Den antikoloniala revolutionären Frantz Fanons liv präglades av ständig förvandling – och var alldeles för kort. (Han dog i leukemi 1961 vid 36 års ålder.) Han gick från en konventionell borgerlig uppväxt på Martinique till att kämpa för de fria franska styrkorna under andra världskriget till att studera psykiatri i Frankrike till att bli utstationerad på ett sjukhus i Algeriet, där han blev en ivrig anhängare av den algeriska revolutionen, för vilken han tjänstgjorde som en kringsträckt ambassadör och propagandist fram till sin död. Shatz diskuterar allt detta skickligt, men bokens verkliga triumf är att koppla Fanons liv till utvecklingen av hans idéer. Shatz beskriver i levande drag tidens jäsning, från Fanons möte med ”negritude” – bekräftelsen av en väsentlig svart och afrikansk kultur och identitet – på Martinique till hans pyssel i Jean-Paul Sartres parisiska existentialism. Fanon försökte också anpassa sin psykiatripraktik för att ta itu med kolonialismens grymheter. Shatz visar väl hur Fanons idéer om rasförhållanden, kolonialism och syftet med våld, för vilket han nu åtnjuter ett enormt inflytande, kom direkt från dessa erfarenheter.
