Den snabba erövringen av Aleppo av rebellstyrkor, ledda av Hayat Tahrir al-Sham (HTS), markerar en avgörande vändpunkt i det syriska inbördeskriget. Denna utveckling belyser inte bara bräckligheten i Bashar al-Assads regim utan understryker också hur regional och bredare internationell dynamik omformar konflikten. Staden, som symboliserade Assad-regimens återuppväckande efter dess återerövring 2016, är återigen i centrum för Syriens skiftande slagfält.
Rebellernas blixtframmarsch speglar djupare geopolitiska strömningar. Ukrainakriget har tagit hårt på Ryssland, Assads mäktigaste allierade, medan Iran och Hizbollah brottas med följderna från Israels militära kampanjer. Under tiden har Turkiet utnyttjat situationen för att utöka sitt inflytande i norra Syrien genom att använda HTS som en proxystyrka. Denna överlappande dynamik har gett upphov till en flyktig miljö, vilket gör Aleppos fall till en kritisk vändpunkt.
HTS: Från Insurgent Group till Major Player
Hayat Tahrir al-Sham (HTS) har utvecklats avsevärt sedan dess ursprung som en utlöpare av al-Qaida i Syrien. Efter att ha splittrats från sin moderorganisation och konsoliderat makten i Idlib har HTS etablerat sig som den dominerande styrkan i Syriens nordvästra rebellkontrollerade områden. Gruppen verkar under turkiskt skydd och har förvandlat Idlib till en de facto islamistisk stat, med fungerande styrningsstrukturer, militär disciplin och strategisk autonomi.
Denna förvandling har gjort HTS till en potent aktör på Syriens slagfält. Dess ledning har försökt ta avstånd från gruppens jihadistiska rötter och projicera en bild av pragmatism och måttfullhet, åtminstone jämfört med andra islamistiska fraktioner. Denna strategi har hjälpt HTS att konsolidera makten och attrahera turkiskt stöd, även om den fortfarande är klassad som en terroristorganisation av USA.
Aleppo-offensiven visar upp HTS tillväxt till en sammanhållen och kapabel militär styrka. Gruppens kämpar visade effektiv koordinering, med modern taktik och vapen, inklusive drönarkrigföring – ett kännetecken för samtida konflikter, med början i Ukrainakriget. Den snabba framryckningstakten, som skar igenom Assads styrkor på några dagar, understryker HTS förbättrade kapacitet och strategiska planering.
Turkiets strategiska beräkningar
Turkiets roll i Aleppo-offensiven är komplex och mångfacetterad. Även om Ankara inte uttryckligen har hävdat inblandning, är dess inflytande omisskännligt. Turkisk-stödda sunnimiliser kämpade tillsammans med HTS i offensiven, och tidpunkten för attacken – mitt i regionala distraktioner – tyder på samordning med Turkiets strategiska mål.
Turkiets intressen i norra Syrien är dubbla. Först försöker Ankara upprätta en säker zon längs sin gräns för att hantera den pågående flyktingkrisen. Flödet av miljontals syrier till Turkiet under åren har ansträngt dess ekonomi och underblåst inrikespolitiska spänningar. Genom att säkra områden som Aleppo genom ombud som HTS kan Turkiet skapa förutsättningar för vissa flyktingar att återvända.
För det andra siktar Turkiet på att försvaga Assads grepp om norra Syrien, utöka sitt inflytandesfär samtidigt som det undergräver den kurdiska autonomin i nordost. Att tillåta HTS att styra fångade områden erbjuder Turkiet ett sätt att utöka kontrollen utan att direkt administrera territoriet, ett drag som minskar kostnaderna och undviker direkt konfrontation med globala makter.
Turkiets stöd till HTS är dock inte utan risker. Medan Ankara drar nytta av gruppens militära framgångar, komplicerar dess koppling till HTS Turkiets relationer med västerländska allierade och kan öka spänningarna med Israel på grund av uppfattningen att stödja en grupp med extremistiska och anti-israeliska tendenser.
Assads försvagande regim
För Assad är Aleppos fall ett förödande slag som avslöjar den allt djupare bräckligheten hos hans regim. En gång hyllad som en ledare som hade klarat inbördeskrigets storm, står Assad nu inför växande utmaningar, särskilt ekonomisk kollaps; fragmentering av statsmakten, där auktoritet nu utövas via tredje parter som miliser och lokala maktmäklare; och en försvagning av externa allierade som Ryssland, Iran och Hizbollah.
Assads oförmåga att försvara Aleppo understryker hur beroende hans regim förblir av externt stöd. Utan Rysslands luftmakt eller Hizbollahs markstyrkor är hans militär i stort sett oförmögen att hålla stora stadscentra, än mindre inleda motoffensiver. Förlusten av Aleppo stör också Assads bredare strategi att projicera stabilitet för att locka till sig internationellt erkännande och ekonomisk hjälp.
Rysslands avtagande räckvidd
Rysslands ingripande 2015 markerade en vändpunkt i det syriska inbördeskriget, vilket gjorde det möjligt för Assad-regimen att återta viktiga territorier och gradvis konsolidera makten. Moskvas fokus har dock förändrats dramatiskt sedan invasionen av Ukraina 2022. Den pågående konflikten där har tömt Rysslands resurser, inklusive dess flygvapen, som var avgörande i tidigare syriska kampanjer. Påfrestningarna på Rysslands militära kapacitet, tillsammans med stora förluster i Ukraina, har gjort att Moskva inte kan ge samma nivå av stöd till Assad.
I Aleppo-offensiven var ryska flyganfall begränsade och ineffektiva, vilket speglar Moskvas minskade kapacitet. Med Ryssland som prioriterar sina intressen i Ukraina och värnar om sina Medelhavsbaser i Syrien, lämnas Assad alltmer åt sig själv.
Iran-Hizbollah-axeln under press
Iran och Hizbollah, en gång Assads mest pålitliga allierade, brottas också med betydande utmaningar:
Iran står inför en obeveklig israelisk flygkampanj riktad mot sina ombud i Syrien och Libanon. Dessa strejker har försvagat Teherans förmåga att projicera makt och stödja Assad effektivt.
Hizbollah, som var en viktig del i 2016 års strid om Aleppo, är på väg mot sin konfrontation med Israel. Milisen har lidit stora offer, inklusive förlusten av sin ledare, Hassan Nasrallah, och saknar kapacitet att omplacera betydande styrkor till Syrien.
Med både Iran och Hizbollah upptagna och försvagade blir Assads beroende av denna allians allt mer ohållbar.
The (andra) fall av Aleppo: A Geopolitisk Gamechanger?
Rebellernas fullständiga seger i Aleppo får långtgående konsekvenser. För det första ökar det Turkiets regionala inflytande. Genom att stödja HTS och utöka sin räckvidd till norra Syrien, befäster Ankara sin position som en viktig maktmäklare. Denna utveckling kan omforma maktbalansen i Syrien och komplicera ansträngningarna att förhandla fram en varaktig fred.
Det representerar också en strategisk möjlighet för Israel. Kollapsen av Assad-Iran-Hizbollah-axeln i Aleppo kan leda resurser och uppmärksamhet bort från Israel, vilket gör det möjligt för det att upprätthålla trycket på Gaza och andra fronter vid behov.
Det säger sig självt att Aleppos fall är en katastrof för Assadregimen, som står inför utsikten att förlora mer territorium och till och med krympa till en statlett av Damaskus och dess omgivande områden, vilket ytterligare förstärker fragmenteringen av Syrien.
Aleppos fall är inte bara ett militärt bakslag för Assad; det signalerar början på en ny fas i det syriska inbördeskriget. Kollapsen av regimens frontlinjer som omsorgsfullt säkrades av Ryssland och Iran avslöjar Assads regerings sårbarheter och väcker frågor om konfliktens framtid.
När HTS konsoliderar sina vinster och Turkiet manövrar för större kontroll kommer de kommande månaderna att avgöra om Assad kan omgruppera sig eller om hans regim kommer att fortsätta att nysta upp. Det som är tydligt är att det syriska inbördeskriget, långt ifrån att vara fruset, återigen håller på att förändras på sätt som kan få djupgående konsekvenser för regionen.