Aotearoa/Nya Zeelands utrikespolitik ser ut att bli mer av samma 2025, trots potentialen för betydande kaos på grund av den inkommande Trump-administrationen i USA och ökad konfrontation mellan Kina och USA.
De största hoten och möjligheterna som Nya Zeeland står inför kommer sannolikt att vara oförändrade. Det är absolut nödvändigt att flytta närmare Australien samtidigt som man ifrågasätter omfattningen av landets relation till AUKUS (inklusive frågan om huruvida Nya Zeeland ska gå med i AUKUS Pillar II). Nya Zeeland måste också navigera i ökad polarisering i sitt Asien-Stillahavsområdet mitt i hot mot dess roll som en bro mellan västmakterna och Kina. Förhållandet med dess grannar på Stillahavsön kommer att behöva uppmärksammas eftersom Nya Zeelands förmåga att vara en viktig aktör bland Stillahavsöstaterna kommer under lupp. Och slutligen kommer Nya Zeeland att försöka skydda och utöka sin handels- och investeringsrelation med andra stater, som Indien.
Dessa frågor har dock blivit svårare att navigera. Det senaste utrikespolitiska samförståndet om Nya Zeelands relation till Australien och engagemang för den liberala internationella ordningen har utmanats av AUKUS och den förväntade handels- och säkerhetspolitiken för den inkommande Trump-administrationen.
Som en liten stat antas det ofta att Nya Zeeland helt enkelt måste anpassa sig till den internationella miljön och intrigen från större makter i dess grannskap. På grund av skicklig internationell diplomati och normativ innovation har detta inte varit fallet med Nya Zeeland. Landet har etablerat en oberoende utrikespolitik, som har gett det ett visst utrymme att fullfölja sina materiella och normativa intressen samtidigt som det positionerar sig som en internationell ledare för mänskliga rättigheter, klimatförändringar och icke-spridning.
Det är uppenbart att det senaste decenniet har bevittnat en markant urholkning av den regelbaserade ordningen efter andra världskriget och de internationella institutionernas effektivitet för att påverka statliga åtgärder. Stater är mer villiga att använda våld utan rädsla för internationella sanktioner. Samtidigt har de slag av kraft som används av stater mångdubblats. Många stater och organisationer rapporterar ett ökande antal cyberattacker mot kritisk infrastruktur. Det finns en ökad användning av ”gråzons”-taktik (exemplifierat av den senaste tidens beslagtagande av ett Cook Island-flaggat fartyg för transport av rysk petroleum) och icke-statliga aktörer av regeringar när de strävar efter politiska, säkerhetsmässiga och ekonomiska mål. Till exempel har Kina använt sina fiskeflottor för att både fiska illegalt och utöka sin strategiska närvaro i Sydkinesiska havet. I Indo-Stillahavsområdet har dessa förändringar fördömts som en del av en ökad polarisering av regionen, vilket uppmuntrar utrikespolitiska beslutsfattare att se den internationella utvecklingen genom linsen av konkurrensen mellan Kina och USA.
Denna utveckling har åtföljts av hot mot den liberala handels- och investeringsregimen. Även om det har skett en betydande avindustrialisering av Nya Zeeland under denna regim sedan 1980-talet, råder det föga tvivel om att landet har gynnats enormt av den liberala handelsregimen och dess frihandelsavtal, särskilt frihandelsavtalet med Kina. Ändå har denna internationella ekonomiska regim drabbats av covid-19, störningar i försörjningskedjan, ojämlikhet som skapats av ekonomiska förändringar i inhemska ekonomier och en ökad villighet hos stater att ingripa i handels- och investeringsflöden baserat på nationell säkerhet eller politiska överväganden.
Kanske ännu viktigare, det globala handels- och investeringsramverket ses allt mindre som godartat och värdeneutralt av större stater (det har alltid utmanats på dessa grunder i den globala södern). Det finns snarare en ökad rädsla för asymmetrier i handel och investeringar och ett förnyat fokus på inhemska ekonomiska förluster från handel och investeringar. Det liberala förhållningssättet till handel och investeringar ses alltmer som (ironiskt nog) partiskt till förmån för Kina av USA och Europa.
Det kommande året, liksom 2024, presenterar en rad utmaningar för Nya Zeelands politiska beslutsfattare att undvika att dras in i vad som förväntas bli en hårdare tävling mellan Kina och USA under Trump-administrationen samtidigt som de fortsätter sitt åtagande att stödja ett liberalt regelbaserat internationellt system . Under de senaste decennierna har Nya Zeeland kunnat etablera nära ekonomiska band med Kina samtidigt som det bibehåller sitt säkerhetssamarbete och ekonomiska engagemang med Australien och USA. Det är frågan om denna balans kan, eller bör, upprätthållas.
Det är inte klart om en mer lutning mot den amerikansk-australiska positionen när det gäller kinesiska aktiviteter i Sydkinesiska havet och på Stillahavsöarna kommer att tendera att öka polariseringen i regionen. Å ena sidan finns det en möjlighet att ökad polarisering leder till ökad militarisering och konflikt. Å andra sidan kan sådan ”balansering” mot kinesiska aktiviteter vara ett sätt att förbättra risken för konflikter.
Med tanke på att den nuvarande regeringen har fortsatt att förlita sig på australiensisk säkerhetshjälp – och redan har angett sin preferens för det australiensiska perspektivet angående Sydkinesiska havet och Stillahavsöarna – är det osannolikt att Nya Zeeland behöver göra mer. Samtidigt måste Nya Zeeland självständigt klargöra att kinesiska aktiviteter i Stillahavsöstaterna måste begränsas till ekonomiska utvecklingsaktiviteter och inte vara inriktade på större geostrategiska mål.
För det andra, med tanke på det förnyade intresset och konkurrensen på Stillahavsöarna, måste Nya Zeeland öka sina ansträngningar för att engagera sig i regionen. Det är viktigt att Nya Zeeland fortsätter att betona sin roll som en viktig källa till ekonomiska möjligheter, bistånd och säkerhet för sina grannar på Stillahavsön, vilket den nuvarande regeringen har gjort. Utrikesminister Winston Peters, som åtnjuter mer trovärdighet än sin föregångare i regionen, har besökt många Stillahavsöstater under det senaste året och lovat förnyat politiskt och ekonomiskt stöd samtidigt som han betonar ett Stillahavsperspektiv på att lösa regionens utmaningar.
Peters har kritiserat vad han kallar uppkomsten av ”checkhäftesdiplomati” som kan göra att små östater belastas av skulder och politiska bestämmelser som kan skada deras inhemska befolkningar och internationella suveränitet. Samtidigt har han noterat att Nya Zeeland och västerländska stater har försummat regionen, och att detta ”vakuum” har gett en möjlighet för andra stater att få inflytande. Detta engagemang måste fortsätta men ytterligare medel för ekonomisk utveckling måste göras tillgängliga.
För det tredje måste Nya Zeeland bestämma sin ståndpunkt angående AUKUS pelare II. Det är uppenbart att den nuvarande regeringen verkar vara benägen att anamma AUKUS pelare, medan Labourpartiet har tillkännagett sitt motstånd. Under tiden, Stillahavsöarnas ledare har varit ovilliga att uttryckligen kritisera Nya Zeelands intresse för AUKUS, istället betona deras engagemang för Blue Pacific-idealen om en utökad säkerhet som bygger på klimatbegränsning och ett kärnvapenfritt Stilla havet. Dessa motstridiga visioner måste förenas men kommer sannolikt att finjusteras under det kommande året.
Med tanke på den nyzeeländska allmänhetens antipati mot den inkommande Trump-administrationen och dess ”America First”-politik, såväl som Labour-oppositionen, är det osannolikt att något beslut kommer att fattas frånvarande någon internationell incident.
För det fjärde måste det finnas en fortsatt push för att stärka handels- och investeringsförbindelserna med andra stater som Indien, Kanada och medlemmarna i Association of Southeast Asian Nations (ASEAN). Möjligheterna som genereras av dessa arrangemang kan öka mångfalden och robustheten i Nya Zeelands handels- och investeringsrelationer samtidigt som de minskar en del av de sårbarheter som det för närvarande har på grund av beroendet av Australien och Kina. Den måste också titta på Overseas Investment Act 2005 för att underlätta ytterligare investeringar samtidigt som de fortsätter att skydda de centrala nationella intressena. Huruvida detta innebär att förenkla processuella hinder eller medför en mer (eller mindre) tillåtande ordning än vad som för närvarande är på plats är fortfarande en fråga.
För det femte måste Nya Zeeland fortsätta sitt internationella engagemang och stöd till internationella institutioner och regler. Många aktuella problem – som t.ex klimatförändringar, förlust av biologisk mångfald, mänsklig migration, hot om globala pandemier och terrorism – måste lösas genom internationellt samarbete. Nuvarande internationella institutioner verkar mindre kapabla att ta itu med dessa problem. Även om mycket av skulden för dysfunktion kan läggas på staternas inhemska situationer och internationella ställningstaganden, har institutionerna själva förmågan att påverka politiska, ekonomiska och strategiska kalkyler.
Till exempel noterade Peters nyligen att de permanenta medlemmarna i FN:s säkerhetsråd har missbrukat vetorätten i ett försök att undvika internationella sanktioner och utredningar. Som sådant måste Nya Zeeland fortsätta att helhjärtat stödja internationella institutioner och förfaranden.
Bland dessa skyldigheter är den allt mer pressande klimatförändringskrisen, som har blivit en existentiell fråga för många Stillahavsöstater. Med tanke på den tidigare Labour-regeringens engagemang för att ta itu med frågan, samt den stora betydelse som denna fråga har i regionen, är det osannolikt att den nationella regeringen skulle kunna vända på klimatåtaganden utan att avsevärt skada Nya Zeelands nationella och internationella intressen.
Slutligen måste Nya Zeeland fortsätta sina ansträngningar att motsätta sig försök från stater att ensidigt ändra den internationella status quo genom att använda våld. Den måste fortsätta att motsätta sig annekteringen av Ukraina av Ryssland och Kinas hot mot Taiwan och Filippinerna. Nya Zeelands premiärminister Christopher Luxon har noterat en tydlig koppling mellan rysk expansionism, underförstått av Kina och Indien, och Wellingtons säkerhetsproblem i Indo-Stillahavsområdet.
Om man anser att Ukrainas territoriella integritet är avgörande måste Nya Zeeland öka sitt militära bistånd. Samtidigt måste Nya Zeeland fortsätta att stödja tvåstatslösningen på den arabisk-israeliska konflikten samtidigt som Hamas och Israel ställs till svars (den förra för dess användning av våld mot israeliska medborgare och den senare för dess fortsatta offensiv i Gaza) . Nya Zeeland måste också motsätta sig den utökade användningen av våld i hela Mellanöstern i bilaterala, regionala och globala forum.
Det är för tidigt att avgöra om den senaste utvecklingen i hela regionen och världen kommer att leda till betydande internationell omställning och konflikt. Oftare skapas förändring i en röra, utan tydligheten i dramatiska händelser. Nya Zeeland måste fortsätta att fördjupa sitt engagemang med sina grannar och stödja liberalism, mänskliga rättigheter och anständighet över hela regionen och världen.
Små stater som Nya Zeeland kan spela en stor roll inom det internationella samfundet. Deras engagemang för värderingar och regler fungerar både som en mekanism för internationellt samarbete och som en gemensam grund för ömsesidig förståelse och samarbete mellan många. Detta kan ge paus för de stater – och omdefiniera nationella intresseberäkningar av politiska beslutsfattare – som inte ser samarbete och övertalning som en väsentlig del av internationell interaktion.