Uzbekiska myndigheter utreder ett mordförsök som ägde rum runt 01.40 den 26 oktober i Tasjkents Kibray-distrikt. Fyra personer har gripits hittills. Riksåklagarens kansli har inte namngett den riktade personen eller kommenterat motivet till händelsen.
Men riksåklagarmyndigheten har tagit tid att påminna media om att ”det finns ett straffrättsligt ansvar för att sprida falskt, osant och panikframkallande material bland befolkningen i någon form!”
Uzbekiska medier har brett rapporterat att målet för skottlossningen den 26 oktober var Komil Allamjonov.
Allamjonov avskedades från sin senaste roll som chef för presidentadministrationens avdelning för informationspolitik 30 september”i samband med övergång till annat arbete”, enligt ett inlägg i Telegram av presidentens pressekreterare, Sherzod Asadov. Det nya jobbet tillkännagavs aldrig.
Källor har separat bekräftat för The Diplomat att Allamjonov var målet.
Och ändå kände sig riksåklagarens kansli tvungen att klaga på att ”obekräftad och ogrundad information, såväl som information som inte är baserad på tillförlitliga officiella källor”, distribueras, särskilt via sociala medier.
Kontoret, i en påståendesade, ”Rättigheter och skyldigheter inom informationsområdet är tydligt definierade i lagstiftningen – detta bör särskilt kännas väl av bloggare med en aktiv och stor publik, administratörer av grupper och kanaler i sociala nätverk. För det finns många människor i samhället som accepterar all information de sprider som sanning.”
Kontoret fortsatte med att ”kraftigt begära att massmedia förlitar sig och hänvisar endast till den officiella information som tillhandahålls av presstjänsten vid riksåklagarens kansli när den täcker operativ eller utredningsverksamhet som bedrivs av åklagarmyndigheten.”
Ett problem är att riksåklagarmyndigheten har erbjudit väldigt lite information. Som nämnts ovan har de inte ens bekräftat vem som var målet för skjutningen den 26 oktober. Detta kanske inte är ovanligt; brottsbekämpande organ världen över är notoriskt (och ofta med rätta) fåmælta om pågående utredningar. Men media hämtar från flera källor för att verifiera information innan de publiceras, inte bara officiella pressmeddelanden.
Även om den varning som utfärdats av riksåklagaren verkar riktad mot bloggare, till skillnad från mer traditionella medier, härrör den ändå från en mycket sovjetisk förståelse av media, genomsyrad av den grundläggande önskan att kontrollera information.
I en ironiskt tidsbestämd bok från 1991 med titeln ”Glasnost, Perestrojka och sovjetisk media,” journalistikforskaren Brian McNair skrev att:
Sovjeterna hänvisar till sina nyhetsmedier som ”medlet för massinformation och propaganda.” Termen … uppmärksammar oss också på (kommunistiska) partiets insisterande på att de sovjetiska medierna ska fungera som motorer för ideologisk produktion; maskineri av social kunskap, att utnyttjas och medvetet inriktas på att lösa det socialistiska byggets uppgifter.
I grund och botten, i den sovjetiska uppfattningen, är medias syfte att förmedla information till stöd för staten.
Detta stod i skarp kontrast till västerländska åsikter om medias roll och syfte, ”där journalistikens oberoende, opartiska, ’vakthund’-roll anses vara av största vikt”, skrev McNair.
Om i det förra är media bara en mikrofon för att förstärka ”officiella” röster, i det senare har det sin egen röst. Och denna röst är glädjande för regeringar som är vana vid att kontrollera informationsflödet. Spökena i detta sovjetiska perspektiv dröjer sig kvar över Centralasien än i dag, även när takten i informationsutbytet har ökat och informationskällorna har diversifierats och demokratiserats.