Under de senaste åren har Türkiye gjort betydande framsteg i att inhemska sin försvarsindustri, och framstår som en viktig vapenexportör. Landets framsteg när det gäller att producera högkvalitativ, kostnadseffektiv försvarsutrustning har stärkt dess strategiska inflytande i regioner som Afrika söder om Sahara och viken. Turkiska drönare, särskilt Bayraktar TB2, spelade en avgörande roll i Azerbajdzjans svepande seger över Armenien i Nagorno-Karabach-konflikten, och visade upp effektiviteten och sofistikeringen av turkisk försvarsteknik. Efter ett rekordår för försvarsexport 2023 är Türkiye redo att fortsätta sin uppåtgående bana, om än inte utan konkurrens eller utmaningar för sin marknadsandel.
Tillväxten av Türkiyes försvarsindustri är en avgörande del av dess nationella säkerhetsstrategi. Genom att minska beroendet av utländska leverantörer och öka den inhemska produktionen strävar Türkiye efter att stärka sin strategiska autonomi och projektkraft utanför sina gränser. Denna spirande sektor är en hörnsten i Ankaras utrikespolitik, vilket gör det möjligt för landet att skapa nya allianser och stärka sitt geopolitiska inflytande.
Historisk bakgrund
Under den osmanska perioden var den militära produktionen begränsad och starkt beroende av utländska leverantörer. Detta beroende fortsatte in i Ataturks och den turkiska republikens tidiga år. En vändpunkt i Türkiyes försvarsindustrialisering kom 1974 när USA införde ett vapenembargo som svar på Türkiyes militära intervention på Cypern. Embargot avslöjade de inneboende sårbarheterna i Türkiyes beroende av utländska militära leverantörer, och i slutändan fungerade det som en katalysator för Türkiye att sträva efter självförsörjning i försvarsproduktion. Under slutet av 1970- och 1980-talen fokuserade Türkiye på att bygga upp sin egen förmåga, särskilt inom kritiska områden som flyg och pansarfordon. 1985 års inrättande av undersekretariatet för försvarsindustri (för närvarande känd som försvarsindustribyrån) var ett viktigt steg mot att organisera och styra försvarsupphandling och produktion.
Den 21st århundradet har präglat en period av betydande tillväxt och omvandling för Turkiets försvarsindustri, till stor del driven av politiken från partiet för rättvisa och utveckling (AKP) under Recep Tayyip Erdoğan. Regeringens fortsatta betoning på att minska beroendet av utländska leverantörer ledde till en ökning av investeringar och inhemsk produktionskapacitet.
En annan viktig milstolpe är den senaste utvecklingen av Türkiyes Kaan-stridsflygplan, som framgångsrikt genomförde sin första testflygning tidigare i år. Kaan representerar Türkiyes ambition att ansluta sig till elitgruppen av nationer som kan producera femte generationens stridsflygplan. Även om egenskaperna hos Kaan är bristfälliga i jämförelse med sådana som F-35 (USA), J-20 (Kina) eller Su-57 (Ryssland), fyller flygplanet fortfarande en viktig nisch för politisk acceptans och skattemässiga överväganden alliansfria länder.
Ekonomiska och tekniska aspekter av Türkiyes försvarsindustri
Türkiyes försvarsindustri har sett betydande framsteg inom olika produktkategorier, inklusive drönare, pansarfordon och marinplattformar. Bland dessa har drönare fått mest internationell uppmärksamhet, särskilt Bayraktar TB2. Denna medelhöga, långvariga obemannade flygfarkost (UAV) har visat sig vara en spelväxlare i modern krigföring, använd effektivt i konflikter i Syrien, Libyen och Nagorno-Karabach, där Azerbajdzjans seger formades av drönarkrigföring. TB2:s framgång ligger i dess avancerade teknologi, kombinerat med dess kostnadseffektivitet. Drönaren erbjuds till ett konkurrenskraftigt pris, i förhållande till sina Nato-motsvarigheter, och utan att kompromissa med kvaliteten, vilket gör den till ett attraktivt alternativ för länder med begränsade försvarsbudgetar. Förutom UAV:er har Türkiye gjort framsteg i utvecklingen av pansarfordon som Altays huvudstridsvagn och Otokar ARMA-hjulsbepansrade fordon.
Medan länder som USA, Storbritannien och Frankrike ofta kombinerar vapenförsäljning med politiska villkor, väljer Türkiye en realpolitisk strategi. Denna strategi innefattar färre restriktioner och förmånligare villkor för tekniköverföring och gemensam produktion. Türkiye har till exempel upprättat flera samproduktionsavtal med länder som Qatar och Azerbajdzjan, vilket möjliggör lokal tillverkning och montering av turkisk försvarsteknik. Detta tillvägagångssätt förbättrar inte bara partnerländernas tekniska kapacitet utan stärker också bilaterala band och öppnar nya marknader för turkiska försvarsföretag att engagera sig i samriskföretag och säkra ytterligare kontrakt.
Turkiets försvarsexport och utrikespolitik
Fokus på inhemsk försvarsproduktion har varit en hörnsten i Türkiyes försvarspolitik, vilket gör det möjligt för den att verka oberoende av traditionella västerländska allierade när det behövs. Türkiyes försvarsexport har tagit marknadsandelar bland de flesta av Gulf Cooperation Council (GCC) länder och Afrikas horn.
I GCC har Türkiye etablerat starka försvarsband med länder som Qatar, Saudiarabien och Förenade Arabemiraten (UAE). Dessa relationer har befästs genom betydande försvarskontrakt, såsom Saudiarabiens köp för 3 miljarder dollar av obemannade stridsflygfordon (UCAV) förra året, vilket markerade den största försvarsexportaffären i Turkiets historia. Affären är ytterligare ett exempel på Türkiyes vilja att acceptera villkor för tekniköverföring och gemensam produktion.
Afrikas horn har också framstått som en kritisk region för turkisk försvarsexport. Türkiyes engagemang i Somalia, där Ankara har etablerat sin största utomeuropeiska militärbas, exemplifierar dess strategi att använda försvarsexport för att förbättra säkerhetssamarbetet med somaliska styrkor. Denna närvaro tillåter Türkiye att påverka den regionala säkerhetsdynamiken och projicera sin makt över Röda havet och in i Indiska oceanen. Den strategiska betydelsen av dessa regioner för Türkiye ligger i geopolitiken, särskilt deras tillgång till maritima rutter, tillsammans med potentiella möjligheter för turkiska företag på afrikanska marknader.
Türkiyes inställning till försvarsdiplomati speglar också dess strävan efter en mer oberoende utrikespolitik. Genom att diversifiera sina försvarspartnerskap och minska beroendet av traditionella västerländska allierade kan Türkiye navigera i komplexa internationella relationer med större autonomi. Denna självständighet är avgörande, särskilt med tanke på tidigare spänningar med NATO-allierade i frågor som Türkiyes kontroversiella köp av det ryska missilsystemet S-400 och dess uteslutning från F-35-programmet. Dessa utvecklingar understryker Türkiyes strategiska riktning mot en mer självständig försvarsställning, som utnyttjar dess försvarsindustri för att uppnå bredare nationella och utrikespolitiska mål utanför den ram som Nato erbjuder.
Utsikter och utmaningar
Türkiyes komparativa fördelar, såsom kostnadseffektiv produktion och högkvalitativ prestanda, är nyckelfaktorerna bakom den rekordhöga tillväxten inom dess försvarsindustri. Landets betoning på att inhemska sin försvarsindustri har minskat kostnaderna och möjliggjort konkurrenskraftiga priser på den globala vapenmarknaden.
Dessutom gör Türkiyes oberoende utrikespolitiska hållning, som ofta avviker från traditionella västerländska och andra NATO-allierade, det möjligt att engagera sig med ett bredare antal länder, inklusive de som är under internationella sanktioner eller i politiskt känsliga regioner. Denna flexibilitet har positionerat Türkiye som en föredragen partner för länder som söker avancerad militär teknik utan de villkor som ofta ställs av västerländska leverantörer.
När Türkiye fortsätter att förnya och utöka sitt produktutbud kommer det sannolikt att ta en ännu större andel av den globala vapenmarknaden, särskilt i sin nisch av de rika GCC-länderna och låg- till övre medelinkomstländer i Asien och Afrika.
Trots denna positiva bana står Türkiyes försvarsindustri fortfarande inför utmaningar. Internationella sanktioner, särskilt de från västerländska nationer, kan utgöra betydande hinder. Till exempel är Türkiyes försvarsindustri fortfarande beroende av flera utlandstillverkade komponenter för vissa högteknologiska system, vilket kan vara en sårbarhet i tider av geopolitisk spänning eller störningar i leveranskedjan. En ytterligare utmaning kommer från konkurrensen med andra framväxande vapenexportörer, som Iran. Både Türkiye och Iran är allt mer aktiva i proxykonflikter och stöder ofta motsatta sidor.