Redan 2013 beskrev den pakistanska staten och media Balochistan-frågan som ”perifer” och ”oväsentlig”. Den senaste medborgarrättsrörelsen ledd av Mahrang Baloch, som har fått nationell och internationell solidaritet, utmanar dock hur Pakistan hanterar och beskriver Balochs klagomål. Dessutom har ökningen av Baloch-militansen under de senaste åren till och med lett BBC till fråga Pakistans skrivelse i Balochistan.
Balochistanfrågan har blivit mainstream. Människor i alla delar av Pakistan känner inte bara till militärens roll utan visar också en viss grad av sympati. Under de senaste 10 åren har diskussionen om Balochistan på både nationell och internationell nivå helt förvandlats från en okänd och obetydlig fråga till en mottagande global uppmärksamhet.
Den nuvarande Baloch-kampen är uppdelad i två delar: upprorsrörelsen och medborgarrättsrörelsen, som verkar oberoende av varandra. De senaste evenemangen ledda av olika Baloch-grupper visar upp Balochistans många olika rörelser. Baloch-upproret mot den pakistanska staten har fortsatt sedan 1948som söker självständighet för Balochistan. Medborgarrättsrörelsen, som startade i början av 2000-talet, protesterar mot påtvingade försvinnanden, utomrättsliga mord och kränkningar av politisk frihet.
I båda aspekterna – den icke-våldsbaserade mänskliga rättighetsbaserade rörelsen och militansen – är kraften och styrkan som ses idag utan motstycke i den övergripande Baloch-kampen. Det sociala medvetandet bland balocher och hur det uttrycks offentligt är något vi inte har sett tidigare; vissa kallar det ”Baloch Spring.”
Två sammanlänkade skäl gör den nuvarande rörelsen annorlunda, kraftfull och unik.
För det första har informationsflödet och narrativ bildning blivit demokratiserad nu. Tidigare har Pakistan kontrollerat och manipulerat diskussionen om både kränkningar av mänskliga rättigheter och Balochfrågan. Staten skulle skylla externa element och Baloch stamledare för alla fel i regionen.
Sociala medier har dock utmanat statens grepp om narrativ och informationskontroll. Den pakistanska armén, liksom alla andra traditionella arméer, har använt våld för att stävja folkets legitima oro. Men fysiskt våld garanterar inte längre kontroll över berättelsen. Informationsflödet på sociala medier har fört Balochistan-frågan i rampljuset. Bortföranden, mord och andra repressiva åtgärder hjälper inte längre den pakistanska staten att dölja kränkningar av mänskliga rättigheter; istället väcker de ytterligare missnöje när nya övergrepp lyfts fram för alla att se.
Pakistan är inget undantag här. Runt om i världen är moderna stater inte längre informationens portvakter. Till exempel, när det gäller Palestina, kan den israeliska armén, som är mycket mer sofistikerad än Pakistan när det gäller sin teknologi, inte dölja fakta på plats, nivån på massmord och den humanitära krisen.
När traditionella arméer inte kan kontrollera berättelser, blockerar de vanligtvis de alternativa källorna för att dela och samla information som internet. I Balochistan har internettäckning alltid varit begränsadmen under de senaste åren, när militären står inför utmaningar från fastlandet och alla periferier, har den begränsat internet rapportering över alla regioner. Detta har skapat ny solidaritet mellan Balochistan och resten av Pakistan, vilket skapar en vanlig orsak till missnöje när Pakistan tar sin internetcensur till nästa nivå.
Denna taktik är inte ny. Kina och Indien ägnar sig också åt kommunikationsförtryck. Kinas blockad av nyheter i Xinjiang-regionen och Indiens blockad av internet in Kashmir är identiska med vad den pakistanska armén gör. Men varken Kina, Indien eller Pakistan har kunnat förhindra att fakta kommer från dessa regioner, trots försök att dölja deras kränkningar av de mänskliga rättigheterna. Straffriheten och monopolet på information som den pakistanska armén brukade åtnjuta är nu allvarligt ifrågasatt.
För det andra involverar den nuvarande rörelsen deltagande mellan generationer och kön, vilket gör den mest betydande effekten. Unga balochers och kvinnors engagemang är inget nytt. Baloch Student Organisation (BSO) har förespråkat Balochs rättigheter sedan 1960-talet.
Likaså hade Balochs kvinnliga ledare som avlidna Karima Baloch och Farzana Majeed varit aktiva sedan 2000-talet. Dessa kvinnor, särskilt Karima Baloch, är inspirationen bakom unga Baloch-kvinnors engagemang i den nuvarande rörelsen.
När Karima gick med i kampen för Balochs medborgerliga rättigheter fanns det väldigt få kvinnor bland det offentliga ledarskapet. Hennes berättelse och ledarskap inspirerade unga kvinnor som är en del av den nuvarande rörelsen; de var tonåringar när Karima var aktiv och de växte upp med att hon mobiliserade Baloch-familjer.
Utstrålningen hos unga kvinnor som Mahrang Baloch, Sammi Baloch och andra är så kraftfull att den redan har inspirerat framtida generationer av Baloch både i Balochistan och diasporan. Jag tittade på ett klipp av en 7-årig tjej som gav en tal vid en protest i Quetta. Hon var tydlig med vem som förtrycker hennes nation, bortför hennes nära och kära och förödmjukar hennes familjemedlemmar. Med hänvisning till armén lovade den unga flickan att de som förödmjukade hennes nation skulle få konsekvenser. Man ser inte denna nivå av klarhet bland denna åldersgrupp ofta, men det är inte en ovanlig syn i Balochistan. Den unga generationen har sedan barndomen sett och bevittnat den brutala och repressiva reaktionen från den pakistanska staten, som politiserade dem redan från början.
När det gäller diasporan, titta på de senaste protesterna i Londonnärvaron av kvinnor och unga flickor har ökat markant de senaste månaderna, och det råder ingen tvekan om att det beror på Maharang Balochs inflytande. Idag ser vi ett globalt medvetande som har förenat olika Baloch-grupper och säkerställt deltagande över könsgränser, något vi inte sett tidigare.
Den unga generationen, särskilt Gen Z och millennials, är mycket mer tekniskt kunniga och har som ett resultat större medvetenhet om att skapa narrativ och utmana de vanliga berättelserna. Baloch Yakjehti-kommittén är ett klassiskt exempel, som har visat sig skicklig på att presentera och formulera Balochistan-frågan ur ett globalt och antikolonialt perspektiv. Användningen av termer som innehav, ockupation, exploatering och klimaträttvisa gjorde den nuvarande Baloch-rörelsen till en del av den globala diskursen. Den unga generationen har framgångsrikt anpassat Balochkampen med globala antikoloniala rörelser, vilket har ökat både uppmärksamhet och sympati som t.ex. Greta Thunberg visa solidaritet med Baloch.
Som ett resultat är kränkningen av de mänskliga rättigheterna i Balochistan inte längre en lokal fråga. Det håller på att bli en del av den globala diskussionen, vilket återspeglar att rörelsen får sitt vederbörliga erkännande utanför den sydasiatiska regionen. Detta är en av de största prestationerna den yngre generationen tillfört rörelsen.
Vart tar Balochrörelsen och Pakistan som helhet vägen härifrån? Jag är ingen expert på väpnade uppror; därför kan jag inte tala om huruvida den nyligen återupplivas Baloch-upproret utgör ett existentiellt hot mot Pakistan. Men medvetandet om självbestämmande och känslan av en tveksam framtid inom Pakistan har blivit tydligare bland Baloch-folket.
Jag menar inte att varje person i Balochistan önskar oberoende. Det är dock tydligt att varje person i Balochistan vill ha frihet, rättvisa och värdighet – rättigheter som de har nekats i över 70 år.
Pakistan kan inte fortsätta att förneka Balochfolkets grundläggande rättigheter. Att undertrycka Baloch-röster hade aldrig fungerat tidigare och kommer inte att fungera i framtiden. Om historien lär oss något så är det att statlig förföljelse bara gör Baloch-folket mer motståndskraftigt.