I ”Planning for a Post-American NATO” försöker Phillips P. O’Brien och Edward Stringer ta itu med det säkerhetsvakuum som de förutser som ett resultat av en andra Trump-administration. De lyfter särskilt fram mitt förslag om ett ”vilande NATO”, där jag lägger upp en organisatorisk ram där USA skulle ta bort sina markstyrkor från Europa för att flytta bördan av att försvara kontinenten bort från Washington och mot regionens egna regeringar. Enligt O’Brien och Stringer kan ett slumrande NATO snabbt bli ett dött NATO, eftersom alliansen skulle kämpa för att överleva om inte USA tydligt visar ett överväldigande engagemang för Europa. Utan detta engagemang, hävdar författarna, kommer äldre divisioner att återvända, med centrala och östra Europa som blir mer hökaktiga medan norra och västra Europa fortsätter att åka gratis på Washington. ”En europeisk säkerhetsallians”, skriver de, ”kan kollapsa under tyngden av sådana oförenliga åsikter.”
O’Brien och Stringer har felaktiga bedömningar av mitt förslag. Ett vilande Nato är inte ett förödande avsked från Europa. Istället bygger det på tre korrekta antaganden: att strukturella krafter kommer att pressa USA att prioritera Asien framför Europa, att fortsatt expansion av Nato späder på Natos centrala geografiska intressen och omvandlar en defensiv allians till en ideologisk, och att västeuropeisk fri- Ridning är ett resultat av en överväldigande amerikansk närvaro. Enligt mitt system skulle USA fortfarande stoppa kontinentens säkerhet genom att tillhandahålla ett kärnvapenparaply och använda sina marina resurser. Förslaget kräver aldrig en total nedskärning. Vad den kräver är en bättre och mer rättvis fördelning av arbetskraft, där Washington flyttar bördan av logistik, rustningar och infanteri till välbärgade västeuropeiska makter.
Men ännu viktigare, O’Brien och Stringer har fel om europeisk säkerhet i allmänhet. Författarna hävdar att Nato skulle kunna överleva ett amerikanskt tillbakadragande om det blandar om sitt ledarskap och förenar sig. De argumenterar specifikt för att kontinenten bör överlämna Natos militära kommando till en östeuropeisk stat, som Polen, och utveckla ett gemensamt kärnvapenavskräckande medel. Men deras förslag ignorerar det centrala pussel som de uttryckligen lägger för sig själva: Europas strategiska osammanhängande. De misslyckas med att acceptera att kontinentens ”inkompatibla utsikter” inte är produkten av dålig design utan resultatet av geografi, kultur, hotuppfattningar, offensiv förmåga, industriell makt och en hel rad andra variabler. Sådana skillnader är oförenliga. Det kan inte bli någon sammanhängande europeisk säkerhetsallians utan Washington eftersom det inte finns något enat Europa, och det har det aldrig funnits.
Istället är Europa en konstgjord enhet, en som består av stater som har väldigt olika intressen. Det är till exempel bara förnuftigt att Tyskland och Nederländerna investerar mindre i att hjälpa Ukraina än Estland eller Polen eftersom var och en av dessa staters försvarsprioriteringar beror på dess geografiska avstånd från Ryssland – och de två förstnämnda länderna är mycket längre bort än senare. Den gemensamma europeiska säkerhetsarkitekturen är däremot onaturlig. Den stöds av amerikansk hegemoni, som har fått Europas traditionella stormakter att spendera mindre på sina militärer än de annars skulle göra, samt motverkat traditionellt nationalistiskt våld på kontinenten. Att föreställa sig europeisk enhet utan USA – som författarna försöker göra – är därför absurt.
SOCIALA KONSTRUKTER
O’Brien och Stringer försöker på ett praktiskt sätt ta itu med de svåra säkerhetsfrågor som Europa skulle ställas inför om det övergavs av Washington. De väger resurserna och ideologierna i kontinentens största stater för att avgöra vilken som kan vara den bästa ledaren. Så småningom når de slutsatsen att Frankrike, Tyskland och Storbritannien alla är oförmögna att leda kontinenten – men att Polen kan vara det, med tanke på landets senaste upprustning. De hävdar också att Europa skulle behöva överväga att upprätta ett kärnkraftsavskräckande medel över hela kontinenten. På kort sikt föreslår de att London och Paris skulle kunna erbjuda en sådan sköld genom att ge andra europeiska stater viss makt över deras lanseringsprotokoll. På lång sikt argumenterar de för att kontinenten bör skapa en kärnvapenarsenal som ägs gemensamt.
Dessa idéer kan ge en bra akademisk diskussion, men de är orealistiska. Tänk på kärnkraftsfrågan först. Tanken att Frankrike eller Storbritannien skulle tillåta en annan stat – än mindre någon ovald byråkrat i Europeiska unionen – att diktera deras nukleära ställningar är fantasifull. Så är tanken att europeiska länder skulle samordna sig för att utveckla en gemensam kärnvapenarsenal.
Författarnas påstående att Frankrike, Tyskland och Storbritannien kommer att gå med på en enad utrikespolitisk riktning trotsar därmed logiken: stormaktsfreden i Europa beror på en överväldigande Pax Americana, inte på att dess länder plötsligt har blivit välvilliga. Även om Europas största makter nu till sin natur är mer fredliga, är det osannolikt att kontinentens tre folkrikaste stater skulle avstå från sina konkurrerande strategiska och ekonomiska intressen och gå med på att ledas av ett hökaktigt och paranoid östeuropeiskt land som är mycket mindre mäktigt, finansiellt eller materiellt än någon av dem.
O’Brien och Stringer verkar alltså missförstå europeisk historia. Natos uppgift i över 70 år har inte bara varit att försvara Europa. Det har också varit för att dämpa de europeiska nationella utbrotten som bidrog till två världskrig, delvis genom att göra det omöjligt för något land att dominera andra. Det enda rimliga sättet för Europa att uppnå det som författarna lägger fram är genom att förvandla Europeiska unionen till ett överstatligt imperium, med alla de förtryck som blir följden av att skapa en sådan enhet. Genom att centralisera Europa från ett federaliserat handelsblock till en formell imperialistisk stat, skulle politiska beslutsfattare naturligtvis uppmuntra och främja centrifugala sociala krafter. Dessa krafter skulle i sin tur initiera en cykel av politiskt och ekonomiskt förtryck och urholka de demokratiska rättigheterna – vilket har hänt tidigare.
BÄSTA AV BÅDA VÄRLDAR
Lyckligtvis finns det ett måttligt alternativ för en ny europeisk strategisk arkitektur, en som undviker ett totalt amerikanskt tillbakadragande men som inte sträcker Washington till insolvens. Istället för att försöka ge säkerhet för en kontinent som mestadels är i fred och rik nog att finansiera sitt eget försvar, kan USA agera som en offshore-balanserare. Washington kommer inte längre att sträva efter företräde i den europeiska teatern. Istället kommer det att möjliggöra en europeisk upprustning och, därefter, europeisk bördfördelning. Det kommer att ta bort soldater och utrustning från Europa och tillåta västeuropeiska stater att återgå till en styrka från före 1990. Men USA kommer att fortsätta att tillhandahålla ett övergripande kärnvapenparaply till NATO-medlemmarna och motverka kärnvapenspridning på kontinenten, ett centralt amerikanskt mål i över ett halvt sekel. Dess formidabla andra flotta skulle skydda sjövägar, stödja kontinentens stora sjömakter och fortsätta att ge utökad avskräckning – mätta européer som är rädda för att bli övergivna i en tid av rysk revanchism.
Detta tillvägagångssätt, till skillnad från O’Brien och Stringers, är rotat i verkligheten. Den erkänner att inte alla stater kommer att möta liknande hot, och att om en avlägsen hegemon ger total säkerhet, ökar chanserna för friåkning bland stater som är avlägsna från sin primära rivaliserande makt. Dessutom, ju större en allians är, desto mer jämlika blir alla stater oavsett storlek och bidrag, vilket får den hegemoniska beskyddarens relativa makt att minska. Ingen av dessa krafter är fördelaktiga för Washington.
Ett vilande Nato tar upp dessa dilemman. Den håller USA bundna till kontinenten, kontrollerar kärnvapenspridning och håller nationalistiska och imperialistiska drifter nere bland europeiska makter. Det hämmar populismen på båda sidor om Atlanten med mer rättvisa försvarsutgifter och ger säkerhet till europeiska stater som av historiska skäl inte kan lita på sina europeiska makter. Men det tvingar fortfarande Västeuropa att göra mer för att skydda kontinenten än vad regionen gör just nu. Det enkla faktum är att Frankrike, Tyskland och andra västeuropeiska stater aldrig på allvar kommer att investera i sina militärer förrän de inte längre kan åka fri från USA för skydd. De behöver att Washington delvis drar sig tillbaka innan de bättre kommer att samordna sig med Central- och Östeuropa.
Européer kommer säkerligen att gräma sig över en partiell amerikansk nedskärning. Men i slutändan skulle ett vilande Nato gynna alla dess medlemmar. Om Europa bättre delar bördan av logistik, rustningar, underrättelsetjänst och infanteri, kommer Förenta staterna att ha lättare att garantera europeisk fred och enhet med sin överlägsna kärnvapen- och sjömakt. Och Nato skulle äntligen bli stängt, minimalistiskt och defensivt – som dess grundare ursprungligen avsåg.