I Charles Dickens roman Oliver Twist fick Mr. Bumble höra att lagen tar det för givet att en fru följer sin mans auktoritet. Mr. Bumble förklarar berömt: ”Om lagen förutsätter det, är lagen en åsna, en idiot.”
På samma sätt kan man anta att Ungern, efter att ha utstått så många politiska och sociala katastrofer sedan 1918, har lärt sig av sin historia. Men detta antagande är djupt felaktigt. Ungerns ihållande misslyckanden har sina rötter i överlevnaden av en feodalistisk, autokratisk ideologi som har hämmat utvecklingen av en sann politisk kultur bland dess folk.
På grund av det ungerska språkets unika och komplexa karaktär har utländska uppfattningar om Ungern länge formats av propaganda. I decennier har Ungern avbildats som ett pittoreskt land med glada medborgare, rik mat och livlig zigenarmusik. Även på 1980-talet, under Sovjetunionens avtagande kontroll, fick Ungern smeknamnet ”den lyckligaste baracken” på grund av sin relativt avslappnade ”gulaschkommunism”. Men under denna fasad låg en nation som kämpade med djupt rotad politisk dysfunktion.
Efter att ha blivit självständigt 1990 misslyckades Ungern att bryta sig loss från sina historiska mönster av misskötsel och korruption. Istället för framsteg har landets styrning plågats av inkompetens, ungefär som tidigare. Dessa frågor eskalerade dramatiskt 2010 när Alliance of Young Democrats (FIDESZ), ledd av Viktor Orbán, vann två tredjedelars majoritet i parlamentet. Denna seger markerade början på en regim präglad av korruption, auktoritärism och systematisk nedmontering av demokratiska institutioner.
Inrikes har Orbán manipulerat både verkliga och påhittade kriser för att skärpa greppet om makten. Genom att införa ett nästan konstant ”undantagstillstånd” har han förvandlat Ungerns parlament till ett verktyg för enpartistyre. Sedan 2020 har hans retorik dominerats av krigiskt språk som riktar sig till både inhemska kritiker och internationella partners. Orbán har positionerat sig som en försvarare mot förmodade fiender, allt från USA och NATO till EU och till och med Ukraina. Han skyller absurt nog dessa enheter för att provocera Ryssland och framställer Vladimir Putin som en fredsälskande ledare som tvingats in i krig.
En gång en kommunistisk ungdomsledare och påstådd uppgiftslämnare för Ungerns hemliga polis, beter sig Orbán nu som en autokrat och kanaliserar Ludvig XIV:s ökända proklamation, ”L’État, c’est moi” (”Jag är staten”). Orbán framställer all kritik av sitt ledarskap som en attack mot den ungerska nationen själv, stämplar oliktänkande som fiender som måste tystas. Skapandet av kontoret för suveränitetsskydd 2023, skenbart för att skydda Ungerns suveränitet, exemplifierar denna ansträngning att konsolidera makten. I verkligheten tjänar kontoret till att undertrycka opposition och ytterligare undergräva rättsstatsprincipen.
Orbán har också utnyttjat Ungerns historiska berättelse om offerskap och framställt nationen som en kulturskatt som förtryckts av främmande makter. Hans senaste politik, såsom ”ekonomisk neutralitet” och ”strategisk tvetydighet”, gör anspråk på att positionera Ungern som en neutral bro mellan Europa och Asien. Dessa idéer är dock inget annat än vanföreställningar som har sina rötter i hans auktoritära tankesätt. Ungern är fortfarande starkt beroende av stöd från Nato och EU, men Orbán undergräver dessa institutioner genom att agera som en ”trojansk häst” för Ryssland och Kina inom båda organisationerna.
Denna schizofrena strategi är ohållbar. Orbáns tro att Ungern kan dra nytta av både västerländska allianser och östliga auktoritära regimer speglar en farlig fantasi. Hans tillvägagångssätt hotar att isolera Ungern internationellt samtidigt som det urholkar dess demokratiska grundval på hemmaplan. Samtidigt fortsätter Ungerns geopolitiska betydelse att överskattas av Orbán, som slår långt över landets faktiska vikt på den globala scenen.
Både USA och EU har underskattat vidden av Orbáns auktoritarism och dess destabiliserande effekter. Även om det är sent i spelet finns det fortfarande tid för Nato och EU:s medlemsländer att agera beslutsamt. Dessa organisationer måste enas för att pressa Ungern att återgå till vägen för konstruktivt medlemskap. Det handlar om att hålla Orbán ansvarig för sina handlingar och att insistera på efterlevnad av demokratiska normer.
Det slutliga målet måste dock gå längre än att begränsa Orbáns regim. Nato och EU bör fokusera på att stödja det ungerska folket i deras ansträngningar att återta sitt land från auktoritärt styre. Med rätt stöd har Ungern potential att utvecklas till en levande demokrati som upprätthåller värderingarna frihet, jämlikhet och rättvisa. Denna omvandling är inte bara avgörande för Ungerns framtid utan också avgörande för stabiliteten i Europa och den bredare demokratiska världen.
Dr. Miklos Radvanyi är vicepresident för utrikespolitik vid Frontiers of Freedom Institute. Han är expert på geopolitiska frågor och har skrivit mycket, publicerats på minst tre olika språk och har föreläst runt om i världen om utrikespolitik och internationella relationer.