I juli presenterade Malaysias premiärminister Anwar Ibrahims enhetsregering, genom minister för religiösa frågor Mohd Na’im Mokhtar, det nya Muftilagförslaget för de federala territorierna. Lagförslaget, vars nästa behandling väntas i parlamentet senare denna månad, har väckt oro över den växande sekteristiska konkurrensen bland malaysiska eliter.
Lagförslaget är omtvistat av flera skäl. Det kräver att Muftin för de federala territorierna, som ger kungen och den federala regeringen råd i religiösa frågor, strikt följer den sunnitiska benämningen, särskilt Ash’ari-bekännelsen och Shafi’is rättsvetenskap, samtidigt som muftin ger kvalificerad immunitet från rättsliga åtgärder.
Denna sekteristiska bestämmelse åsidosätter ett brett spektrum av alternativa muslimska rättsvetenskaper, inklusive Maliki, Hanbali och Hanafi som praktiseras i stor utsträckning på andra håll, såväl som sekter som salafism, shiism och andra icke-konfessionella former av islam, trots deras närvaro i Malaysia och erkännande. i vissa delar av den muslimska världen. Dessutom återspeglar juridisk immunitet för muftin ett odemokratiskt drag för att skydda en religiös person från juridiskt ansvar, vilket placerar muftin över andra offentliga tjänstemän.
Denna förskjutning mot teokrati i Malaysia är inte utan motstycke. Dr. Maznah Mohamads bok, ”The Divine Bureaucracy and Disenchantment of Social Life: A Study of Bureaucratic Islam in Malaysia,” understryker den snabba byråkratiseringen av islam från 1980-talet och framåt. Driven av betydande offentlig finansiering har religion nu infiltrerat alla aspekter av det offentliga och privata livet. Muftipropositionen markerar dock en mer explicit sekteristisk vändning i byråkratiseringen av islam sedan 2000-talet, med målsättningen att institutionalisera sunni-asharismen som den statligt sanktionerade versionen av islam.
Tävling bland Malajiska eliter
För att förstå motivationen bakom lagförslaget är det viktigt att förstå den sekteristiska konkurrensen bland Malaysias malaysiska-muslimska eliter.
För det första, inom politiska fraktioner, avslöjar lagförslaget hur religiösa eliter under den Anwar-ledda Unity-regeringen, vägledd av ministern för religiösa frågor, en före detta sharia-chefsdomare i Malaysia, proaktivt främjar shariasystemet genom ny lagstiftning.
Denna push kommer från påtryckningar från högerextrema fraktioner, särskilt oppositionen Perikatan Nasional (PN), ledd av det malaysiska islamistiska partiet (PAS). De anklagar de religiösa eliterna i Anwars Pakatan Harapan-Barisan Nasional koalition för att samarbeta med en liberalt orienterad, pro-kinesisk koalition. Nyligen uppmärksammade federala domstolsavgöranden – som Nik Elin-fallet som ogiltigförklarade bestämmelserna i Kelantans Sharia-lagstiftning om 16 moraliska brott, Iki Putra-fallet som upphävde Selangors Sharia-lags bestämmelse om antisodomi, och Loh Siew Hong-fallet som ogiltigförklarade ensidig omvandling av barn till islam – har intensifierat de upplevda hoten mot shariasystemet och underblåst denna lagstiftningsdrift. Strategin syftar till att konsolidera stödet från religiösa eliter, byråkrater och konservativa muslimska väljare.
Spänningen ökar ytterligare det splittrande lagförslaget #RUU355, som syftar till att utöka sharia-kriminaljurisdiktionen över hela landet och införa hårdare straff. Detta lagförslag fortsätter att ta fart under Anwars administration.
För det andra är religiösa fraktioner, särskilt muftis och byråkrater, låsta i en maktkamp, vilket avslöjar den djupt rotade sekteriska rivaliteten mellan dominerande Ash’ari-fraktioner och salafiska minoritetsfraktioner, trots att båda tillhör sunniislam. Denna långvariga klyfta inom religionen fortsätter att forma Malaysias muslimska majoritet.
Muftilagen fick starkt stöd från 12 statliga muftier och stöd från pro-Ash’ari-nätverk, inklusive Association of Ahli Sunnah Wal Jamaah (Aswaja) och Sarawak Scholars’ Association (Ittihad).
Däremot motsatte Perlis, en känd fristad för salafism, lagförslaget. Salafismen frodas där på grund av inflytandet från Muftin Asri Zainal Abidin, en ledande salafisk förespråkare. Han får stöd från delstatens monarki, lokala politiker, moskénätverk och utländska salafiska beskyddare, inklusive den kontroversiella exilpredikanten Zakir Naik.
Trots interna splittringar mellan tystare påverkade av saudiska salafister och modernister i linje med Muslimska brödraskapet, enades salafiska fraktioner mot lagförslaget. Framstående salafiska personer som Mufti Asri Zainal Abidin, UPSI-lärare Rozaimi Ramle och Fathul Bari Mat Jahya, United Malays National Organization (UMNO) chef för Kangar-staden Perlis, har lett motståndet. Även om dessa fraktioner ofta krockar om politiska frågor, inser de att Mufti-lagstiftningen, som gäller federala territorier, kan skapa ett prejudikat för andra stater och begränsa deras inflytande nationellt. Ironiskt nog, även om salafister inramade sin opposition som ett försvar av ”tankefrihet”, är deras främsta angelägenhet att bevara sin egen sekteriska makt.
Ash’ari-eliter, mest utbildade vid lokala universitet och egyptiska Al-Azhar, ser salafiska forskare, av vilka många har fått Saudi-finansierad utbildning, som ett direkt hot. Under det globala kriget mot terrorismen på 2000-talet fick många malaysier nytta av saudiska stipendier för att studera vid saudiska institutioner. När de återvände introducerade de ett puritanskt tillvägagångssätt som fördömde Ash’ari-metoder som oislamiska och hävdade avvikelser från profeten Muhammeds och hans tidiga följeslagares ursprungliga läror. För Ash’aris hotade detta deras existerande hegemoni över Malaysias religiösa institutioner och det konservativa muslimska livet med rötter i Ash’ari-principerna.
Som svar har Ash’ari-myndigheterna försökt begränsa salafiskt inflytande genom att förhindra deras inträde i den religiösa offentliga tjänsten, neka dem att predika licenser och till och med fängsla personer som den singaporiske salafiska predikanten Rasul Dahri. Ash’ari-ledda institutioner demoniserar också inte bara salafister utan också shia, ahmadier och liberala muslimer genom predikningar, läroböcker, fatwas och kriminalisering.
Ändå har salafister framgångsrikt penetrerat Perlis, utbildningsinstitutioner, malaysiska politiska partier och online dakwah eller religiösa predikoplattformar som ProMediaTajdid och Ilmu Salaf, som stämplar sig som ”reformister” och lockar nya hängivna generationer. Den tidigare premiärministern Najib Razak underlättade ytterligare spridningen av salafismen och sökte religiös legitimitet genom allianser med tysta salafister, kända för sin lojalitet mot den styrande regeringen, och med saudiska beskyddare mitt i 1MDB-korruptionsskandalen.
För det tredje, pro-Ash’ari-lobbyister har länge arbetat för att bädda in sunnitisk Ash’arism i nationell säkerhetspolitik, även innan muftiförslaget utarbetades. Deras inflytande har förankrat fokus på salafism som den primära källan till radikalisering inom säkerhetssektorn. Detta har till exempel lett till den frekventa konfiskeringen av salafisk litteratur, stämplat den som subversiv och främjat Ash’ari-doktriner vid rehabilitering av terroristfångar. Aswaja-ledaren Zamihan Mat Zin och pro-Ash’ari-akademiker från lokala islamiska universitet har gått i spetsen för dessa avradikaliseringsansträngningar.
Även om salafismens kopplingar till terroristgrupper är ett legitimt bekymmer, främjar politiserade religiösa ideologier som Ash’arism fortfarande intolerans och radikalism genom att främja avhumaniserande värderingar och undergräva demokratin. I Malaysia begränsar Ash’ari fatwas traditionella malaysiska sedvänjor som Mak Yong och deltagande i icke-muslimska ceremonier eller på gudstjänstplatser, och förföljer aktivt religiösa minoriteter, intellektuella oliktänkande, kvinnor och medlemmar av HBTQ-gemenskapen. Dessa metoder bryter uppenbart mot grundläggande mänskliga rättigheter och konstitutionella värderingar. Ash’ari-förespråkare kan inte göra anspråk på högre moralisk auktoritet när det gäller att bekämpa radikalisering.
Denna sekteristiska säkerhetsstrategi är fundamentalt felaktig. Den riktar sig orättvist till grupper baserade på stereotyper samtidigt som man ignorerar mer angelägna hot, som uppkomsten av extremhögerextremism, som har urholkat den nationella enigheten och fördjupat misstroendet mot statliga institutioner, särskilt under Unity-regeringen.
Huvudledare vill ha olika saker
Trots sina politiska meningsskiljaktigheter har premiärminister Anwar Ibrahim och Hadi Awang, ledaren för PAS, båda krävt en närmare granskning av Muftipropositionen. Som globala islamistiska figurer främjar de taqriben vision som syftar till att överbrygga sekteristiska klyftor inom muslimen ummah. Denna agenda har fått fäste, särskilt i ljuset av Israels brutala attacker som svar på Hamasattackerna den 7 oktober, som har förvärrat muslimernas svåra situation i Palestina, Libanon och Syrien.
Båda ledarna samarbetar regelbundet med muslimska figurer över sekteristiska gränser, inklusive kontroversiella personer från Hamas, det egyptiska och turkiska muslimska brödraskapet och Irans shia-ledarskap. Hadis möte nyligen med iranska präster och Islamiska revolutionsgardet betonade hans etablerade band med shia-ledare. Men denna uppsökande verksamhet handlar inte om inkludering; Hadis retorik förblir djupt präglad av anti-västerländska och ”anti-otrogna” känslor, medan hans parti aggressivt driver på för etno-religiös dominans och förespråkar anti-minoritetsentiment på hemmaplan.
Anwars administration måste konfrontera, inte ignorera, denna växande sekteristiska konkurrens. Efter sin första frigivning från fängelset, godkände Anwar Amman Message 2005, tillsammans med framstående malaysiska personer som tidigare UMNO-ungdomsledare och hälsominister Khairy Jamaluddin. Detta historiska avtal, som stöds av globala muslimska ledare mitt i Al-Qaidas hot, erkänner alla islamiska sekter, inklusive shia, och förbjuder bannlysning av muslimer.
Anwars Unity-regering måste också införliva icke-sekteristiska värderingar i sin inrikespolitik. Malaysiska muslimer är inte en monolitisk grupp, och landets bredare samhälle är ännu mer mångsidigt. Med stark parlamentarisk uppbackning och positiva ekonomiska utsikter i år är regeringen väl lämpad att anta lagar som omfattar denna mångfald och tar itu med underliggande utmaningar. Islam, som landets officiella religion, bör främjas som ett universellt värde som skyddar mångfald mellan sekter och samhällen. Religiösa institutioner måste också upprätthålla högre standarder för inkludering och ansvarsskyldighet, och verka inom demokratiska processer som alla andra offentliga institutioner.