Under de senaste åren har politiska rörelser ledda av etablerade oppositionspartier som Bangladesh Nationalist Party (BNP) och Jamaat-e-Islami (JI) förlorat sin effektivitet i Bangladesh. Även om dessa partier länge har hävdat att de kämpar för demokrati, har de kämpat för att få fäste, särskilt bland medelklassen och ungdomar, som blir alltmer desillusionerade av traditionell politik.
Trots allvarligt förtryck under det senaste och ett halvt decenniet har BNP och JI inte lyckats utmana en betydande utmaning för Awami Leagues auktoritära styre. Regeringens utvecklingsberättelse döljde den medborgerliga respektlöshet som vanliga bangladeshier utsätts för, särskilt de som är i linje med oppositionsgrupper.
Intressant nog kom framgången som BNP och JI strävade efter inte från deras egna ansträngningar utan från en oväntad källa: en studentledd social rörelse. Studentrörelsen mot diskriminering i juli-augusti 2024 uppnått vad dessa etablerade politiska krafter inte kunde: driva premiärminister Sheikh Hasina och Awamiligan ur makten.
En av de mest övertygande aspekterna av denna studentrörelse var dess förmåga att överbrygga politiska och ideologiska klyftor, föra samman människor från olika bakgrunder – vänster, höger eller centrist – under en gemensam sak. Sloganen ”Vem är du? Vem är jag? Razakar! Razakar! Vem sa det? Vem sa det? Diktator! Diktator!” symboliserade denna inkludering. (”Razakarer” var kollaboratörer med den pakistanska armén under Bangladeshs befrielsekrig 1971; termen har länge använts som ett nedsättande uttryck.)
Denna slogan har flera lager av betydelse. Först genom att utmana skillnaden mellan Razakar och icke-Razakarlättade det oron för ”icke-politiska” medborgare som fruktade marginalisering om de gick med i rörelsen. För det andra skapade det ett säkert utrymme för organiserade politiska krafter som var motståndare till regeringen, och fick betydande moraliskt och politiskt stöd från ett brett segment av befolkningen – en avgörande strategisk fördel. För det tredje, genom att stämpla regeringschefen som en diktator, bekräftade den de långvariga kraven från partier som BNP och JI, vilket förstärkte deras påståenden. Således gav studentrörelsen en sällsynt möjlighet för oppositionspartier att delta – om än i det fördolda – i en större kampanj för rättvisa och politisk förändring. Men deras ovilja att helt ta sig ur skuggorna avslöjade djupare brister i deras politiska strategier.
Trots sina år av lidande och önskan att störta regimen var BNP och JI tveksamma till att offentligt anpassa sig till rörelsen. Deras politiska handlingskraft, som länge förminskats genom att bli stämplad som antistat, återupplivades inte av studentrörelsens språk. Medan sloganen hjälpte eleverna att navigera i den binära berättelsen, erbjöd den inte samma skydd till oppositionspartierna.
Denna situation visar på en kritisk brist i den politiska strategin i Bangladesh. Även om studentproteströrelsen skapade ett sällsynt tillfälle för en bred koalition, var oppositionspartier som BNP och JI alltför fast i tidigare misslyckanden för att effektivt kunna gripa den. Om de hade lyckats kasta bort sitt tidigare bagage och engagera sig öppet hade de kanske spelat en mer framträdande roll.
Ändå var deras hemliga inblandning fortfarande betydande. Trots dess fart och offentliga stöd, kanske Anti-Diskrimineringsstudentrörelsen inte hade lyckats utan grunden som lagts av oppositionens långa historia av förtryck och uppoffringar. Studenternas motstånd mot auktoritärism hämtade styrka från denna historia, vilket visade att grunden som lagts av BNP och JI var avgörande för rörelsens resonans hos allmänheten.
Studentrörelsens framgångar berodde inte enbart på dess paroller eller ledarskap utan också ett svar på den politiska desillusion som orsakats av år av auktoritärt styre. Den verkliga frågan är varför etablerade politiska partier inte kunde åstadkomma detta själva. Svaret ligger i en politisk förtroendekris. BNP:s och JI:s tidigare misslyckande med att upprätthålla en ren politisk bild innebar att de inte kunde inspirera det förtroende som behövdes för massmobilisering.
Detta förtroendeunderskott var uppenbart när BNP bojkottade de felaktiga valen 2014 och 2024 och deltog i det falska valet 2018. I alla fall förblev allmänheten i stort sett likgiltig inför valförtrycket, även under kriser som inflation, korruption och auktoritär kontroll. Men när studenter dödades eller arresterades under antidiskrimineringsrörelsen, svarade allmänheten med djup empati. Den viktigaste skillnaden var den upplevda oskulden hos studenterna, som sågs som icke-politiska aktörer som stod emot orättvisor, till skillnad från BNP eller JI, vars handlingar var fläckade av år av politiskt manövrerande.
Den offentliga desillusionen med etablerade politiska partier är kanske den viktigaste avstickaren från studentrörelsens framgångar. Det visar att politiska rörelser i Bangladesh inte längre kan förlita sig enbart på demokratisk eller antiauktoritär retorik. De måste återuppbygga förtroendet genom att skapa verkligt inkluderande politiska rum fria från tidigare misstag. Studentrörelsen lyckades till stor del för att den inte belastades av tidigare misslyckanden, och det, mer än någon slogan, var dess sanna styrka.
I kölvattnet av Sheikh Hasinas avgång måste politiska aktörer i Bangladesh dra lärdom av detta. Allmänheten är villig att stödja ändamål som verkar rena och rättvisa, men detta stöd kräver verklig ansvarighet. BNP:s och JI:s roll i rörelsen var avgörande, men deras misslyckande att leda återspeglar en bredare kris i politiskt ledarskap. Studentrörelsens framgångar kom inte från ett nytt politiskt språk utan från att utnyttja en kollektiv vilja till förändring som översteg traditionell partipolitik.
När Bangladesh går framåt är lärdomen för alla politiska aktörer tydlig: Framtiden för politisk mobilisering kommer att bero på förtroende, ansvarsskyldighet och förmågan att bygga genuina, inkluderande rörelser utan bördor av tidigare misslyckanden. Om partier som BNP och JI misslyckas med att anpassa sig riskerar de att bli lämnade på efterkälken av en befolkning som är sugen på nytt ledarskap. Studentrörelsens verkliga styrka låg i dess förmåga att inspirera till detta förtroende och erbjuda en färdplan för framtida politiskt engagemang i en nation som längtar efter autentisk demokratisk förändring.