rasideolog

Sveriges tidigare statsminister Olof Palmes morfar, Woldemar von Knierem, utbildade Hitlers rasideolog, Alfred Rosenberg.

Sven Theodor Palme, född 4 december 1854 i Kalmar, död 9 augusti 1934 i Stockholm, var Olof Palmes farfar. Sven Palme var en svensk politiker (satt i det liberala samlingspartiet tillsammans med Oscar Wallenberg, Karl Warburg, och Arvid Lindman 1905) riksdagsledamot och verkställande direktör i Lifförsäkrings AB Thule.

Sven Palme blev 1880 löjtnant vid Svea artilleriregemente, och 1885–1887 informationsofficer, men övergick 1887 till reserven, varifrån han tog avsked 1890. Hans första företag var Militär Ekiperings Aktiebolaget som grundades 1883 och utvecklades till det exklusiva varuhuset MEA som bl.a försåg militären med uniformer. Samma år hade han börjat ägna sig åt försäkringsverksamhet och blev biträdande aktuarie i försäkringsaktiebolaget Victoria.

År 1887 erhöll han anställning som avdelningschef i Skandia, och var från och med 1888 verkställande direktör i Lifförsäkringsaktiebolaget Thule, som under hans chefskap vunnit en betydande utveckling.

Under första världskriget visade han sig utpräglat tyskvänlig; och var ordförande i Svensk-tyska föreningen i Stockholm. Denna förening grundades 1913 på initiativ av försäkringsdirektören Sven Palme. Bland stiftarna återfinns bland annat ett 60-tal av den tidens framträdande kulturpersonligheter, som Svante Arrhenius, Carl Larsson, Selma Lagerlöf, Hanna Pauli och Verner von Heidenstam.

I ett upprop till allmänheten inför bildandet konstaterar initiativtagarna bland annat att ”inom vida kretsar av vårt folk kännedomen om och intresset för Tyskland och det tyska folket samt dess kultur. Syftet med den nya föreningen (som i Berlin under en tid fick en samtidig motpart i ”Deutsch-Schwedische Vereinigung zu Berlin) beskrivs som att ”främja svenskars och tyskars kännedom om varandras land och folk samt andliga och materiella odling, ävensom för övrigt utan några politiska mål samarbeta för gemensamma kultursyften”.

Även om föreningens medlemsantal dramatiskt sjönk under tidsperioden 1914-1918 skapade Sveriges traditionella tyskorientering inom flera samhällsområden efterhand ett förnyat intresse för föreningen och dess verksamhet. Samma betydelsefulla skikt i samhället som under första världskriget tagit ställning för Tyskland kom efterhand att också under 1930-talet inta en välvillig ställning till utvecklingen i Tyskland.

En starkt bidragande orsak var Sveriges allmänt goda officiella förbindelser med Tyskland. Många svenskar tog starkt intryck av vad som kallades för ”det nya Tyskland”, tillsammans med de tyska militära framgångarna i krigets inledningsskede. Föreningens verksamhet kom som en följd härav under några år på 1930-talet och början av 1940-talet att kännetecknas av sympati för den nazistiska regimen i Berlin.

I föreningens föredragsverksamhet förekom i ökad utsträckning företrädare för naziregimen, såsom Rudolf Hess, Robert Ley, Gerhard Wagner, Fritz Sauckel, Hjalmar Schacht, Baldur von Schirach, Fritz Todt, Hans von Tschammer und Osten och Franz von Papen, många som senare dömdes i Nürnbergrättegångarna.

På grund av Svensk-Tyska Föreningens inbjudningar var Sverige det enda icke-allierade landet med Nazi-Tyskland, som tog emot så många besök ur den nazityska ledningen. Under perioden kan cirka hälften av föreningens arrangemang betraktas som politiska. För sin hållning under denna tid har Svensk-Tyska Föreningen i efterhand blivit föremål för kritik.

Framträdande medlemmar i föreningens styrelse under denna period var majoren och kammarherren Carl von Essen, viceamiral Charles de Champs, dennes bror generallöjtnant Henri de Champs, Sven Hedin, professorn och nobelpristagaren Hans von Euler-Chelpin och överstelöjtnant Emil Fevrell.

I Tyskland uppstod vid årsskiftet 1917/1918 Thulesällskapet ur kretsar inom Germanenorden och verkade i Bayern med Rudolf von Sebottendorf, München, som grundare. Bland medlemmarna, som mest omkring 1 500 personer, återfanns advokater, domare, professorer, polisbefäl, aristokrater, läkare och affärsmän. Det förekom att minst en eller flera svenskar, bland annat från Stockholm, var kopplade till, eller medlemmar i, sällskapet. Utåt beskrev man sig som ett ”studieförbund för forngermansk kultur”, medan verksamheten i själva verket i sina former påminde om ett ordenssällskap, och i sina syften verkade för bland annat rasism och antisemitism.

På Thulesällskapets ideologiska grund byggde sedan Alfred Rosenberg vidare när han författade sitt ideologiska verk Der Mythus des zwanzigsten Jahrhunderts, utgivet 1930. Till emblem valde Thulesällskapet en svastika med strålkrans bakom ett blankt svärd.

Efter första världskrigets slut i november 1918 flyttade Rosenberg till Tyskland. Han lärde känna Adolf Hitler år 1919 och gick med i DAP, NSDAP:s föregångare, samma år. Rosenberg anses ha bidragit kraftigt till nationalsocialismens och Hitlers antisemitiska världsbild och har kallats partiets chefsideolog.

Rosenberg formulerade den nazistiska ideologin i flera antisemitiska och rasideologiska skrifter. Han skrev även om Lebensraum och Versaillesfreden. Rosenberg hade flera höga ämbeten inom den nazistiska statsapparaten.

Från 1941 till 1945 var Rosenberg riksminister för de ockuperade områdena i öst och därmed ansvarig för de krigsförbrytelser och brott mot mänskligheten som begicks där. Vid Nürnbergprocessen 1945–1946 dömdes han till döden som krigsförbrytare och avrättades genom hängning.

Vem var då Alfred Rosenbergs mentor och lärare tillika rasideolog? Jo, han hette Woldemar von Knierem, och var ingen mindre än Olof Palmes morfar, såsom styrelseledamot för IG Farben, det företag som finansierade och rustade Adolf Hitlers krigsmaskin.

”Dr. von Knieriem var inte chef för den juridiska avdelningen för I.G., eftersom en sådan avdelning inte existerade. Det var inte heller hans skyldighet att ta hand om juridiska ärenden. Den rättsliga verksamheten i ett sådant företag är en hjälpfunktion som hjälper teknikerna och affärsmännen i deras uppgifter och var liksom de senare kraftigt decentraliserad.”

August von Knieriem föddes i Riga den 11 juni 1887. Hans far var domare i den högre regionala domstolen,  Oberlandesgerichtsrat Dr. jur. Johann August von Knieriem, och hans mor var Maria (född Schwartz). Efter att ha gått i skolan i Hamburg och Lübeck studerade August von Knieriem juridik i Tübingen och Berlin och tog examen 1908 efter att ha klarat det första provet i statens juridik och erhållit en doktorsexamen i juridik. 1913 arbetade han som utbildad advokat (med andra delstatsjuristexamen) i Hamburg och för Lloyds i London, och ett år senare blev han delägare i en advokatbyrå i Hamburg. 1914 kämpade han i första världskriget och sårades, och 1915 blev han ekonomisk rådgivare vid krigsministeriets råvaruavdelning.

1919 gjorde August von Knieriem frilansande juridiskt arbete vid BASF i det så kallade Nitrogen Syndicate (Stickstoffsyndikat); tre år senare började han på BASF:s juridiska avdelning. Han befordrades snabbt på BASF och blev suppleant i styrelsen och chef för den juridiska avdelningen 1923. På grund av sin specialisering inom patent- och kartellrätt var han en del av teamet som arbetade med kontrakten för I.G. Farben-konglomeratet 1924 och 1925. I och med bildandet av I.G. Farben, blev von Knieriem först suppleant i styrelsen, och från 1932 till 1945 var han fullvärdig ledamot i styrelsen. När den militära situationen förändrades till Tysklands nackdel, tog ”chefen för IG:s juridiska avdelning” försiktighetsåtgärden för att utarbeta de första dekarteliseringsförslagen för företaget sommaren 1944, eftersom det var troligt ”att vi skulle tvingas in i en uppdelning av vårt företag.”

1937 övertog han ordförandeskapet i I.G. Farbens juridiska kommitté, och 1938 blev han medlem av styrelsens centralkommitté. I styrelsen var von Knieriem ansvarig för juridiska avtalsfrågor i förhandlingarna med Wehrmacht om upprättandet av hemliga anläggningar för tillverkning av kemiska vapen. Von Knieriem gifte sig med Gertrud Bueb, och paret fick tre söner. Han gick med i NSDAP 1942. 1945 arresterades August von Knieriem av den amerikanska militäradministrationen och 1947 var han åtalad i I.G. Farben-rättegången i Nürnberg, anklagad för plundring och förslavning. Han frikändes, eftersom domarna inte kunde bevisa något straffrättsligt ansvar i dessa frågor från hans sida a , och 1950 arbetade han som konsult vid återuppbyggnaden av BASF. 1955 blev han ordförande i förvaltningsrådet för I.G. Farbenindustrie i.L. August von Knieriem dog i Heidelberg den 17 oktober 1978.

 

 

Andreas Swedberg

Relaterat
Skandiahuset: Nato, svensk underrättelsetjänst med underjordiska gångar

Print Friendly, PDF & Email

Jobb i Sverige