Rohingyakrisen har pågått i sju år, och det verkar fortfarande inte finnas några tecken på att ett slut i sikte. Mer än en miljon rohingya-folk i Myanmar korsade gränsen för att söka skydd i Bangladesh 2017 som ett resultat av systematiska etniska rensningsoperationer som utförts av deras regering, som världen verkar tillåta att fortsätta i snabb takt. Detta representerar ett av de värsta fallen av kränkningar av mänskliga rättigheter i historien. Myanmars regerings våldsamma tillslag 2017 ledde också till 9 000 dödsoffer och omfattande förstörelse.
Eftersom huvudfasen av Rohingyas flyktingkris har varit över i sju år, finns det ytterligare ett krav på fortsatt stöd från internationella partners för att hjälpa till att skydda de nästan en miljon rohingya som är värdar för Bangladesh, och för att hjälpa till att hitta svar för en långsiktig lösning på deras problem. Sedan 1970-talet har rohingya, en etnisk grupp i Myanmar, varit målet för ihållande förföljelse.
Utbrottet av inbördeskriget i Myanmar 2021 gjorde saken värre för rohingya och gjorde dem ännu mer sårbara. Rohingyafolkets situation förvärrades av den militärledda juntaregeringen och Arakanarméns ihärdiga inriktning mot dem. Över 100 000 rohingyer är flyktingar i Malaysia i juli 2024; tusentals fler finns i Indonesien, Thailand och Bangladesh. Situationen är fortfarande allvarlig. Det internationella samfundets oförmåga att vidta snabba åtgärder på höjden av folkmordet 2017 var en av dess mest uppenbara brister. En av de mest fördömliga kritikerna mot det internationella svaret på rohingyakrisen är bristen på akutintag, repatriering eller vidarebosättningsprogram under den avgörande perioden. Rohingyafrågan har utvecklats till en kraftfull illustration av vad som händer när förföljelsen upprätthålls och organiseras över tid. Rohingyasamfundet har fått utstå ett outsägligt lidande i Myanmar. För att repatriera rohingya inledde Bangladesh och Myanmar bilaterala förhandlingar 2017. Ingen har kunnat repatriera en enda rohingya till Myanmar trots flera försök.
UNSC och Association of Southeast Asian Nations (ASEAN), bland andra regionala organisationer, såväl som nationer som Kina, Indien, USA och Storbritannien, har alla tyvärr underpresterat i sina svar. Långsiktiga lösningar har saknats märkbart, även vid akut hjälp. Många rohingyer befinner sig i en prekär situation, oförmögna att bygga upp sina liv igen eller sömlöst integreras i sina värdsamhällen, på grund av frånvaron av kreativa vidarebosättningsprogram och socioekonomiska integrationsinitiativ. De måste fortfarande hantera svåra levnadsförhållanden och osäkra framtider.
Bangladeshs övergångsregering, chefsrådgivare, Dr. Muhammad Yunus, har på lämpligt sätt uppmanat det internationella samfundet att visa solidaritet genom att ge stadigt ekonomiskt stöd och arbeta för att garantera deras ”eventuella repatriering till Myanmar, med säkerhet, värdighet och fullständiga rättigheter.”
För att ta itu med Rohingya-frågan måste många nationer och internationella organisationer vidta olika åtgärder. FN:s förre generalsekreterare Ban Ki-moon tukade Myanmars regering för deras bristande brådska med att repatriera de fördrivna rohingyerna. Den pågående rohingyakrisen har djupt bekymrat FN:s generalsekreterare Antonio Guterres. Enligt Yanghili, Myanmars FN:s särskilda sändebud för mänskliga rättigheter, har varje större nation i världen en roll att spela för att lösa rohingyakrisen.
En resolution som fördömer de kränkningar av mänskliga rättigheter som Myanmars regering begått mot den muslimska rohingya-gemenskapen och andra religiösa minoriteter godkändes av FN den 27 december 2019. Resolutionen antogs av FN:s generalförsamling och krävde att Myanmar skulle avstå från att hetsa till hat mot rohingya och andra minoritetsgrupper. Men snarare än att enbart förlita sig på läpparnas bekännelse måste det internationella samfundet ta ett proaktivt förhållningssätt.
Att återvända till Myanmar på ett respektabelt och hållbart sätt är fortfarande den viktigaste vägen ut ur denna röra. Vi kräver att världssamfundet visar den politiska vilja som krävs för att få detta att hända. Det mest avgörande ämnet i kölvattnet av rohingyakrisen är frivillig repatriering. Frivilligt återvändande av flyktingar är avgörande för att hitta en långsiktig lösning på flyktingkrisen. För att rohingya-flyktingarna ska kunna återvända i säkerhet, värdighet och hållbarhet måste det internationella samfundet spela en avgörande roll.
Säkerhetssituationen på rohingyaflyktingarnas hemorter måste säkerställas innan de kan tänka sig att åka tillbaka till Myanmar. Övervakningen och underlättandet av denna aspekt får stor hjälp av det internationella samfundet, särskilt av FN-organ och grannländer. I avsaknad av tillräcklig säkerhet är frivillig repatriering fortfarande bara en dröm. Det är absolut nödvändigt att garantera rohingyerna att de kommer att ges lika rättigheter och privilegier som andra medborgare i Myanmar när de återvänder. Det är dags för det internationella samfundet att sätta press på Myanmars regering att anta lagar som ger rohingya-samfundet fullt medborgarskap och lika rättigheter. För att garantera att repatrieringsprocessen inkluderar skadestånd, kompensation, bistånd och ett erkännande av de grymheter som begåtts, måste det internationella samfundet spela en proaktiv pragmatisk roll. I flera år har det internationella samfundet som helhet misslyckats med att spela en roll för att göra det möjligt för rohingya att återvända till sitt eget land. Det är dags att de vidtar åtgärder för att säkerställa en hedervärd och långvarig lösning.
När det gäller förbindelserna med Myanmar måste Kina och Indien lägga sina begränsade strategiska intressen åt sidan. Rohingyafrågan är inte bara en fråga för Bangladesh; det är också en potentiell regional spridningsfråga som kräver uppmärksamhet från Kina, Indien, grannländer, Bangladesh, Myanmar och internationella organisationer. Med tanke på att det påverkar hela världen krävs en snabb lösning. De måste fortsätta erbjuda all hjälp i deras makt för att hitta en långsiktig, fredlig lösning på rohingyaproblemet. De måste utöva påtryckningar på Myanmars regering genom att agera öppet och uppriktigt för att underlätta rohingyas säkra återvändande till Rakhine-staten och genom att vidta de åtgärder som krävs i enlighet med internationell lagstiftning och mänskliga rättigheter för att få ett slut på rohingyakonflikten. Deras positiva roll i Rohingyas repatriering är avgörande, förutom deras ekonomiska stöd. Fokus måste läggas på att hitta en lämplig och långsiktig lösning på rohingyaproblemet.
Vissa i det internationella samfundet hävdar att rohingyaer vägrar att återvända eftersom Myanmar inte har etablerat en miljö i delstaten Rakhine som skulle underlätta deras återvändande. Rohingya tror att om de gick tillbaka till Myanmar skulle de bli föremål för militär förföljelse ännu en gång om de inte garanterades medborgarskap, etnisk identitet, markrättigheter och rättvisa för folkmordet.
Det internationella samfundet måste fortsätta att utöva påtryckningar på Myanmar för att främja de nödvändiga förutsättningarna för detta. Bangladesh arbetar för att hitta en lösning på denna fråga tillsammans med den globala opinionen. Det internationella samfundets kloka val och vision har gjort det möjligt för denna samlade ansträngning att utöva påtryckningar på Myanmar angående Rohingyafrågan. Detta var en utmaning för ett land som kämpar med sina egna ekonomiska frågor och utvecklingsfrågor, men en utmaning som vi antog för att det var rätt sak att göra. Även om utländskt bistånd var garanterat i början, har det de senaste åren bara varit en droppe.
Nyligen förklarade Sydkorea, en nation som kontinuerligt har hjälpt Bangladesh med att ta emot rohingyaerna sedan starten, sin avsikt att donera 10 miljoner dollar i humanitärt bistånd till de fördrivna människorna. Just nu behöver Bangladesh mer av den här typen av hjälp. Det är nu ganska uppenbart att Bangladesh bör fortsätta att ta emot flyktingarna i denna situation, även om det fortfarande finns mycket få chanser för rohingya att återvända hem säkert och säkert på grund av Myanmars bristande samarbete. Det enda sättet detta kommer att förändras är om det internationella samfundet gör ett förnyat åtagande att tillhandahålla mer finansiering och hjälp. Fler nationer måste följa Sydkoreas exempel och vidta åtgärder. Men det slutliga målet måste förbli rohingyaernas repatriering och på sjuårsdagen av rohingyakrisen måste det internationella samfundet vara seriöst och proaktivt i arbetet för att återvända till Myanmar.