Mahatma Gandhi sa berömt: ”Månget på en civilisation är hur den behandlar sina svagaste medlemmar.” Gandhi betonade vikten av kvinnors status som en återspegling av en nations framsteg. Han trodde att det sanna testet på ett lands storhet var hur det behandlar sina kvinnor, och betonade att värdigheten och rättigheterna som ges kvinnor är ett tecken på nationens övergripande mänsklighet och etiska normer.
Afghanistan står som en skarp symbol för det brutala förtrycket av kvinnors rättigheter och är det enda landet i världen där flickor systematiskt nekas tillgång till gymnasieutbildning.
Denna bistra verklighet har utspelats sedan talibanerna återvände till makten i augusti 2021. Flickor har förbjudits att gå i skolan efter årskurs sex. Denna förödande politik har fråntagit nästan 1,4 miljoner unga afghanska flickor deras rätt till utbildning och lämnat 75 procent av landets flickor utan skolgång. Detta är inte bara en policy; det är ett medvetet försök att undertrycka hälften av befolkningen, och döma nationen till en dyster framtid.
Ett förtrycksregime
Under talibanernas drakoniska styre har Afghanistan förvandlats till ett samhälle där kvinnor och flickor är utestängda från praktiskt taget alla aspekter av det offentliga livet. Offentliga utrymmen som parker, gym och andra gemensamma utrymmen förblir förbjudna för kvinnor. De kvävande restriktionerna har drivit vissa kvinnor till sådan förtvivlan att de tragiskt nog har tagit livet av sig.
”I min by är flera flickor efter sjätte klass ivriga att gå i skolan varje dag, men de har inget val. De är svårt deprimerade, liksom deras föräldrar. Föräldrar vill att deras döttrar ska gå i skolan, men talibanerna tillåter det inte”, sa en kvinnlig lärare i Afghanistan* till The Diplomat.
Under besök i olika delar av Afghanistan fann The Diplomat flickor så unga som fem i niqab som navigerar i ett samhälle där talibanernas närvaro är genomgripande och deras inflytande förtryckande. Rädslan och förtrycket är påtagligt, eftersom även de minsta flickorna tvingas täcka upp och förbli dolda från allmänhetens ögon. Atmosfären av rädsla och förtryck är allestädes närvarande i Afghanistan idag, vilket väcker den oroande frågan om varför så små barn utsätts för åtgärder som tar bort deras oskuld och synlighet.
Varför lägga denna börda på dem? Varför sexualisera barn, behandla dem som om de är i behov av ett sådant extremt döljande?
”Det finns fler restriktioner för kvinnor och flickor nu än tidigare. Vi kan inte gå ut på egen hand och måste täcka upp helt när vi är ute. Även unga flickor måste täcka. Afghanistan är inte längre ett land för kvinnor och flickor. Vi är desperata. Snälla hjälp oss att hitta en väg ut”, sa en annan kvinnlig afghansk lärare.
Makten i Afghanistan vilar enbart på talibanernas högsta ledare, Hibatullah Akhundzada, vars strikta hållning till kvinnors rättigheter säkerställer att landets framtid förblir dyster. Även om vissa talibantjänstemän uttrycker en önskan om att låta flickor komma tillbaka till skolor, ligger beslutet i slutändan hos ledningen.
På frågan om statusen för flickors utbildning har regeringstjänstemän, inklusive utbildningsminister Habibullah Agha, överfört ansvaret till högre myndigheter och hävdat att det ligger utanför deras ansvarsområde.
En hög tjänsteman sa att talibanerna ville se skolor byggda av det internationella samfundet – för pojkar. På frågan om varför inte för flickor, svarade han argt: ”Jag vet inte, jag kan inte svara på den här frågan. Du borde fråga det internationella samfundet. Det här hamnar inte under min radar.”
”Den högsta ledaren kommer att fatta beslutet”, tillade han. ”Du bör också veta att det internationella samfundet inte kan ingripa i våra interna frågor. Vi behöver inte deras pengar om de ska driva så här. Vi bor gärna i lerhus som vi gjorde tidigare. Vi har utgjutit blod i 20 år, och vi kan göra det igen. Vi kommer att göra jihad igen. Pressa oss inte! Vi behöver inte dig eller det internationella samfundet!”
Utbildningens sammanbrott och framväxten av barnäktenskap
Innan talibanerna återuppstod var Afghanistans utbildningssystem bräckligt men ändå under utveckling. Mellan 2001 och 2018 upplevde landet en dramatisk förändring, med en tiofaldig ökning av inskrivningen på alla utbildningsnivåer. Flickors deltagande i grundskoleutbildning ökade från nästan noll 2001 till 2,5 miljoner 2018, och i augusti 2021 utgjorde flickor 40 procent av eleverna i grundskolan. Kvinnors närvaro i högre utbildning ökade också avsevärt, med kvinnliga studenter som ökade från 5 000 2001 till över 100 000 2021.
Detta framsteg gjordes dock upp bara några månader efter talibanernas maktövertagande. Kvaliteten på utbildningen är tveksam nu och miljön är kvävande. Detta regressiva drag har fått långtgående konsekvenser: en ökning av barnäktenskap, den växande idoliseringen av talibanerna bland unga pojkar som nu följer dem nära i grupper som leker och skrattar med dem, till och med till moskéer, och en markant ökning av depression bland kvinnor och tjejer.
Talibanernas närvaro är genomgripande, med deras inflytande märkt i varje hörn av varje distrikt, provins och över hela landet, vilket skapar en atmosfär av konstant övervakning och kontroll. Förtrycket sträcker sig även till kulturella aspekter; Att lyssna på musik är till exempel strängt förbjudet, även om vissa människor fortfarande riskerar att göra det i hemlighet. Min chaufför, till exempel, gömde hastigt sina band när vi närmade oss en talibankontroll, vilket inträffade var tionde minut.
Trots den bistra verklighet som Afghanistan står inför, finns det internationella organisationer som ansluter sig till talibanernas vision om utbildning, särskilt när det gäller att stödja madrassa-baserat lärande för flickor. Dessa institutioner tillhandahåller främst religiös utbildning, med fokus på islamiska studier, och misslyckas med att erbjuda en väl avrundad läroplan som inkluderar viktiga ämnen som engelska, matematik och naturvetenskap. Detta snäva pedagogiska tillvägagångssätt begränsar avsevärt flickornas möjligheter, och berövar dem effektivt de färdigheter och kunskaper som krävs för att göra olika karriärer och fullt ut förverkliga sin potential.
Effekten av denna begränsade utbildning är djupgående. Utan tillgång till heltäckande lärande nekas flickor chansen att utvecklas till yrkesverksamma som kan bidra till ekonomin och delta meningsfullt i samhället.
Under mina besök träffade jag unga tjejer som trots barriärerna fortfarande drömde om att bli läkare, lärare och ingenjörer. Denna potential slösas tragiskt bort av ett utbildningssystem som begränsar dem till en smal, restriktiv väg. Dessa flickor är ivriga att bidra till sina samhällen och till sitt land, men bristen på en heltäckande utbildning driver dessa drömmar alltmer utom räckhåll.
Förutom att begränsa flickors utbildning har talibanerna infört lönesänkningar för kvinnliga lärare, vilket förvärrat de ekonomiska svårigheter som många familjer står inför. Den ekonomiska påfrestningen, tillsammans med strikta samhälleliga kontroller, har lett till en ökning med 25 procent av barnäktenskap sedan talibanernas maktövertagande, enligt UN Women. Den svåra ekonomiska situationen förvärras ytterligare av minskat utländskt bistånd, med en studie från FN:s utvecklingsprogram från 2023 som förutspår att extrem fattigdom kommer att bestå i årtionden om inte restriktionerna för kvinnor hävs.
”Vissa tjejer gifts bort redan före sexan eftersom föräldrarna inte ser någon mening med att fortsätta sin utbildning. Min egen släkting gifte bort sin 11-åriga dotter till en 37-årig man bara för att få brudpriset, säger en skolrepresentant i en afghansk by till The Diplomat.
En talibanrepresentant som övervakade varje möte på gemenskapsnivå i byn kommenterade att ”en del flickor mognar snabbt, så det är okej att stoppa dem från att gå i skolan och gifta bort dem vid 12 eller 13 års ålder. Detta står i vår sharialag och vi kan inte gå emot islam.”
De globala återverkningarna
Talibans drakoniska politik har inte bara ansträngt Afghanistans relation till det internationella samfundet utan har också kvävt flödet av livsviktigt bistånd till landet. Givare är allt mer ovilliga att ge hjälp till en nation där kvinnor är förbjudna från utbildning och de flesta arbetar, men ändå är två tredjedelar av Afghanistans befolkning – cirka 28,3 miljoner människor – i akut behov av akut hjälp. Sedan republikens fall har nästan 10 miljoner fler afghaner trängts in i denna kategori, varvid förbudet för kvinnor att arbeta är en betydande bidragande faktor.
Givare, som en gång engagerade sig i att förbättra utbildningsmöjligheterna för alla barn, är nu tveksamma till att stödja ett system som bara gynnar en del av samhället. De anser att utbildning bör vara inkluderande, och erkänner att det är viktigt att utbilda flickor tillsammans med pojkar för att skapa ett mer rättvist och välmående samhälle. Denna förändring av givarnas prioriteringar har dock väckt oro bland föräldrar, som fruktar att ett indraget stöd kan negativt påverka pojkars utbildning också. De oroar sig för att den redan ömtåliga utbildningsinfrastrukturen utan externt stöd skulle kunna försämras ytterligare, vilket potentiellt skulle lämna en hel generation utan ordentlig utbildning. De är oroade över att bristen på utbildningsinstitution kan leda till en bredare utbildningskris, där både pojkar och flickor berövas de kunskaper och färdigheter som behövs för att säkra sin framtid och bidra meningsfullt till nationens utveckling.
Det här är en djupt förvirrande situation, utan några tydliga lösningar i sikte. Osäkerheten och komplexiteten har gjort att alla är vilse, osäkra på nästa steg. Under tiden tittar världen på, medveten om situationens allvar men till synes förlamad av utmaningens enorma omfattning. Insatserna är höga, och vägen framåt är fortfarande osäker, vilket gör att framtiden för en hel generation hänger i en balans.
Civilsamhällets kamp och motstånd
Trots den förtryckande miljön har det afghanska civilsamhället inte varit tyst. Som svar på den svåra utbildningssituationen har många afghaner vänt sig till alternativa metoder för inlärning.
Onlineutbildning, privat handledning och hemundervisning har blivit livlinor för dem som är fast beslutna att trotsa talibanernas förtryckande lagar. Trots riskerna fortsätter många kvinnor och flickor att bedriva utbildning i hemlighet, vilket visar sin motståndskraft och beslutsamhet att återta sina rättigheter.
Dessa insatser representerar dock en minoritet av befolkningen. Majoriteten av afghanska kvinnor och flickor förblir utan tillgång till dessa alternativa möjligheter, vilket gör att de inte kan dra nytta av de utbildningsresurser som är så avgörande för deras utveckling och framtidsutsikter.
Kontrasten mellan de som lyckas bedriva utbildning i hemlighet och de som nekas någon form av lärande visar den djupa skillnaden och det akuta behovet av bredare stöd och lösningar.
En uppmaning till handling
Uteslutningen av afghanska kvinnor och det civila samhället från de senaste Doha-samtalen mellan globala sändebud och talibanrepresentanter belyser den pågående kampen för afghanska kvinnors rättigheter. Organisationer som Malala-fonden och dess partners har varit högljudda i att fördöma talibanernas politik och förespråkat inkludering av afghanska kvinnor i framtida diskussioner.
Afghanistans framtid hänger i en balans. Utan utbildning och deltagande av halva befolkningen riskerar nationen att sjunka ytterligare i fattigdom och isolering. Det internationella samfundet måste fortsätta att pressa talibanerna att vända denna regressiva politik och se till att afghanska kvinnor och flickor inte glöms bort i jakten på fred och stabilitet. Världen får inte stå passivt när en nations framtid systematiskt demonteras.
*Namn och platser har undanhållits för att garantera säkerheten för dem som är modiga nog att tala med en journalist om verkligheten i livet i Afghanistan.