Premiärminister Sheikh Hasinas avgång den 5 augustiefter en 15-plus-år regel som kännetecknas av att öka auktoritärismsignalerade kulmen på en studentledd revolution som upphävde status quo i Bangladesh. Revolutionen, driven av den yngre generationen, växte fram som en mäktig kraft mot den djupt rotade auktoritarism som hade slagit rot under Hasinas regim. Flera nyckelfaktorer bidrog till rörelsens framgång och till slut på hennes styre.
En av hörnstenarna i Hasinas auktoritära grepp var nästan gudomliggörande av hennes familj. Regimen odlade en berättelse som helgade inte bara Sheikh Hasina själv utan också hennes far, Sheikh Mujibur Rahman, en av Bangladeshs grundare, och andra familjemedlemmar. Staten glorifierade hennes familj, reste tusentals statyer och undertryckte alla former av oliktänkande mot dem. Att kritisera Hasinas far gjordes till ett brott, med brottslingar som stod inför 12 år i fängelse. Akademiker och intellektuella fängslades för att bara ifrågasätta Hasina eller hennes familjs arv, och landet levde i rädsla för konsekvenserna av att säga ifrån.
Men eleverna som ledde revolutionen krossade denna konstruerade helighet. När Hasina refererade till eleverna som ”Razakarer” (en term som används för de som samarbetade med den pakistanska armén under frihetskriget 1971), svarade de med upprördhet. De krävde en ursäkt, vilket markerade ett avgörande ögonblick när familjen Hasinas oberörbara status offentligt ifrågasattes. Detta djärva trots skakade själva grunden för Hasinas styre, eftersom elevernas agerande signalerade ett förkastande av den vördnad som hade isolerat henne från direkt kritik.
Vid sidan av mytbildningen kring Hasinas familj gjorde hennes regim också frihetskriget till ett okränkbart ämne. Regimen skildrade kriget som ett avslutat kapitel i historienavskräckande forskning eller öppen debatt om det. Kriget blev ett instrument för politisk legitimitet för regimen, och ingen fick utmana eller omtolka den officiella berättelsen.
Eleverna bröt detta tabu genom att kalla sig ”Razakarer,” en kraftfull och provocerande handling som direkt attackerade regimens manipulation av historien. Deras vilja att anta denna laddade etikett – som tidigare användes för att delegitimera oliktänkande – undergrävde regimens monopolisering av krigsberättelsen. Denna djärva utmaning mot en av Hasinas viktigaste maktpelare provocerade hennes regering att svara med våldsamt förtryck, vilket ledde till att över 1 000 studenter dog. Regimens brutala tillslag väckte bara allmän ilska och försvagade dess grepp om makten.
En viktig vändpunkt i revolutionen var elevernas kollektiva avvisande av rädslan för döden. Martyrskapet av Abu Sayeden obeväpnad student som dödades av säkerhetsstyrkor för att ha stått upp mot dem, galvaniserade rörelsen. Hans död fungerade som en kraftfull symbol för motstånd och uppoffring, och inspirerade andra att fortsätta kampen trots det brutala svaret från regeringen. Sayeds martyrskap uppmuntrade demonstranterna, och regimens försök att undertrycka rörelsen genom våld höll bara fast vid deras beslutsamhet. Studenterna, som nu ser sig själva kämpa för en rättfärdig sak, var villiga att riskera sina liv för revolutionen. En subkultur av protesterande Hasinas auktoritära regim ingjuts bland ungdomar.
I åratal hade Hasinas regim upprätthållit kontrollen genom en sofistikerad propagandaapparat, manipulerat allmänhetens uppfattning och kontrollerat berättelsen. Men under den studentledda revolutionens 36 dagar började hennes propagandamaskin att falla sönder. Trots Hasinas ansträngningar att framställa sig själv som en välvillig ledare, besökte hon nedbrända platser och fälla tårar framför kameroravvisade allmänheten hennes teater. Våldets omfattning och så många studenters död avslöjade regimens sanna natur. Regimens berättelse var inte längre övertygande för en befolkning som hade sett dess auktoritarism på egen hand.
En annan avgörande faktor för revolutionens framgång var deltagandet av olika yrkesgrupperinklusive lärare, advokater och kulturaktivister. Dessa grupper gav institutionell legitimitet och säkerhet till rörelsen och hjälpte den att fortsätta under dagar av utegångsförbud och statliga tillslag. Deras engagemang vidgade revolutionens räckvidd och förvandlade den från en studentledd protest till en rikstäckande rörelse. Medverkan av dessa yrkesmän, tillsammans med allmänheten, bröt det sista tabut kring Hasinas regim, vilket ytterligare urholkade dess makt och trovärdighet.
Sist men inte minst, media inklusive sociala medier spelade också en nyckelroll i denna revolution. Förutom några mediehus hade enskilda journalister bevakat revolutionen med positiva vibbar, vilket hjälpte till att inspirera rörelsen.
Den studentledda revolutionen som gjorde ett slut på Sheikh Hasinas 15-åriga styre var inte bara en politisk rörelse utan en social och kulturell omvälvning. Genom att demontera regimens heliga berättelser – om både familjen Hasina och frihetskriget – utmanade studenterna direkt grunden för hennes auktoritära karaktär. Deras offervilja, i kombination med den statliga propagandans misslyckande och yrkesgruppernas solidaritet, kulminerade i kollapsen av en regim som en gång hade verkat orörd. Den 5 augusti markerade slutet på en era, då Hasinas avgång och avgång symboliserade triumfen för en ny generation som vägrade leva under rädsla och förtryck.