Det verkliga målet för auktoritär desinformation

Den 7 oktober förra året twittrade Twitter-kontot @hakkidin vad som verkade vara ett hjärtligt gratulationsbudskap: ”Jag skulle vilja önska vår president, vår högsta befälhavare Vladimir Vladimirovich Putin en grattis på födelsedagen. Jag önskar honom styrka, framgång i hans svåra arbete och tack för ett mäktigt, blomstrande fosterland. TRE SKOPP FÖR VÅR PRESIDENT FÖDELSEDAG!” Men @hakkidin, som twittrar på ryska och vars profilbild är på den ryska inbördeskrigets hjälte Vasily Chapayev, var inte en patriotisk medborgare som uttryckte ett spontant utflöde av kärlek till Putin. Han var ett ryskt troll.

Rysslands inblandning i det amerikanska valet 2016 och den efterföljande utredningen av specialjuristen Robert Mueller gjorde att frågan om informationskrigföring fick global uppmärksamhet. Att Ryssland och andra skurkstater har använt sociala medier för att påverka alla från amerikanska väljare till brittiska deltagare i Brexit-folkomröstningen till anhängare av Libyens inbördeskrig är nu välkänt. Vad som fortfarande ofta missas är att de flesta statligt sponsrade desinformationskampanjer på sociala medier riktar sig till inhemsk snarare än utländsk publik. Det gamla ordspråket som tillskrivs den tidigare amerikanska talmannen i parlamentet tipsar O’Neill om att ”all politik är lokal” beskriver inte riktigt desinformationskrigen som utspelar sig på Twitter och Facebook – men det kommer nära. Det globala fenomenet med desinformation i sociala medier är inte rotat i geopolitik utan snarare i inrikespolitik.

Den enkla insikten har djupgående konsekvenser för dem som vill motverka desinformation online. När allt kommer omkring, om ryska kampanjer som attackerar USA använder berättelser som faktiskt är utformade för inhemsk konsumtion, måste USA svara med ryska väljare i åtanke. Annars riskerar det att förstärka snarare än att förtrycka Kremls falska berättelser. Avskräckande ämnen som ger bränsle till de maskiner de är avsedda att stoppa är inte alls avskräckande.

AUTOKRATENS RIKTIGA PUBLIK

De flesta statligt sponsrade desinformationsoperationer på sociala medier är inhemska till sin omfattning. Empirical Studies of Conflict Project vid Princeton University har sammanställt en lista med 18 länder som har genomfört inhemskt fokuserade påverkanskampanjer på sociala medier men bara sex som har försökt påverka främmande nationer – bland dem Kina, Iran, Ryssland och Saudiarabien. En nyligen publicerad rapport från Facebook pekade på en liknande slutsats, som dokumenterade de senaste kampanjerna på sin plattform som riktade sig till inhemska publik i fyra länder för inhemska ändamål. Endast ett av dessa länder, Iran, riktade sig också mot utländska publiker – främst inom regionen, och försökte påverka Facebook-användare i Irak och Israel.

Till och med trollen från den ryska oligarken Yevgeny Prigozhins Internet Research Agency, ökända för sina ansträngningar att öka Donald Trumps valförmögenheter 2016, skar tänderna när de twittrade på ryska för en rysk publik. Under 2014, under de första sex månaderna de var aktiva, engagerade de sig uteslutande med rysk publik innan de preliminärt började arbeta på engelska och ukrainska. Men även då slutade aldrig IRA-trollen att försöka forma det inhemska samtalet i Ryssland. Twitter har offentligt identifierat mer än nio miljoner tweets från IRA-troll mellan 2014 och 2018, mer än hälften av dem på ryska.

Under de senaste veckorna har vårt forskarteam vid Clemson University identifierat ett nätverk av hundratals oäkta ryskspråkiga Twitter-konton som fungerar på ett sätt som liknar de som drivs av IRA. Detta nätverk förstärker rutinmässigt rysk statlig media, upprepar Kremls diskussionspunkter och attackerar västerländska demokratier. Berättelserna är smarta och kvicka. Deras profilbilder innehåller en blandning av historiska referenser, attraktiva kvinnor, konstnärliga infall och samtida memes. Vissa konton är tematiska – en kommunicerar nästan helt i kattmemes – men alla är lojala mot Putin. Kontot @hakkidin var inte den enda som skickade den ryska ledaren födelsedagsönskningar.

Användarna av dessa konton utger sig för att vara vanliga ryska medborgare, som delar sina åsikter om inhemska frågor som är viktiga för regimen, såsom COVID-19 och Alexei Navalnyj, oppositionsledaren som förgiftades av ryska säkerhetsagenter i augusti och senare dömdes till nästan tre år i en rysk straffkoloni. Kreml är helt klart angelägen om att kontrollera berättelsen kring Navalnyj, och dess troll gör allt de kan för att misskreditera honom. ”Väst behöver ett svagt Ryssland, men vårt folk gör det inte. Låt oss inte låta Navalnyj med sina vänner förstöra vårt land. Låt dig inte luras av alla deras provokationer,” twittrade ett av de falska ryskspråkiga kontona vi identifierade. Andra konton målar Navalnyj som en ineffektiv marionett från väst, vars politik och till och med vars sexualitet är misstänkt. Trollen går så långt som att varna ryska föräldrar, ironiskt nog, att deras barn kan falla offer för pro-Navalnyj, amerikansk desinformation online.

Medan dessa troll beskriver Navalnyj och västvärlden som svaga och förkastliga, hyllar de Putin och hans regim som heroiska. Ingenting exemplifierar denna berättelse bättre än trollens rapporter om Rysslands kamp mot covid-19. Berättelserna skryter om de ryska sjukvårdspersonalens tappra ansträngningar och basunerar ut effektiviteten av Rysslands Sputnik V-vaccin, och noterar med fanfar varje gång en annan tacksam nation köper doser. Och precis som trollen har en politisk skurk i Navalnyj, har de också en pandemiskurk: den ”kriminella” Anastasia Vasilyeva, en frispråkig läkare som har kritiserat Kremls svar på COVID-19.

Att Ryssland ska ha lokala desinformationskampanjer skräddarsydda för inhemsk publik är kanske inte förvånande. Men Kremls utåtriktade, offensiva informationsoperationer försöker också forma den ryska opinionen. Enligt Wall Street Journaltill exempel, rysk underrättelsetjänst ligger troligen bakom en engelskspråkig onlinekampanj för att undergräva förtroendet för västerländska covid-19-vacciner, och hävdar att deras utvecklare klipper hörn och att de har allvarliga biverkningar. Denna berättelse passar perfekt med vad Putin säger till sitt eget folk: man kan inte lita på väst.

Rysslands långvariga kampanjer i sociala medier för att så desinformation om USA och andra Nato-länder är på liknande sätt utformade för att undergräva såväl rysk som västerländsk förtroende för demokratiska institutioner. Medan Kreml-stödda engelskspråkiga konton väckte rädsla för valfusk och rasdiskriminering under det amerikanska valet 2020 bar ryskspråkiga konton andfådda rapporter om försvunna amerikanska valsedlar och senare, ännu mer skrämmande förslag på mystiska utomrättsliga försvinnanden efter upploppen vid US Capitol den 6 januari. ”Varför är ödet för de människor som deltog i stormningen av Capitolium helt okänd?” tweetade ett konto kopplat till nätverket vi identifierade. Dessa utländska och inhemska kampanjer förstärker varandra. Tillsammans framställer de USA som en sviktande demokrati och får Rysslands problem att se milda ut i jämförelse. Putin, som alla moderna autokrater, förstår att avund är glädjens tjuv.

SANNINGEN OM DISINFORMATION

Det faktum att auktoritärer som Putin driver desinformation om väst till stor del för att forma den inhemska opinionen har för det mesta ignorerats i diskussioner om hur man ska förstå och svara på sådana kampanjer. Hittills har USA:s svar på desinformationsattacker från utländska aktörer bestått av lite mer än några tandlösa anklagelser mot ryska tjänstemän och beslagtagandet av iranska webbdomäner. Hur svaga de än är syftar sådana åtgärder till att avskräcka kampanjer för utländsk påverkan under antagandet att amerikaner är deras främsta mål.

USA:s president Joe Biden har pratat hårdare än sin föregångare och kallat Putin för en själlös ”mördare” som ”kommer att betala ett pris” för att ha blandat sig i valet 2020. Men Bidens administration har gjort samma misstag som president Donald Trumps administration genom att anta att den ryske ledarens primära mål är att forma den amerikanska opinionen. Bidens upprörande retorik kan eller kanske inte avskräcka framtida påverkanskampanjer, men den har också potential att underblåsa Putins auktoritära propagandamaskin. Redan har den ryska ledaren svarat Biden genom att utmana honom till en livedebatt om vem som är den verklige mördaren, ett drag som rysk media har snurrat till Putins fördel. Samtidigt har det ryska trollnätverket arbetat övertid, förstärkt Kremls berättelse och kallat Biden ”gammal och senil.”

Ett möjligt ”pris” som Biden-administrationen skulle kunna införa skulle vara ekonomiska sanktioner. Dessa kan vara ett bättre avskräckande medel än enbart retorik, men sanktioner skulle också stärka offerberättelsen som Putin och andra auktoritärer ger sitt folk, vilket gör dem till ett tveeggat svärd. Sanktioner skulle också riskera att måla ut Putin som mer kraftfull och tekniskt kunnig än vad han egentligen är. Desinformationsoperationer är trots allt i grunden asymmetrisk taktik.

Ett mer effektivt svar på utländska desinformationskampanjer skulle vara att identifiera, analysera och avslöja operationerna – särskilt de som auktoritära regimer riktar sig mot sitt eget folk – snarare än att försöka avskräcka dem. Eftersom många påverkanskampanjer genomförs på privata sociala medieplattformar kan ett sådant svar inte komma från enbart regeringen. Twitter har tagit några beundransvärda steg för att släppa innehåll från samordnade desinformationsoperationer som det tillskriver statliga aktörer. Men Twitter och andra sociala medieplattformar, särskilt Facebook och Google, kan göra mer för att avslöja de lömska sätt som auktoritära regimer riktar in sig på sitt eget folk med samordnade kampanjer av lögner i sociala medier.

Mer allmänt måste USA:s svar på utländska statsstödda desinformationskampanjer skräddarsys för den förövande nationens inrikespolitik. Dessa svar bör tala direkt till medborgarna i det landet och hjälpa dem att förstå hur och varför deras regering försöker manipulera dem – utan att mata propagandaberättelserna som håller autokrater vid makten. Desinformation är en desperat auktoritär taktik avsedd att dölja fakta och därigenom förvirra och undertrycka oppositionen. Att avslöja sanningen om desinformation tär på kraften hos dem som använder den. Men för att göra det kommer Biden att behöva ett nyanserat och lokalt anpassat tillvägagångssätt – inte en strategi som passar alla. All politik är trots allt lokal, inklusive desinformationspolitiken.