Förra månaden återvände jag till Bangladesh i tre veckor. Det var första gången jag var tillbaka i mitt hemland efter över sex år i exil. Den 7 november, dagen för min ankomst dit, har en speciell betydelse för mig, eftersom det var denna dag 2017 som agenter från Sheikh Hasinas regim kidnappade mig och utsatte mig för tortyr i ett fall av påtvingad försvinnande.
Under 44 plågsamma dagar den november och december blev jag en av de 3 500 individer som med våld försvann under Hasinas regering. Mina händer hade manschett, mina ögon hade ögonbindel, och då och då satte mina tillfångare en svart huva över min ögonbindel för att helt skrämma mig. Jag minns fortfarande rösten från en av fångena, som sa: ”Du är vår slav nu.” Syftet med hela den illegala operationen var att helt bryta min handlingsfrihet och mänskliga värdighet. De lyckades – ett tag.
Men till skillnad från många andra bangladeshier som aldrig återvände, hade jag turen att ha blivit frisläppt – delvis tack vare att nationell och internationell press – under förutsättning att jag förblir tyst om vem som fört bort mig, berätta media en falsk berättelse om att jag blev bortförd av några skurkar, och avstår från all ”antistatlig” forskning och skrivande. Strax efter min frigivning lämnade jag hemmet och reste först till USA, sedan Norge och slutligen Australien, som jag nu är stolt över att kalla mitt nya hem.
Under de senaste sju åren har jag burit på traumat av dessa plågsamma upplevelser. De desperata ropen från andra olagligt fängslade individer ekar fortfarande i mitt sinne, och smärtan av att tvångssepareras från min familj fördjupade bara min känsla av isolering. Ändå fortsatte jag att göra det under min exil skriva och tala ut mot Hasinas brutala regim.
Dock, varje artikel Jag skrev, varje konferens jag eker vid och varje media intervju Jag gav, jag var tvungen att gå igenom en ständig intern förhandling – som om jag, trots att min kropp är fri, levde i en mentalt fängelse. Trots mitt fortsatta dilemma framhärdade jag och gjorde motstånd mot Hasinas auktoritära regim, liksom många andra. Denna motståndskraft mot auktoritärt förtryck förvandlade mig från ett offer till en överlevande.
Jag var långt ifrån ensam om att lida i händerna på Hasina-regimen. Efter att ha bildat en regering genom gratis och deltagande valet 2008, tillät Hasina inte några fria val under de kommande 16 åren. Hennes regim präglades av grova brott mot mänskliga rättigheter, inklusive utomrättsliga mord och påtvingade försvinnanden som fick USA att ta ut sanktioner för mänskliga rättigheter mot Rapid Action Battalion (RAB), en specialiserad säkerhetsstyrka.
Hundra och tusentals fängslades av hennes regering, och olika underrättelsetjänster uppmuntrades att bygga kedjor av illegala hemliga fängelser över hela landet. Hasina regerade genom att främja en kultur av rädsla och hot. Politiska motståndare, akademiker, journalister, serietecknareoch kritiker – ingen av dem sparades. Å andra sidan, med en ihållande berättelse om tillväxt och stabilitet, hjälpte Hasinas styre till att generera välstånd för några oligarker WHO har tveksamma band med sin familj.
Hasinas mörka dagar tog ett abrupt slut den 5 augusti 2024. Den dagen flydde Hasina till grannlandet Indien mot bakgrund av ett studentledd massuppror. Idag styrs Bangladesh av en interimsregering som leds av Nobelpristagaren Dr. Muhammad Yunus.
Min återkomst till Bangladesh fungerade som en kraftfull påminnelse om de otaliga liv som offrades i jakten på frihet. Eftersom Hasina inte längre hade makten ville jag se om, och i vilken utsträckning, landets politiska och sociala landskap verkligen hade förändrats.
Yttrandefrihet och demokratisk motståndskraft råder, men övervakningen består
Dhaka, huvudstaden, är nu levande med offentliga evenemang: forum, seminarier och diskussioner ägnas åt att analysera brotten från den tidigare regimen och forma Bangladeshs framtid. Jag deltog i flera sådana sammankomster som talare, inklusive en organiserad av min alma mater, Institutionen för masskommunikation och journalistik vid University of Dhaka.
Där delade jag en plattform med två framstående bangladeshiska journalister, Shahidul Alam och Tasneem Khalil. Alam, som en gång fängslats av Hasinas regim, profilerades senare som årets person i Time Magazine. Khalil, chefredaktör för det Sverigebaserade undersökande nyhetsmediet Netra News, fick utstå tortyr av Bangladeshs militära underrättelsetjänst DGFI 2007 och har levt i exil sedan dess.
Khalils senaste återkomst, liksom min, symboliserar både en personlig milstolpe och ett bredare skifte i landets politiska klimat.
Evenemangets publik bestod i första hand av journaliststudenter, men två män som inte verkade vara studenter gick tyst in, tog foton och gjorde anteckningar. När jag frågade arrangörerna om dessa okända ansikten fick jag veta att de var underrättelseagenter. Deras närvaro gjorde mig lite orolig. Jag undrade varför ett offentligt evenemang med titeln ”Fritt tänkande i exil”, som hölls vid ett offentligt universitet, krävde statlig övervakning. Vilket nationellt säkerhetsintresse skulle kunna stå på spel i en sådan öppen diskurs?
Detta var inte en isolerad upplevelse.
Vid en annan offentlig tillställning på nationalmuseet talade överlevande från påtvingade försvinnanden öppet. Arrangerat av Diaspora Alliance for Democracy och Bangladesh Research Analysis & Information Network (BRAIN), presenterade evenemanget medpanelister inklusive pressekreteraren för Yunus, chef för interimsregeringen, och en framstående analytiker. De främre raderna var fyllda med barn som höll bilder på sina försvunna fäder, nu en del av ”Mayer Daak” (Mödrars samtal), ett forum för de försvunnas familjer.
Innan vi gick på scenen anförtrodde en medpanelmedlem att flera underrättelseagenter hade ringt honom och bjudit in honom att ”dricka te med sina chefer.” Till och med vid själva evenemanget kom någon som påstod sig representera en underrättelsetjänst honom och sa: ”Vår herre vill ta kaffe med dig. Vi gillar verkligen din analys.”
Dessa anekdotiska upplevelser belyser den genomgripande och lömska statliga övervakningen som fortsätter att infiltrera även offentliga forum dedikerade till fri tanke och öppen dialog.
Under Hasina hade statens övervakningsapparat blivit djupt institutionaliserad. Även om interimsregeringen ledd av Yunus genomförde vissa reformer, förblev de vidsträckta underrättelsenätverken – avgörande möjliggörande av tidigare kränkningar av mänskliga rättigheter – i stort sett orörda.
Ändå finns det ett växande, högljutt motstånd som driver på för en gradvis liberalisering av det tidigare brutala auktoritära politiska klimatet i landet.
Aktivister diskuterar öppet DGFI:s ökända roll i att stärka Hasinas auktoritära styre. Vid huvudporten till Dhaka Universitys konstfakultet och på väggen till the historiska Madhur Canteenser man nu skrivna meddelanden kräver förbud mot RAB och avskaffandet av DGFI – en handling som skulle ha varit otänkbar för bara månader sedan. Dessa scener fångar både ihärdigheten av statens godtyckliga övergrepp och det sjudande motståndet mot den.
Journalistiken är friare nu, men utmaningarna kvarstår
Under den förra regeringen, kritiska nyhetskanaler som Netra News och USA-baserade BenarNews var blockerade. Åtkomst till nödvändiga proxyservrar. Idag är båda plattformarna inte bara avblockerade utan kan hålla offentliga evenemang i Dhaka, vilket signalerar en friare miljö för journalistik.
Netra Nyheter etablerade till och med en byrå i Dhaka, och vid lanseringen var flera högt uppsatta regeringstjänstemän, inklusive en rådgivare och pressekreteraren till Yunus, närvarande. BenarNews var värd för ett offentligt evenemang som heter ”Vad vill du i New Bangladesh?” som besöktes av hundratals. I tv-talkshower och i nyhetsrapporter debatterar journalister och analytiker nu fritt tidigare tabubelagda ämnen.
Ändå kvarstår utmaningarna trots denna relativt friare atmosfär för journalistik.
Mycket rapportering ger helt enkelt motreaktioner mot uppfattade anhängare av den tidigare regimen, snarare än att erbjuda djupgående, undersökande bevakning. Legitima ämnen som nepotism vid val av politiska rådgivare eller utnämningen av ledamöter till reformkommissioner förblir i stort sett outredda.
Samtidigt berättade en reportervän från The Daily Star, den största engelskspråkiga dagstidningen, att några av hennes kollegor nu får informella ”gröna ljus” från underrättelsebyråer innan de reser utomlands, vilket försäkrar dem en smidigare passage. När jag skrev den här artikeln, en protest bröt ut i Savar, nära Dhaka, där en politisk aktivist plockades upp och fördes bort med ögonbindel av säkerhetsstyrkorna för att sedan släppas flera timmar senare. En annan aktivist som heter Sejuti Hossain sa att oidentifierade personer i civila kläder fortsatte att knacka på och sa åt honom att öppna sin dörr. Dessa är påminnelser om att Hasinaregimens auktoritära praxis fortfarande kvarstår inom de statliga myndigheterna.
Redaktören för Daily New Age, Nurul Kabir, offentligt sa att underrättelseagenter stannade och förhörde honom på flygplatsen om att ha deltagit i en internationell mediekonferens. På Facebook uttryckte han förvåning över att sådana hot – vanliga under den gamla regimen – fortsatte. Men den nya regeringens snabba reaktion för att ta itu med hans oro ger en strimma av hopp om gradvis förändring. Trots allt har ingen med våld försvunnit eller utomrättsligt dödad under den nya regeringen hittills.
Osäkra tider, men inte utan hopp
Många jag pratade med känner sig osäkra på den nuvarande regeringens stabilitet. Denna osäkerhet har två huvudkällor. För det första, under upproret i juli-augusti, beordrade Hasina polisen att skjuta mot studentdemonstranter, vilket resulterade i över 1 000 dödsfall och lämnade hundratals fler blinda.
När hon flydde hämnades demonstranterna genom att elda på polisstationer. Enligt officiella siffror dödades 44 officerare i dessa attacker. Denna korta men brutala period lämnade förtroendet mellan polisen och allmänheten i spillror. Även om polisen återgår till mer omfattande operationer – med armén nu innehar magistratens makt för att återställa lag och ordning – är allmänhetens förtroende fortfarande bräckligt.
Den andra källan till osäkerhet är ekonomisk. Under tidigare regeringar navigerade företag ofta i ett känt, om än inofficiellt, beskyddarnätverk. Nu har spelreglerna ändrats. Utan tydliga behörighetslinjer möter företagare förvirring om vem de ska vända sig till för säkerhet och skydd.
En vän som driver en restaurang i Dhaka beklagade att efter Hasinas fall har flera grupper gjort anspråk på sitt ”territorium”, vilket driver upp hans kostnader. En journalist förklarade att under Hasina visste företag var man kunde hitta gröna lampor och var man kunde förvänta sig röda linjer. Nu är allt suddigt.
Trots dessa svårigheter är folket i Bangladesh onekligen lyckligare. De kan tala fritt och rädslan för omedelbar repressalier har släppt sitt grepp.
När jag lämnade Bangladesh i slutet av mitt besök var mina känslor blandade.
Jag kände glädje över att återvända hem utan rädsla, men ändå dröja mig orolig över de djupt rotade krafter som fortfarande är i spel. Åtminstone en aktivist fördes bort med ögonbindel av säkerhetsstyrkorna som en oroande påminnelse om mörka statliga seder som var vanliga under Hasinas tid. Övervakningen i de civila utrymmena förblir ihållande, även om det finns pushback.
Jag kände också ett enormt hopp. Aktivisterna, journalisterna och vanliga medborgare jag träffade tar tillfället i akt för att återta sina röster och offentliga utrymmen, och lägger grunden för en mer öppen, demokratisk framtid. Nästa utmaning för Bangladeshs nuvarande regering skulle vara att se landet genom en demokratisk övergång genom att hålla ett fritt och rättvist val. När allt kommer omkring måste man komma ihåg att landet störtade in i en mörk auktoritär stat på grund av bristen på fria och rättvisa val, en grundläggande demokratisk praxis.