I december 2023 avvisade Nordkoreas ledare Kim Jong Un fullständigt idén om återförening med Sydkorea. Kim hävdade att relationer mellan nord och syd inte längre var relationer mellan landsmän, utan istället var ett ”fientligt förhållande”, och att Sydkorea inte borde ses som en möjlighet till försoning eller enande. Genom att inta denna ståndpunkt förkastade Nordkorea ensidigt det samförstånd som nåddes av de två koreaerna 1991, som ansåg att de delade ”en speciell relation som tillfälligt bildades i enandeprocessen, inte en relation mellan stater.”
Nordkoreas politik presenterades mer i detalj under ett policytal som hölls i januari 2024, där Kim beordrade att parollen om ”självständighet, fredlig enande och stor nationell enhet” skulle strykas från den nordkoreanska konstitutionen, och att Sydkorea skulle utpekad som ”fiende nummer ett och oföränderlig huvudfiende.”
Koreas enande hade varit en nationell politik sedan Kims farfar Kim Il Sungs dagar, och därför representerar det ett stort politiskt skifte. Men även om Kims beslut kan verka extremt vid första anblicken, är det utan tvekan också realistiskt. Nord- och Sydkorea är separata medlemmar av Förenta Nationerna och har länge verkat som i praktiken separata nationer.
Faktum är att den största chocken från omvälvningen om enandet kan ha känts av koreaner som bor i Japan, kända som Zainichi-koreaner. Fram till slutet av andra världskriget hade Japan ockuperat den koreanska halvön i årtionden, vid vilken tidpunkt cirka 2 miljoner koreaner bodde i Japan. Slutet på kriget, och på Japans imperium, innebar att dessa koreaner förlorade sin japanska nationalitet. Samtidigt, som speglar konflikten mellan Nord- och Sydkorea, bildade de två distinkta grupper, Korean Residents Union (KRU, ”Mindan”) bestående av de som stödde den sydkoreanska regeringen, och General Association of Korean Residents in Japan (känd som ”Chongryon”), vars medlemmar stödde den nordkoreanska regimen. Under det kalla kriget hade Chongryon den mest organisatoriska makten och dess medlemmar började etablera etniska skolor för sina barn, allt från dagis till universitetsnivå. De etablerade också kreditföreningar för att stödja sina medlemmar.
När Japan och Sydkorea började få internationellt erkännande efter kriget, ökade antalet Zainichi-koreaner som fick japanskt eller sydkoreanskt medborgarskap, och Chongryon-medlemskapet är nu mindre än 100 000. Men för de Zainichi-koreaner som fortfarande är medlemmar är det inte lätt att lämna organisationen, även om de hyser oro över den nordkoreanska regeringen. Detta beror delvis på oro för att det kan få negativa återverkningar för familjemedlemmar som bor i Nordkorea.
Mellan 1959 och 1983 återvände mer än 90 000 Zainichi-koreaner till Nordkorea, den största befolkningsförskjutningen från ett kapitalistiskt land till ett socialistiskt land i historien. De som förfördes att bo i Nordkorea av propagandakampanjen ”Paradise on Earth” befann sig i extrem fattigdom, saknade tillräcklig mat, kläder och tak över huvudet och tvingades tigga pengar från släktingar som stannade kvar i Japan. Zainichi-koreaner har fortsatt att skicka pengar till Nordkorea, sardoniskt hänvisar de till återvändande som ”gisslan”.
Under perioden då Nordkoreas uttalade mål var enande kunde Zainichi-koreaner som tillhörde Chongryon samarbeta med sydkoreaner. Sydkoreas president Moon Jae-in tillät till och med Chongryon-anslutna Zainichi-koreaner att komma in i Sydkorea utan ett sydkoreanskt pass.
Men nu när den nordkoreanska regeringen har börjat upprätthålla Kims nya policy även med avseende på Chongryon-anslutna Zainichi-koreaner, möter de nya bekymmer, såsom möjligheten att de i framtiden inte längre kommer att kunna besöka vänner och familj i söder. Korea. Samtidigt, med enande helt av bordet, kan de inte ens använda kartor som visar hela den koreanska halvön i deras etniska skolor. För att göra saken värre inkluderar etniska skolor som drivs av Chongryon både elever och lärare vars nationalitet är sydkoreansk, Nordkoreas svurna ”fiende nummer ett”.
Kims avslag på enande var inte ett plötsligt tillkännagivande. När sloganen ”Vår stat först” dök upp 2017, fanns det tecken på en förändring i tyngdpunkten från etnicitet till nationalism. Förra året meddelade Nordkoreas utrikesministerium att det skulle förbjuda sydkoreaner att resa in i Nordkorea. Under tiden överfördes uppgifter som tidigare hade fallit under jurisdiktionen för byråer som har kontakt med Sydkorea, såsom United Front Department of Workers’ Party of Korea, till utrikesministeriet, vilket betyder att Nordkorea nu betraktar Sydkorea som det gör andra främmande länder. Vissa observatörer spekulerar i att detta härrör från en önskan att utrota störningar från Sydkorea och försvara den norra halvan av den koreanska halvön som sin egen dynasti.
Kims administration antog ny lagstiftning med lagen om avvisning av reaktionär ideologi och kultur och lagen om skydd för kulturella språk i Pyongyang, 2020 respektive 2023. Dessa lagar sätter strikta förbud mot exponering för sydkoreansk kultur som K-pop och tv-dramer, såväl som användningen av vardagligt ”docka” koreanska som talas av människor i Seoul. Nordkorea är alltmer försiktig med att ett inflöde av sydkoreansk kultur kan destabilisera regimen.
En annan nyckelutveckling är att Nordkorea har gjort känt, både internt och externt, att man inte kommer att tveka att använda militärt våld mot Sydkorea. Eftersom sydkoreaner inte längre betraktas som landsmän skickar detta budskapet till Nordkoreas egna medborgare att Nordkorea är beredd att attackera om det behövs. Det ses också som ett sätt att avskräcka både Sydkorea och USA.
I många år har Chongryon-anslutna Zainichi-koreaner blivit manipulerade av sitt hemland och har fortsatt att skicka pengar till sina släktingar som hålls som gisslan i norr. Nu befinner de sig dock i en ny politisk malström.