Arton år efter undertecknandet av det övergripande fredsavtalet kunde Nepals stora politiska partier ingå ett avtal i fyra punkter för att lösa de kritiska frågorna i Nepals övergångsprocess för rättvisa. Den 7 augusti undertecknade den nepalesiska kongressen, det nepalesiska kommunistpartiets förenade marxistiska leninistiska (CPN-UML) och det nepalesiska kommunistpartiet (maoistiska centrum), ett avtal som skulle föra framåt den länge pågående rättvisa övergångsprocessen, som hade varit avstannade på grund av politiska skillnader och meningsskiljaktigheter bland konfliktoffer.
Som ett resultat godkände Nepals federala parlament övergångslagen för rättvisa den 14 augusti, vilket banade väg för att ta itu med frågorna om kränkningar av mänskliga rättigheter och kränkningar som begicks av båda sidor under den tio år långa konflikten mellan 1996 och 2006. Cirka 17 000 människor dödades i Nepals inbördeskrig och nästan 1 400 är fortfarande listade som saknade.
Överhuset antog enhälligt övergångspropositionen den 22 augusti. Lagförslaget vidarebefordrades sedan för autentisering från presidenten, vilket inträffade den 29 augusti. Nu kommer lagförslaget att träda i kraft när det formellt har offentliggjorts i Nepal Gazette.
Den nya lagen kommer att leda till nya utnämningar till Nepals två övergångsrättsliga organ, Sannings- och försoningskommissionen och utredningskommissionen om påtvingade försvunna personer, som bildades för nästan ett decennium sedan. Dessa kommissioner har inte haft något ledarskap de senaste två åren och har över 65 000 pågående klagomål från konfliktoffer och deras familjer som väntar på rättvisa.
Det nya avtalet om Nepals övergångsprocess för rättvisa har välkomnats och fått stöd av det internationella samfundet. FN:s människorättschef Volker Turk hyllade Nepal som ”ett regionalt och globalt exempel på en framgångsrik fredlig övergång mot demokratisk, konstitutionell och federal styrning.”
Alla är dock inte nöjda.
Innan överhuset antog lagförslaget arrangerade dussintals offer en sittningsprotest i huvudstaden och bad om nödvändiga ändringar innan det godkändes av nationalförsamlingen. Offergrupper såväl som civilsamhället och människorättsorganisationer säger att det hölls få formella samråd med dem innan överenskommelsen mellan de politiska partierna. Som ett resultat säger kritiker att det nuvarande lagförslaget saknar ett offercentrerat tillvägagångssätt. Delar av lagen anklagas också för att vara förövarvänlig, vilket skyddar dem från ansvar för allvarliga brott som begåtts under kriget.
Ett nyligen gemensamt uttalande utfärdat av Amnesty International och Human Rights Watch (HRW) kallade den nya lagen ett ”felaktigt steg framåt”. Grupperna pekade på ”allvarliga brister” och implementeringsutmaningar som skulle kunna hindra framgången för Nepals övergångslagstiftning. Enligt dessa rättighetsorganisationer, trots vissa positiva bestämmelser, kommer ”ansvarsluckor” att utgöra stora utmaningar.
Vad är kontroversiellt i övergångsrättsförslaget?
Rättighetsförespråkare, offergrupper och vissa organisationer i det civila samhället har påpekat ett par kryphål i den nya övergångslagstiftningen. Ändringarna, som representerar den tredje ändringen av en befintlig lag, delade upp brott som begicks under konflikttiden i ”kränkningar av mänskliga rättigheter” eller ”allvarliga kränkningar av mänskliga rättigheter.” Lagförslaget säger att brott som definieras som brott mot mänskliga rättigheter kan beviljas amnesti medan ”allvarliga kränkningar av mänskliga rättigheter” kan hänskjutas till åtal i en särskild domstol. ”Våldtäkt eller grovt sexuellt våld”, ”avsiktligt eller godtyckligt dödande”, ”påtvingat försvinnande, förutsatt att offrets vistelseort förblir okänd” och ”omänsklig eller grym tortyr” är alla listade som ”allvarliga kränkningar av mänskliga rättigheter.”
Just denna kategorisering av rättighetskränkningar ”allvarliga” eller (implicit) ”inte så allvarliga” – och tortyr som antingen ”omänsklig eller grym” eller (igen implicit) inte – är ett felaktigt koncept. Varje kränkning av mänskliga rättigheter eller tortyr av något slag är en allvarlig sak i sig.
En annan bestämmelse som sänker straffen med 75 procent i fall förutom våldtäkt eller grovt sexuellt våld har också väckt kritik. Enligt denna bestämmelse är gärningsmannen föremål för straffnedsättning under förutsättning att vissa kriterier – som att avslöja sanningen, be offren om ursäkt eller betala skadestånd – är uppfyllda.
Denna bestämmelse skulle kunna stödja amnesti i kamouflerad form. Sänkning av en lagöverträdares straff bör fastställas på grundval av en grundlig undersökning av fakta och inlagor från parterna i förfarandet.
Dessutom, enligt den nya lagen kommer alla diskvalificerade maoistiska kombattanter tillsammans med familjerna till säkerhetspersonal som dog eller skadades under upproret att få skadestånd och kompensation. Men lagförslaget handlar om frågor som är specifika för barnsoldater. Av 4 008 maoistiska kombattanter som inte kvalificerade sig för integration i den nepalesiska armén identifierades 2 973 som minderåriga.
Ansvarsskyldighet och förtroende i kärnan av genomförandet
De överlevande från det decennielånga kriget och offrens familjer har nu väntat på rättvisa i nästan två decennier. Vissa känner fortfarande smärtan av fysiska och psykiska skador, en del är i desperat behov av kompensation och en del kämpar också för att få veta sanningen om sina nära och kära. Alla väntar på att få se förövarna föras till rättvisans böcker.
Godkännandet av lagförslaget förväntas nu åtminstone ge offren och deras familjer lite andrum, och även ge ett logiskt slut på Nepals fredsprocess. Den framgångsrika implementeringen är dock beroende av många faktorer.
Från allra första början har Nepals övergångsprocess för rättvisa till stor del misslyckats med att utveckla politisk konsensus och få offrens förtroende. Offergrupper har ständigt klagat på att övergångsprocessen för rättvisa är godtycklig och att de inte fullt ut har skyddat deras säkerhet och konfidentialitet när de lämnar in klagomål. Oliktänkandet som offergrupperna uttryckte inte heller denna gång tyder på en helt rosa bild. Att säkerställa konfidentialitet och säkerhet är återigen kärnan i implementeringen.
Nepals övergångsrättssystem har också en historia av orimliga förseningar och likgiltighet när det gäller att ge offren rättvisa, vilket har lett till medborgarnas ”trötthet” med processen. Processen har också utsatts för öppen manipulation från de politiska partierna för personlig och politisk fördel, vilket återigen har urholkat förtroendet för de två kommissionerna.
Båda kommissionerna har upprepade gånger underpresterat och det finns ingen garanti för att nästa kommissionär kommer att sakna politiskt inflytande. Om en opartisk och transparent process inte antas när de nya cheferna för dessa två organ utses, kan den långa kampen för konfliktoffer och deras familjer åter sjunka under politiska motiv.