliska initiativ, och dess avskräckningsförmåga håller på att försvinna. I detta sammanhang var missilanfallet den 1 oktober ett höginsatsspel, som syftade till att visa att Iran fortfarande hade förmågan och viljan att slå tillbaka.
Varför Iran riskerade missilanfallet
Irans beslut att inleda Operation True Promise 2 härrörde sannolikt från ett erkännande av att en konfrontation med Israel började bli oundviklig. Under årens lopp har israeliska hemliga operationer – inklusive mord, sabotage av militära platser och direkta attacker – orsakat Iran ökande förluster. Skalan bleknar dock i jämförelse med vad som följde den 7 oktober 2023, där Israel har slagit ner Irans regionala nätverk. Upptrappningen har mötts med endast ett begränsat svar från Iran, som konsekvent har försökt undvika ett heltäckande krig. Ändå har händelserna nått den punkt där iranska ledare troligen känner att de måste visa sin styrka inför sin främsta rival, vilket nödvändiggör missilanfallet medan möjligheternas fönster förblev öppet.
När Iran inledde den storskaliga missilattacken, hoppades Iran tvinga Israel att pausa och ompröva sin handling. Teheran kan också ha försökt köpa tid för Hizbollah och andra proxystyrkor att omgruppera sig efter att ha lidit så stora förluster. Ändå har strejkerna hittills inte haft sin avsedda effekt; dessutom medförde beslutet allvarliga risker. Iran har alltid förstått att det saknar övertaget i militära sammandrabbningar med Israel, ett land med avancerat luftförsvar, den enda kärnvapenarsenalen i Mellanöstern och mottagaren av pågående stöd från USA.
Avskräckande avskräckning exponeras
Även om Irans missilarsenal är formidabel, har det inte räckt för att ändra Israels strategi. Under aprilattacken fångade Israels sofistikerade luftförsvarssystem, med stöd av nyckelallierade, de allra flesta missiler, vilket minimerade skadorna, även om det iranska anfallet hade förutsetts och inte var så intensivt som det kunde ha varit. Samtidigt är Irans luftförsvar mindre avancerat än Israels, vilket gör det mer sårbart för repressalier.
Oktoberattacken var en något annan sak. Iran gav bara några timmars varsel om attacken och använde uteslutande ballistiska missiler, som var relativt framgångsrika i att penetrera Israels anti-ballistiska missilförsvarssystem och träffa militära mål, även om skadan återigen var minimal. Dessutom tillät Israels beredskap civila att ta sig in i skyddsrum, vilket resulterade i inga israeliska dödsoffer.
Båda fallen har lämnat ett bestående intryck av begränsningarna i Irans förmåga att penetrera Israels försvar och orsaka betydande skada, även om den fulla omfattningen av Irans militär kanske ännu inte kan ses.
Samtidigt har försvagningen av Hizbollah ytterligare undergrävt Irans försvarsställning. Hizbollah, som en gång var Irans mäktigaste proxystyrka, har förlamats av israeliska anfall, som har tagit en betydande belastning på dess ledarskap och militära infrastruktur. Utan Hizbollah med full styrka är Irans avskräckning avsevärt urholkande, särskilt som andra iranska representanter, som de i Irak, Jemen och Gaza, saknar eldkraft och positionering för att fylla tomrummet efter Hizbollahs nedgång.
Irans kärnvapenalternativ
Iran befinner sig därmed i en svår situation. Dess främsta verktyg för avskräckning – missiler och proxystyrkor – vacklar, och i brist på en tydlig militär fördel minskar Teherans förmåga att upprätthålla sin framåtriktade försvarsstrategi. Missilanfallet den 1 oktober kan ha försenat ytterligare israeliska åtgärder för nu, men det har inte förändrat den underliggande obalansen i maktrelationerna.
Iran kan i allt högre grad se till sitt kärnkraftsprogram som ett sätt att motverka denna obalans. Som en tröskelkärnvapenstat har Iran kapacitet att utveckla kärnvapen, även om det ännu inte har fattat beslutet att göra det. Ändå kan den minskande styrkan hos dess missil- och proxybaserade försvar få iranska ledare att ompröva.
Iran har länge hävdat att dess kärnkraftsprogram är för fredliga syften, men de senaste debatterna i landet tyder på att vissa tjänstemän förespråkar en mer självsäker kärnvapenhållning. Genom att signalera sin villighet att utnyttja sin kärnkraftspotential siktar Iran sannolikt på att avskräcka framtida israelisk aggression och förhindra att den nuvarande konflikten eskalerar ytterligare. Dessutom kan det finnas en viss ställning inblandad här: även om det är en riskabel strategi i sig att svänga mot fullständig kärnvapenbeväpning eftersom det kan utlösa förebyggande attacker från Israel eller USA, men bara antydande om möjligheten kan tvinga Israel och dess allierade att ta ett steg tillbaka.
Som sagt, att fullfölja det nukleära alternativet kommer med andra risker. Att utveckla kärnvapen tar tid, och Irans pågående ekonomiska kamp gör upprätthållandet av ett kärnvapenprogram till en skrämmande utsikter. Ändå, när Teherans konventionella avskräckning försvagas, kan det nukleära alternativet bli ett mer attraktivt val för Teheran, särskilt om det kan räkna med stöd från Ryssland, Kina och/eller Nordkorea.
Vilken väg Teheran än väljer, mitt i den flyktiga geopolitiken i regionen, står Iran inför några svåra val. Ytterligare eskalering kan provocera fram förödande vedergällning, medan återhållsamhet riskerar att medge eskaleringsdominans och potentiellt regional hegemoni till Israel. I slutändan kommer Irans framtid att bero på hur väl landet kan anpassa sig till denna föränderliga dynamik och om det kan hitta nya sätt att projicera makt i ett allt mer utmanande landskap.