Max Ilgner (28 juni 1899 – 28 mars 1966) var en tysk industriman. Han var ledamot av IG Farbens styrelse och hade titeln Wehrwirtschaftsführer eller krigsekonomiledare under nazistregimen. Efter kriget dömdes han av de allierade för ”spoliering och plundring”, men släpptes nästan omedelbart och fortsatte sin karriär som politisk lobbyist och företagsledare och blev ordförande i ett schweiziskt kemiföretag.
Stora och lilla Waldesruh i Hindås har ägts av samma familj sedan villorna uppfördes, 1903 och 1939. Här bodde under några år nazisten Max Ilgner, direktör hos kemikoncernen som tillverkade giftgas till Hitlers koncentrationsläger. Ilgner dömdes senare för krigsbrott. Nu är fastigheterna till salu för 20 miljoner kronor, sedan Max Ilgners dotter Ingeborg gått bort. – Man kunde läsa mellan raderna att Ingeborg, som tyska, kände viss skuld för kriget. Hon var väldigt givmild och betalade varje månad pengar till välgörenhetsorganisationer. Jag tror att hon på något sätt ville gottgöra, berättar familjevännen Morgan Benjaminsson, 79.
Trots sina omfattande kvalifikationer fick Ilgner ett hårt arbete för att komma in i det deprimerade efterkrigstidens Tyskland, och därför ringde han till sin farbror Hermann Schmitz, finanschefen på BASF, som säkrade Ilgner en position som säljare på kemiföretaget. 1926, efter att ha arbetat för BASF i två år, fick Ilgner en ny roll som arbetar med Schmitz vid en nyinrättad central finansenhet för IG Farben på Unter den Linden i Berlin. Även om inte mycket mer än en budbärarpojke byggde Ilgner upp ett starkt kontaktnät och tog sig, med sin farbrors stöd, fram i graderna på företaget. År 1934 hade Ilgner utsetts till suppleant i Vorstand av IG Farben och hade ett uppdrag som gav honom viss kontroll över inte bara ekonomiska beslut och PR-beslut utan även företagets kontakter med centralregeringen. Han ledde två viktiga undersektioner av den centrala finansenheten, nämligen Department of Economic Research (känd som Vowi) som grundades 1929 och handlade om utländska investeringsmöjligheter och Department of Economic Policy (Wipo) som inrättades 1932, under Heinrich Gattineau och sedan Ilgner, för att hålla ett öga på juridiska, utrikespolitiska och skattefrågor som kan påverka relationen mellan företaget och regeringen. Ilgners snabba uppgång, hans nakna ambition och känslan av att han blev knuffad enbart på grund av sina familjeförbindelser gjorde honom impopulär bland många av sina chefskollegor, men Schmitz hade för mycket makt i företaget för att sådana invändningar skulle kunna framföras offentligt.
Ilgner erbjöds medlemskap i nazistpartiet 1933 men tackade nej med motiveringen att han ville behålla sitt medlemskap i Rotary International, en organisation som Joseph Goebbels hade förklarat oförenlig med nazismen. Icke desto mindre var Ilgner glad över att ha ett nära samarbete med den nystartade nazistregimen och uppmuntrade allmänhetens stöd för nazismen av företagets fabriksarbetare. Han arbetade också med Goebbels i ett försök att få propagandaministern att tona ner en del av sin retorik, som Ilgner trodde skadade Tysklands rykte internationellt, ett initiativ som till en början hade viss framgång tills Goebells blev arg på att Ilgner sa till honom vad han skulle göra och avbröt kommunikationen. Oavskräckt Ilgner anlitade den amerikanska PR-experten Ivy Lee för att förbättra Adolf Hitlers rykte på världsscenen. Efter att Lees första förslag, att avskaffa antisemitismen, avvisades i tur och ordning av Hitler, kom de överens om ett program för att presentera Tyskland som ett välkomnande, historiskt resmål för amerikanska investerare, samtidigt som de planerade en policy för att ordna med pro-Hitler-artiklar till läggas till i amerikanska tidningar. Ilgners arbete kritiserades av andra Vorstand-medlemmar, som ansåg att han åtog sig för mycket regeringspropaganda och inte tillräckligt med arbete för IG Farben, men hans initiativ vann Hitlers godkännande och alltmer IG Farbens utomeuropeiska kontor blev också centrum för nazistpartiets propaganda.
I gengäld kunde Ilgner förstärka IG Farbens kontrakt med regeringen, särskilt deras bleknade Leuna-arm som föryngrades avsevärt när Ilgner kunde använda kontakter i Reichswehrs vapenkontor för att säkra kontraktet för denna gren av företaget att producera bränsle för Luftwaffe, som i hemlighet byggdes upp i strid med Versaillesfördraget men som skulle ha upptäckts om de tvingats importera stora mängder flygbränsle.[8] Enligt Ilgners mycket senare påståenden räddade hans inflytande bland den nazistiska hierarkin till och med livet på Gattineau på de långa knivarnas natt efter att hans kollega hade arresterats på grund av hans medlemskap i Sturmabteilung och hans vänskap med Ernst Röhm. Ilgner skulle slutligen gå med i nazistpartiet 1937.
Under Ilgners ledning skulle IG Farben också spela en roll i annekteringen av Sudetenlandet och styckningen av Tjeckoslovakien. Tillsammans med kollegan Georg von Schnitzler utvecklade Ilgner ett system där IG Farben skulle finansiera pro-tyska tidningar i Tjeckoslovakien. Den storskaliga publiceringen av propagandahistorier som åtföljde förhandlingarna mellan Hitler och Neville Chamberlain bidrog till att piska upp ett starkt stöd för nazisterna bland landets tyska samfund och företaget fortsatte att skjuta in pengar till Sudeten German Relief Fund och Sudetendeutsches Freikorps. När landets öde var beseglat och nazisterna tog över belönades IG Farben för sin del i evenemangen genom att få ta kontroll över Aussiger Verein, ett Pragbaserat kemiföretag som var det fjärde största i Europa, till ett lågt pris .
Omedelbart efter andra världskrigets utbrott överlämnade Ilgner företagets omfattande samling av geologiska kartor till regeringen och informerade dem om platser i Europa där kemikalier kan utvinnas. Som chef för Vowi hade han också byggt upp omfattande kunskaper om IG Farbens främsta utländska konkurrenter och han kunde förse regeringen med fullständiga detaljer om verksamheten i Imperial Chemical Industries, ett brittiskt kemiföretag som Ilgner hade ett öga på i händelse av Operation Sea Lion lanseras.
När kriget drog ut på tiden började ett nazistiskt nederlag se oundvikligt ut, tog Ilgner åtgärder för att skydda sin egen framtid. Efter att en bomb träffade Unter den Lintens kontor i januari 1945 meddelade Ilgner att han inte kunde arbeta under sådana förhållanden och tog med sig allt känsligt dokumenterat material och flyttade sitt kontor till Frankfurt am Main. I själva verket försökte Ilgner helt enkelt undvika att falla i händerna på Sovjetunionen och flyttade därför västerut och medan han var i Frankfurt säkerställde försvinnandet av de inkriminerande dokument han hade tagit med sig.
SVERIGE
Så vad gjorde då Max Ilgner egentligen i Sverige och vilka umgicks han med….planerades inte någonting då?…
Under Ilgners ledning skulle IG Farben också spela en roll i annekteringen av Sudetenland och nedbrytningen av Tjeckoslovakien. Tillsammans med kollegan Georg von Schnitzler utvecklade Ilgner ett system där IG Farben skulle finansiera pro-tyska tidningar i Tjeckoslowakien. Den storskaliga publiceringen av propagandahistorier som åtföljde förhandlingarna mellan Hitler och Neville Chamberlain hjälpte till att piska upp starkt stöd för nazisterna bland landets tyska samhälle och företaget fortsatte att hälla pengar i Sudeten German Relief Fund och Sudetendeutsches Freikorps. När landets öde beseglades och nazisterna tog över belönades IG Farben för deras del i händelser genom att de fick ta kontroll över exemåelvis Aussiger Verein, ett kemiskt företag i Prag som var det fjärde största i Europa, till ett lågt pris. Det var alltså inte planerat….
Omedelbart efter andra världskrigets utbrott överlämnade Ilgner företagets (IG FArben) omfattande samling av information och geologiska kartor till regeringen och informerade dem påpassligt också om orterna i Europa där kemikalier kan utvinnas. Som chef för Vowi hade han också byggt upp en omfattande kunskap om IG Farbens främsta utomeuropeiska konkurrenter och han kunde därför förse regeringen med fullständig information om verksamheten i Imperial Chemical Industries , ett brittiskt kemiföretag som Ilgner av trovärdighets skäl hade ett öga på händelsen av Operation Sea Lion lanseras. Vilket givetvis aldrig någonsin var meningen eftersom allt gick ut på att genom Hitler komma år ryska naturresurser. Precis som vanligt.
När kriget började se ut som ett nazistiskt nederlag började Ilgner vidta åtgärder för att skydda sin egen framtid. Efter att en ”bomb träffade” Unter den Linten-kontoret i januari 1945 meddelade Ilgner att han tyvärr inte kunde arbeta under sådana förhållanden och han tog allt känsligt dokumenterat material med sig och flyttade sitt kontor till Frankfurt am Main. I själva verket försökte Ilgner helt enkelt undvika att informationen skulle falla i Sovjetunionens händer och flyttade således en del västerut och medan han i Frankfurt säkerställde försvinnandet av de återstående oskäliga dokumenten han hade tagit med sig. Men allt kom han inte undan med.
Ilgner var en av 24 chefer i företaget som anklagades för ”förstörelse och plundring” av amerikanerna den 4 maj 1947 i det som blev känt som IG Farben-rättegången. Det där med konspiration åtalades han visserligen för, men det skulle ju helt öppet spräcka sagan om Hitler, så det gick helt enkelt inte för sig med avseende på allt annat som var planerat redan då. Detta var alltså den rättegång av någon mystisk anledning inte Wallenbergs fanns med som ägare i Moderbolaget… Ilgner framträdde därför också särskilt för den ledande rollen han spelade i den tyska omvälvningen och vid rättegången noterades att han var den enda verkställande direktören som fortsatte att fraternisera öppet med Carl Krauch, som fick bära huvudparten av skyldigheten på grund av hans nära och välkända relation till Hermann Göring. Ilgner var en av nio anklagade som befunnits skyldiga till ”förstörelse och plyndring” 1948, som definierades som egendomsupptagning utan ägarens fulla och icke-tvångsmässiga samtycke och dömdes till fruktansvärda tre års fängelse. ]Men turligt nog släpptes han redan samma år. Men planerat det var det alltså inte och rättegången var inte bara en tyvärr pinsam och nödvändig teater för att hålla kulissen vid liv….
Ännu mer tramsigt, Ilgner hade mage att tillkännage sin omvändelse till kristendomen i fängelset och lovade att följa en missionärsväg efter hans frigivning. Under en tid följde han till synes denna väg och gjorde visst arbete på uppdrag av den evangeliska kyrkan i Westfalen . Detta visade sig dock inte vara långlivat så det förslog, men istället blev han professionell politisk lobbyist och år 1955 utnämndes han till styrelsens ordförande vid ett kemiföretag i Zug.
Var kan då möjligen Hitlerprojektets andra fas efter Ölhallskuppens misslyckande den 8-9 november 1923 helt eller till delar ha planerats någonstans?
REDAKTIONEN
Leave a Reply
You must be logged in to post a comment.