I Kazakstan har det pågått sedan 1990-talet om att byta från det kyrilliska till det latinska alfabetet. Men först i slutet av 2010-talet inledde den kazakiska regeringen officiellt en övergång.
En alfabetisk växling i ett multietniskt land som Kazakstan är en betydande process på grund av intern social dynamik och bredare geopolitiska konsekvenser, särskilt när det gäller Ryssland. Med åren blev latiniseringen av det kazakiska alfabetet en symbol för stärkt nationell identitet och avkolonisering. Samtidigt väcker dess inverkan på Kazakstans minoriteter, särskilt rysktalande, en mängd frågor.
Latiniseringens uppkomst
Till skillnad från sina centralasiatiska grannar, som Uzbekistan och Turkmenistan, sköt Kazakstan upp antagandet av ett latinbaserat alfabet till 2010-talet. År 2017 antog Kazakstans dåvarande president Nursultan Nazarbayev ”Kazakstan 2050” strategidokument, där han satte 2025 som början på alfabetsövergången. En särskild kommission tillsattes och fick i uppdrag att utveckla det nya alfabetet. Sedan dess har flera versioner av alfabetet presenterats för allmänheten, men alla har repats på grund av offentlig kritik. De senaste versionen presenterades 2021 och har ännu inte antagits officiellt.
När det gäller den språkliga logiken har kazakiska tjänstemän hävdade att det kyrilliska alfabetet förvränger det kazakiska språkets fonetiska struktur och tradition. Förespråkare för latinisering hävdade också att övergången till ett latinskt alfabet skulle hjälpa till att effektivisera Kazakstans integration in i den globala ekonomin och möjliggöra bättre tillgång till teknik och vetenskaplig innovation. Sådana optimistiska prognoser stoppades dock på grund av ekonomiska och sociala utmaningar.
Budgetmässiga och logistiska utmaningar
Alfabetövergång är ett dyrt uppdrag. De senaste tillgängliga kostnadsuppskattningarna från 2018 antydde att latiniseringen i Kazakstan skulle kräva cirka 664 miljoner dollar. Den summan skulle i första hand täcka utbildningsinitiativ och tryckning av nya läroböcker i den nya latinska skriften. Omkring 332 miljoner dollar anslogs för lärarutbildning. Totalt sett var kostnaden för latiniseringsprojektet lika med 39 procent av Kazakstans BNP 2018 (året som uppskattningen släpptes), och en så hög kostnad väckte oro över den faktiska genomförbarheten av initiativet inom den föreslagna tidslinjen.
Trots betydande finansiella investeringar har latiniseringen drabbats av flera förseningar, med tidslinjen som sträcker sig från 2023 till 2031.
Sociopolitiska konsekvenser för nationella minoriteter
Bland de viktigaste konsekvenserna av alfabetbytet i Kazakstan är dess inverkan på landets betydande rysktalande minoritet. Historiskt sett utgjorde etniska ryssar en stor del av Kazakstans befolkning. Till exempel, 1970 och 1979, ryssar var den största etniska gruppen och utgjorde 42,6 procent respektive 40,9 procent av befolkningen, jämfört med etniska kazaker, som utgjorde 32,5 procent 1970 och 35,9 procent 1979. 2021hade andelen etniska ryssar sjunkit till 15,5 procent, vilket fortfarande gör samhället i Kazakstan till det största bland de centralasiatiska staterna.
Det ryska språket har traditionellt spelat en dominerande roll i Kazakstans liv och används överväldigande inom utbildning, media och den privata sektorn. Användningen av ryska fortsatte efter självständigheten, och enligt den 2021 års folkräkning83,7 procent av Kazakstans befolkning talade ryska jämfört med 80,1 procent som talade kazakiska. Således skulle latiniseringen av kazakiska potentiellt kunna introducera en sociokulturell förändring som leder till marginalisering av rysktalande minoriteter, särskilt med tanke på det faktum att kyrilliska ses som nära kopplat till det ryska språket och identiteten.
Kazakstans politiska elit har alltid försökt att trampa försiktigt kring frågan om det ryska språket. 2004, då-President Nazarbayev sade att det ryska språket förenade den kazakiska nationen och alla medborgare i Kazakstan och att det kazakiska språket behövde tid för att fullgöra sin enande roll. På tal om latinisering, Nazarbayev upprepade rollen som rysk, som han beskrev som ”användbar, inflytelserik och fortfarande mäktig” och kallade det en ”historisk fördel” att kazakiska medborgare behärskade ryska.
De bredare effekterna av manusförändringen på andra minoriteter, inklusive uzbeker, tatarer, uigurer och tadzjiker har studerats mindre. Ändå förlitar sig dessa samhällen också på kyrilliska och kan möta liknande utmaningar under den faktiska övergången, vilket ytterligare kan komplicera deras tillgång till utbildning och arbetsmarknaden.
Den geopolitiska dimensionen
Beslutet att byta alfabet i Kazakstan kan inte ses helt som en inhemsk fråga, eftersom det kan få stora geopolitiska konsekvenser. Med tanke på att kyrilliska förknippas med Rysslands inflytande och arv i regionen, ses övergången till latin som en strävan att distansera Astana från Moskva såväl som från det sovjetiska förflutna och istället anpassa landet närmare västvärlden och andra turkisktalande länder.
Den ryska regeringens officiella reaktion var ganska reserverad. Rysslands utrikesminister sa Sergej Lavrov att Ryssland inte ansåg att latiniseringen var en kränkning av rysktalandes rättigheter. Han tillade att ”oavsett var ryska landsmän befann sig, är att säkerställa deras intressen och rättigheter en prioritet för Moskva.”
Ryska experter och media har dock varit betydligt mer kritiska. Den ryske författaren Alexander Shustov har varit särskilt produktiv när det gäller att publicera brett och varna kazakiska beslutsfattare för de negativa konsekvenserna av alfabetsbytet. Shustov förutspådde att latiniseringen skulle leda till alienering av Kazakstans rysktalande grupper och orsaka deras utvandring från norra Kazakstan, där ett betydande antal ryssar bor.
Sådan oro ökade efter att Ryssland annekterade Krim 2014 och det pågående kriget i Ukraina. I detta sammanhang har den kazakiska ledningen varit noga med att balansera sina relationer med Ryssland, samtidigt som de stärkt dess oberoende och nationella identitet. År 2022 Kazaks president Kassym-Jomart Tokayev uppgav att latiniseringen inte ska skyndas på och lagt till 2023 att projektet ”inte borde vara en ren mekanisk växling från kyrilliska till latin.” Detta signalerar att även om Tokajev inte helt har satt ett grepp om latiniseringsprojektet, delar han inte den kraft och det personliga intresse som Nazarbajev hade för alfabetbytet.
Kulturell och pedagogisk påverkan
För kazakisktalande presenteras övergången till latin som ett återställande av nationella och kulturella identiteter och ett avbrott från Kazakstans koloniala förflutna. Latiniseringsanhängare tro att alfabetsövergången kommer att bidra till att återställa det kazakiska språkets försovjetiska turkiska rötter. Kritik stress att betoning på identitetsbyggande kan orsaka en ytterligare schism och komma på bekostnad av den språkliga tillgängligheten för icke-kazakiska talare, särskilt inom området utbildning.
Perioden av alfabetsövergång kan utgöra en betydande utmaning för skolor och universitet eftersom majoriteten av läroböcker och prov för närvarande endast är tillgängliga på kyrilliska. Lärare saknar den nödvändiga utbildningen för att lära ut det latinska alfabetet, medan äldre generationer, främst utbildade uteslutande på kyrilliska, kan kämpa för att anpassa sig till det nya manuset. En sådan generationsklyfta skulle ytterligare kunna förvärra socioekonomiska ojämlikheter mellan kazakiska och rysktalande, särskilt på landsbygden i Kazakstan.
Utöver allt detta kommer den kazakiska regeringen att behöva noggrant balansera främjandet av latiniserat kazakiska med den fortsatta användningen av den kyrilliska skriften för minoritetsspråk. Detta tvåskriftssystem kan dock fördjupa sociolingvistiska klyftor och leda till kulturell isolering för icke-kazakiska minoriteter. Det faktum att det fanns liten eller ingen offentlig debatt kring utvecklingen av nya latinska alfabet eller dess potentiella inverkan på minoritetssamhällen ställer en fråga om den exklusiva karaktären hos nationsbyggande processer i Kazakstan.
Latinisering som ett avkoloniseringsverktyg
Kazakstans latiniseringsprojekt, i dess kärna, är en del av ett bredare försök att avkolonisera från det sovjetiska förflutna. Många postsovjetiska länder försökte återupprätta sina nationella språk och göra sig av med Rysslands inflytande. För Kazakstan är latinisering ett sätt att komma närmare den globala ekonomin och samtidigt ta avstånd från Ryssland.
Det nya alfabetsprojektet kan också ses som kopplat till den större rörelsen mot en större union av turkisktalande länder. Under det senaste toppmötet för Organisationen av turkiska stater i november 2023 i Astana, Turkiets president Recep Tayyip Erdogan kallad om ledarna i Azerbajdzjan, Kazakstan, Kirgizistan och Uzbekistan för utvecklingen av det gemensamma turkiska alfabetet för att ”stärka enheten”, där språk är viktiga.
Ändå är avkoloniseringsprocessen genom latinisering full av inre motsättningar. Projektet presenteras av regeringen som ett steg mot modernisering och internationalisering och betonar etnisk nationalism. Den officiella diskursen kring latinisering handlar nästan uteslutande om kazakiska och kazakiska talare, och försummar helt och hållet oron och behov hos icke-kazakiska minoriteter. Slutligen, Kazakstans nuvarande språkpolitik spegel Språkreformer i sovjetisk stil – själva föreställningen som landet försöker skilja sig från.
Kazakstans övergång till det latinska alfabetet är ett tecken på bredare trender som äger rum i regionen, där alfabetsreformer är sammanflätade med frågor om nationell identitet, geopolitiska förändringar och postkoloniala diskurser. Å ena sidan syftar latiniseringen till landets modernisering och stärkande av den nationella identiteten; å andra sidan väcker det också frågor om inkluderandet av alfabetsreformer, särskilt för icke-kazakiska minoritetsgrupper.
Naturligtvis kommer den fulla effekten av övergången att ta flera år att utvecklas; dock kan de tidiga indikationerna tyda på att övergången till det latinska alfabetet ytterligare skulle kunna fördjupa socioekonomiska och språkliga klyftor inom Kazakstan. För att gå vidare med reformer måste den kazakiska regeringen noggrant navigera i kulturella, utbildningsmässiga och geopolitiska utmaningar samt genomföra språkpolitiken på ett mer inkluderande sätt. När Kazakstan fortsätter att bygga sin postsovjetiska identitet kommer språkpolitiken att förbli i centrum för denna framväxande berättelse.