Den 10 juni, med en överväldigande jakande omröstning, antog FN:s säkerhetsråd USA:s president Joe Bidens plan för att avsluta kriget som har rasat i Gazaremsan. Planen kräver en paus i striderna, gisslan- och fångutbyten mellan Israel och Hamas, en expansion av det humanitära biståndet och sedan ett permanent slut på kriget.
Men trots den olyckliga förlusten av människoliv och den otaliga förstörelsen och eländet som konflikten har orsakat, finns det liten säkerhet om hur Bidens plan kommer att gå. Även om eller när vapnen tystnar, kommer genomförandet av detta förslag att vara full av svårigheter. Sedan krigets tidiga dagar har den israeliska regeringen visat lite intresse för att stoppa sina attacker om den inte kan uppnå en ”total seger”, ett flytande koncept som – även om det är urvattnat från sin ursprungliga definition, den fullständiga utrotningen och förstörelsen av Hamas – förblir bortom Israels räckvidd. Det finns fortfarande ingen konsensus om hur man ska styra Gaza efter kriget. Faktum är att målet att säkra en vapenvila som skulle kunna skapa förutsättningar för ett hållbart lugn har blivit allt mer svårfångad.
Bakgrunden till denna avgjort negativa bana har utan tvekan varit inte så mycket okunnighet om fakta i situationen utan en ovilja att möta eller prioritera dem. Det måste ändras. Som jag argumenterade i Utrikesfrågor förra hösten måste den palestinska nationella rörelsens ledning förenas under beskydd av Palestina Liberation Organization. För att göra det måste PLO erkänna Hamas, såväl som andra betydande avlägsna fraktioner, till sitt medlemskap. Att göra det är nyckeln till att göra det möjligt för den palestinska myndigheten (PA) att ta sin rättmätiga roll i att styra både Gaza och Västbanken – i överensstämmelse med dess mandat när den skapades, 1994.
I säkerhetsrådets resolution tog världens stormakter ett första steg mot att acceptera denna vision. Förutom att kräva ett slut på striderna, betonade resolutionen ”vikten av att förena Gazaremsan med Västbanken under den palestinska myndigheten.” Men erkännande är bara det första steget. Dessa makter borde nu förverkliga sin resolution genom att stödja PLO:s ledning när de försöker ena den palestinska politiken.
OBEKVÄMLIGA SANNINGAR
Hamas försvinner inte. När den så kallade dagen efter anländer till Gaza kommer Hamas fortfarande att finnas kvar. I själva verket, efter att ha överlevt den fulla bördan av Israels militära makt i en enklav som Israel bokstavligen bara tog några timmar att fånga 1967, kommer Hamas trovärdigt att hävda att de vinner. Känslan av att gruppen kommer att vinna har dämpat röster av oliktänkande, särskilt i Gaza. Det har gjort det möjligt för den islamistiska rörelsen att hejda och motstå att gissa sitt beslut att attackera Israel i oktober förra året.
Israel kommer däremot att ha svårt att hävda att de har vunnit. Landet misslyckas med att uppnå de flesta, om inte alla, av sina uttalade krigsmål. Även den mildaste formuleringen av dessa mål – nämligen att flytta Hamas från regeringen – verkar ouppnåeligt. Hamas var den mest dominerande politiska kraften i Gaza före oktober förra året, och så är det i dag. Det kan gå med på att skilja sig från att styra Gaza, men det kan inte med tvång avlägsnas från regeringen. Sannolikt kommer Hamas institutionella närvaro, inklusive Gazas polis, sannolikt att vara en integrerad del av efterkrigstidens verklighet. Detta innebär naturligtvis inte att Hamas kommer att kunna ta itu med den formidabla uppgiften att återuppbygga Gaza – en obekväm sanning för Hamas.
Istället för att triumfera har Israel arbetat in sig i ett oändligt krig. Den kan inte uppnå sina mål utan att utsättas för ytterligare, kanske irreparabel, internationell anseendeskada på grund av den massiva och ofta urskillningslösa förstörelsen av liv och försörjning i Gaza. Att fortsätta att svara på trovärdiga anklagelser om krigsförbrytelser genom att helt enkelt hävda att sådana anklagelser är motiverade av antisemitism kommer inte att hjälpa Israels ställning. I själva verket kan repliken leda till att människor på ett farligt sätt förringar gisselet och motbjudandet av verklig antisemitism.
Hamas var den mest dominerande styrkan i Gaza före oktober, och så är det fortfarande idag.
Under tiden kommer Hamas att få mer trovärdighet inom både Gaza och Västbanken. Om den inte redan har gjort det kommer gruppen sannolikt att brottas med den palestinska representationens mantel bort från PLO. Organisationen höll redan på att misslyckas med Oslo-paradigmets misslyckande att leda till självförstärkning, såväl som från dess misslyckande med att leverera bra och effektiv styrning, när kriget bröt ut. Den mestadels passiva och till stor del reaktiva hållning som organisationen har intagit gentemot kriget har försvagat den ytterligare.
Kanske mest följdriktigt har PLO:s ledning misslyckats med att utöka sina led för att lägga till alla betydande palestinska politiska fraktioner och rörelser, särskilt Hamas och Islamiska Jihad. Båda fraktionerna uttryckte intresse för en sådan expansion. De uttryckte också stöd för idén att ha en konsensusregering, som inte består av fraktioner, som administrerar både Gaza och Västbanken under en flerårig övergångsperiod som slutar med ett nationellt val.
Vissa analytiker och beslutsfattare vill ignorera Hamas och helt enkelt fokusera på att reformera PA så att den kan ta sitt ansvar i Gaza. Men den palestinska politiken, inklusive Hamas, måste förenas för att ge PA den politiska makt och legitimitet den behöver för att styra. Kroppen behöver också uppgradera sin förmåga att styra. Ändå måste PA först och främst säkerställa det nationella palestinska samförståndet som krävs för att den ska kunna ta på sig sin roll och sitt ansvar i efterkrigstidens Gaza.
Andra experter vill gå förbi PA helt och hållet och istället komma på ett annat regeringsarrangemang för Gaza. Men det finns inget realistiskt och trovärdigt alternativ till PA. Tanken att styra i Gaza övergångsvis kan hanteras av någon multinationell administration, uppbackad av en extern militär styrka, innan territoriet överlämnas till en ny, lokal palestinsk administration är i bästa fall naiv och i värsta fall farlig. Det är svårt att föreställa sig att något land skulle vara villigt att sätta in sina trupper i Gaza utan en formell inbjudan från en enad palestinsk politik som inkluderar Hamas, eller som åtminstone har Hamas samtycke. Även om en stat skulle vara villig att ta till sig en sådan inbjudan, skulle det ytterligare försämra vägen till en palestinsk stat att hålla Gaza politiskt separerat från Västbanken – något som mycket väl kan komma att bli mindre övergående.
JOBBA RUNT
Många beslutsfattare har talat om behovet av att återuppliva fredsprocessen, i syfte att leverera en oberoende palestinsk stat på det territorium som Israel ockuperade 1967. Tjänstemän har också upprepade gånger talat om behovet av att denna ansträngning ska vara trovärdig. Arabiska ledare, i synnerhet, har använt frasen ”oåterkallelig och oåterkallelig väg till statsbildning” för att antyda att dessa ansträngningar måste vara seriösa. Men för att palestinier ska få en stat måste världen inse att deras ansträngningar kommer att avvisas av den israeliska regeringen, som är emot en palestinsk stat av något slag. Några av dess nyckeltjänstemän är till och med inställda på att förstöra det lilla som finns kvar av den palestinska myndigheten.
Israels hårda hållning betyder inte att omvärlden bör undvika att vända sig mot frågan om en palestinsk stat när vapenvilan är säkerställd. Det borde det inte. Men att göra det kommer förmodligen att kräva att man arbetar runt Israel och hittar ett alternativ till det synsätt som förkroppsligas i Oslo-paradigmet – ett som är förankrat i att säkra ett internationellt erkännande, inskrivet i en resolution från säkerhetsrådet, av det palestinska folkets nationella rättigheter. Det inkluderar rätten till en suverän stat på hela det palestinska territoriet som Israel ockuperade 1967.
Men inget av detta kommer att vara möjligt utan att först ena Palestina. Faktum är att nyckeln till att ta itu med alla dessa obekväma sanningar ligger i att återförena Gaza med Västbanken under PA. Det är därför uppmuntrande att säkerhetsrådets resolution betonade behovet av denna återförening. Men det är viktigt för alla berörda att veta att PA inte kommer att kunna styra båda territorierna om inte den palestinska politiken förenas först. PLO måste vara mer inkluderande och PA måste styra genom en regering med full befogenhet, enligt bestämmelserna i sin egen grundlag och uppbackad av en bred nationell konsensus. Underlåtenhet att göra det kommer sannolikt att leda till att Gaza – länge kallat ”världens största friluftsfängelse” – kommer att tillbringa årtionden som världens största läger. Detta borde vara ett helt oacceptabelt resultat för alla.