Den 21 september satt 6 000 kvinnor i kors på den kala asfalten i Hyehwa, ett stort kulturcentrum i Seoul, för att tala ut mot ännu en epidemi av digitala sexbrott som plågar landet.
Sydkoreanska kvinnor har tjatat sedan lokala undersökningar avslöjade i augusti att massiva Telegram-grupper – några med över 220 000 personer – användes för att skapa och distribuera sexuellt explicita deepfakes. Alldagliga kvinnor fann sig själva som offer för ett brott som begåtts av sina medarbetare, vänner och familjemedlemmar.
En tung stämning låg över protesten. Den här typen av sammankomst hade blivit alltför rutinmässigt i ett land som ofrånkomligt har stämplats som ”världens digitala sexbrottshuvudstad”.
För bara några år sedan, 2018, hade kvinnor gått ut på gatan i massor för att tala ut mot det skenande spridning av illegala spionkameror på kvinnors offentliga toaletter. Två år senare, 2020, Nth Room-skandal kom i dagen och avslöjade utnyttjandet av dussintals kvinnor och minderåriga som tvingades skapa förnedrande innehåll för Telegrams chattrum med cirka 260 000 medlemmar. Det här fallet utforskas nu i Netflix-dokumentären ”Cyber Hell: Exposing an Internet Horror.”
Joint Action Against Misogynistic Violence, arrangörerna av kvinnoprotesten den 21 september, ropade ut kvinnohatet i den koreanska kulturen som möjliggör sexbrott och kritiserade regeringen för deras passivitet. ”För sex år sedan samlades hundratusentals kvinnor här i Hyehwa för att fördöma illegal filmning och digitala sexbrott och krävde reformer, men regeringen har inte gjort något. Problemen eskalerar men våra lagar och system har inte förändrats, och om något går de tillbaka.”
Som svar på ökande offentliga påtryckningar har lagstiftare antagit lagstiftning som förbjuder innehav och konsumtion av sexuella förfalskningar utan samtycke, straffbart med upp till tre års fängelse eller böter på upp till 30 miljoner won (cirka $22 000). Denna nya lag tar en starkare hållning mot deepfakes än tidigare lagar, som endast straffar baserat på avsikten att distribuera.
Trots denna förändring, Sydkorea fortfarande ligger långt efter andra utvecklade länder när det gäller lagar mot sexuellt våld. Enligt gällande regler är våldtäkt en fråga om fysiskt våld snarare än om samtycke. Ministeriet för jämställdhet och familj lade fram ett förslag i januari 2023 om att utvidga den juridiska definitionen av våldtäkt till ”sexuell aktivitet utan samtycke”, för att möta den internationella standard som fastställts av FN:s ramverk för sexuellt våld. Det var det snabbt nedskjuten av administrationen.
Kwon Seong-dong, en parlamentsledamot från det regerande konservativa partiet, People Power Party (PPP), hävdade att en sådan översyn skulle leda till en ökning av antalet falska våldtäktsanklagelser. ”Det är just därför som (vår) administration lovade att avskaffa ministeriet för jämställdhet och familj,” sa han. ”Det beror på att regeringen, snarare än att medla konflikten mellan könen, istället bidrar till dess sak.”
Det finns faktiskt en djup klyfta mellan könen i det koreanska samhället idag.
Feminismen drabbade huvudfåran i Sydkorea med ett mord. 2016 väntade en man i skuggorna av ett offentligt badrum i Gangnam Station, en hårt trafikerad tunnelbanestation i Seoul, och attackerade den första kvinnan som gick in ensam. Under polisutredningen har gärningsmannen erkände tydligt sina motiv: ”Jag gjorde det för att kvinnor alltid har ignorerat mig.”
Drivs av raseriet över hatbrottet och uppmuntrat av den globala #MeToo-rörelsen, sydkoreanska kvinnor började säga ifrån på allvar mot sexism och utbredda frågor som kvinnomord, hämndporr, digitala sexbrott och dejtingvåld. Kulturella rörelser som ”escape the corset”-rörelsen slog rot, där kvinnor klippte sitt hår kort och förstörde sitt smink i en offentlig uppvisning av förkastande av de förtryckande skönhetsnormer som krävdes av kvinnor i det koreanska samhället – själva kraften som har gjort Sydkorea världsledande inom groomingprodukter och plastikkirurgi.
Men i takt med att farten för feminismen växte, ökade också motreaktionen. Korea’s starkt patriarkala och hierarkiska samhälle var mindre än tillmötesgående för idéer om jämställdhet. Feminism, och kvinnor mer allmänt, blev snabbt syndabockar för de existentiella hot som landet står inför, såsom befolkningskollaps (Sydkorea har en födelsetal på 0,68 — den lägsta i världen). Förvärrade ekonomiska problem, inklusive brist på bostäder till överkomliga priser och begränsade jobbmöjligheter, har ytterligare intensifierat denna motreaktion. När kvinnor blev mer ekonomiskt konkurrenskraftiga började många män se kvinnor’s avancemang som ett direkt hot mot deras ekonomiska säkerhet.
Antifeministiska grupper som ”Ilbe” växte framme på nätet, främst bestående av män i 20- och 30-årsåldern som identifierar sig som offer för kvinnlig makt. Antifeminister har bekämpat feminism med våldsamt kvinnofientlighet – med påståenden om att alla koreanska kvinnor är självcentrerade guldgrävare – och en alarmerande nivå av militans. De likställer felaktigt feminism med misandri och hävdar att kvinnor kräver ytterligare privilegier när de redan tjänar på att vara befriade från militär värnplikt.
Antifeministiska influencers som YouTubern ”PPKKa” gick så långt att de aktivt uppmuntrade sina 1,17 miljoner följare att trakassera feminister. Hans anhängare lydde troget. I ett tragiskt fall 2020, en populär kvinnlig Twitch-streamer BJ Jammi och hennes mamma tog sitt eget liv inom några månader efter varandra efter att ha uthärdat år av nätmobbning av antifeminister.
Sydkoreas antifeministers våldsamma fientlighet har också blödit in i offlinevärlden, där kvinnor straffas kollektivt för sitt upplevda stöd för feminism. En kvinnlig anställd i en närbutik var attackerad av en manlig kund på grund av hennes korta hår. En röstskådespelerska var sparken från sitt jobb efter att hon lagt upp ett foto på sig själv på sociala medier iklädd en t-shirt där det stod ”Flickor behöver inte en prins.” Under anställningsintervjuer ska kvinnor enligt uppgift screenas för eventuella feministiska övertygelser.
Genom att upprepa orden från Kwon Seong-dong, den konservativa parlamentsledamoten som talade om mot revideringar av våldtäktslagstiftningen, har hans regering verkligen förvärrat könskonflikten för politisk vinning. För att uppvakta den växande demografin av arga unga män, kampanjade PPP och president Yoon Suk-yeol för presidentposten 2022 med budskapet att feminismen är skyldig till födelsetalskrisen. Yoon lovade att avskaffa ministeriet för jämställdhet och familj och inrätta en kommitté för befolkningskrishantering i dess ställe.
Som ett resultat av detta blev könen ännu mer uppdelade längs politiska linjer, med kvinnor som i allt högre grad anpassade sig till mer progressiva ideologier och män lutade sig mot den extrema högern. Enligt uppgifter från Gallup, nästan 50 procentenheter skilja progressiva kvinnor från konservativa män i Sydkorea – en trend som ses globalt, men mindre extrem i andra länder.
Sydkoreanska feminister står inför en lång och svår kamp. Trots pågående ansträngningar fortsätter landet att rankas lågt i globala jämställdhetsindex och har den bredaste löneskillnaden mellan könen i OECD, på nästan 32 procent. Vid sidan av svagt skydd för kvinnor i fall av sexuellt våld känner sig många kvinnor frustrerade över det invanda kvinnohatet i samhället och att de reduceras till att tillverka barn. Som svar har en del vänt sig till den växande ”4B”-rörelsen, som förespråkar att bojkotta män helt och hållet genom att förkasta alla heterosexuella relationer – dejting, sex, äktenskap och barn – och tror att verklig frihet bara kan hittas i ett liv utan män.
Joint Action Against Misogynistic Violence skrev i sitt uttalande som föregick de djupfalska protesterna: ”Vi står i solidaritet med kvinnorna i ledningen och förklarar krig mot det kvinnofientliga våld som har genomsyrat hela det koreanska samhället.”
I ett tal till kvinnorna som samlats vid protesten, hejade Park Jin-sook från Women’s Party på kampen. ”Ge inte upp”, sa hon. ”Om vi fortsätter att komma tillsammans kommer den dagen vi trodde aldrig skulle komma att komma.”