Den nyligen gripande gripandet av Sydkoreas förre försvarsminister Kim Yong-hyun – den första personen som togs i förvar över president Yoon Suk-yeols förklaring om krigslagar, som Kim påstås ha föreslagit – har satt skarpt fokus på den oroande skärningspunkten mellan politisk makt, fraktionism. och militärelitens bestående inflytande i Sydkoreas inrikespolitik. Kims arrestering har förstärkt oron över militärens roll i styrelseskicket. Mer allmänt kan Yoons chockerande deklaration om krigslagar också utlösa en bredare debatt om sårbarheten i demokratiska processer.
Kim, en rutinerad figur i Sydkoreas militära etablissement, steg i graderna från plutonsledare i den sydkoreanska arméns 21:a infanteridivision till chefen för presidentens säkerhetsbyrå och sedan till försvarsminister under Yoon. Hans karriärbana speglar inte bara hans personliga ambition utan också militära personers växande framträdande plats inom landets politiska elit. Kims tillvägagångssätt, formad av hans militära bakgrund, var avgörande hårdföra – hans förslag om krigslagar för att lösa eskalerande politiska spänningar kan tala om militärens bestående inflytande i Sydkoreas inrikespolitik. Denna incident är en skarp påminnelse om de risker som en sådan förankrad militär makt kan innebära för den inhemska politiska och sociala ordningen i Sydkorea.
Kims personliga historia innehåller andra skäl till oro. Kim var senior till Yoon under gymnasietiden på Chung-Yam High School och var ledare för skolans ”Student National Defense League”, känd för sin militanta nationalism. Påstår att Kim kan ha varit ett fan av Adolf Hitlers ”Mein Kampf” bara fördjupar oron för hans politiska böjelser. Dessa avslöjanden ökar misstanken om att Kim, efter att ha tagit sig till en så mäktig position inom både militären och regeringen, kan ha drivits av mörkare instinkter än en känsla av plikt gentemot nationell säkerhet.
Kims förslag om krigsrätt kom vid en tidpunkt då Sydkoreas politiska miljö blev alltmer polariserad. Med oppositionslägret som hade majoritet i nationalförsamlingen kunde det ifrågasätta administrationens politik och utgöra en direkt utmaning för Yoons ledarskap. Det styrande lägret befann sig i en prekär position, särskilt när Yoons godkännandegrad sjönk till 17 procent i början av november som en Gallup-undersökning visade. Upprepade uppmaningar om särskilda utredningar av Yoons fru och nära medarbetare bidrog ytterligare till presidentens frustrationer.
I detta sammanhang belyste Kims förslag att införa krigslagar – inte bara för att dämpa oliktänkande utan också för att stämpla vissa politiska motståndare som ”pro-nordkoreanska styrkor” – den farliga potentialen för militära eliter att utöva inflytande över politiska resultat, och kringgå den demokratiska processen i den nationella säkerhetens namn.
Nedfallet från Kims agerande var dock omedelbart och dramatiskt. Vissa soldater på platsen var inte särskilt samarbetsvilliga med krigsförordningen, och det progressiva lägret vidtog snabbt resoluta åtgärder. Lagstiftare samlades vid nationalförsamlingen mitt i natten för att omedelbart rösta för att upphäva krigslagsförklaringen – en utveckling som Yoon enligt uppgift försökte förebygga av beordrar arrestering av politiska nyckelpersoner.
Kritiker anklagade Kim snabbt för att fatta impulsiva, odemokratiska beslut, drivna av en okontrollerad militär mentalitet snarare än samråd eller öppenhet. Även om Kim försvarade sina handlingar som nödvändiga för nationell säkerhet, ser många sydkoreaner dem som ett maktmissbruk av en militär elit som länge har haft oproportionerligt inflytande över landets politiska system. Hans förslag att införa krigslagar var inte bara ett brott mot demokratiska normer – det kan ses som en påminnelse om militärens dolda men ihållande inflytande i sydkoreanska politiska angelägenheter.
Sedan slutet av 1980-talet och början av 1990-talet har det sydkoreanska samhället varit mycket försiktigt med militärt engagemang i politiken, djupt ärrade av landets förflutna under militärdiktatur. Trots årtionden av ansträngningar för att civilisera militären och reformera dess ledarskapsstruktur förblir den militära eliten en mäktig kraft i sydkoreansk politik. De flesta sydkoreanska försvarsministrar har haft mycket långa och djupa band till militären, med endast några få undantag 1951 och 1960-1961.
Däremot har USA:s försvarsminister sedan slutet av andra världskriget i allmänhet varit civil eller en person med mycket begränsad militär erfarenhet, vilket säkerställer civil tillsyn av militären enligt 1947 års National Security Act. Det finns bara tre undantag bland de 28 försvarssekreterarna att ha innehaft ämbetet sedan tjänsten inrättades 1947 (i stället för den tidigare krigssekreteraren).
Det ihärdiga militära inflytandet i Sydkorea, trots reformer, kan väcka oro bland dem som levde genom eran av auktoritärt styre, när militären effektivt kontrollerade hela regeringen och nationen. Sett i det sammanhanget understryker förklaringen om krigslagar denna månad den bestående potentialen för Sydkoreas militära elit att störa inhemskt styre.
Som sagt, Yoon kan inte undgå ansvaret för dessa händelser. Många såg hans godkännande av Kims krigslagarförslag inte som en defensiv åtgärd utan som ett djupt antidemokratiskt drag. Särskilt den progressiva oppositionen fördömde det som ett flagrant försök att undertrycka oliktänkande och återinföra auktoritära taktiker som påminner om Sydkoreas tidigare militära regimer. För dem kan denna incident ha framkallat obekväma paralleller till landets auktoritära period då militära ledare dikterade det politiska landskapet utan hänsyn till demokratiska processer. I en nation som har kämpat hårt för att ta avstånd från militärt styre är spöket för sådana åtgärder av presidenten och hans bästa rådgivare under sken av nationell säkerhet skrämmande.
Kims förslag att införa krigslagar – och Yoons acceptans – avslöjade inte bara militärens kvardröjande makt utan avslöjade också bräckligheten i Sydkoreas demokratiska institutioner. Tillbaka 2021, Kyung-Pil Kim från Korea University noterade det ”Militären kommer sannolikt att lova sin trohet till regimen istället för medborgarna eftersom den förra har kontroll över personalfrågor, vilket ofta har lett till inofficiella privata grupper av militära officerare och deras politiska inblandning.”
I slutändan belyser denna händelse allvarliga farhågor om ledarskap, ansvarsskyldighet och åtskillnaden mellan militär och civil myndighet i Sydkorea. Kims militärt drivna tillvägagångssätt, i kombination med hans ignorering av de civila konsekvenserna av hans handlingar, bidrog sannolikt till den politiska krisen som följde. Yoon tar säkert ett stort ansvar, och hans godkännande av åtgärden väcker ytterligare frågor om den militära elitens roll i att forma viktiga beslut.
Många sydkoreaner kan hävda att demokrati har uppnåtts till ett smärtsamt pris. Den här gången upphävde nationalförsamlingen – understödd av spontana massprotester – krigslagar efter bara sex timmar. Vi bör dock inte vara självbelåtna över de risker som denna episod avslöjade. Sydkoreas politiska landskap, särskilt dess främsta infrastruktur, är fortfarande bräckligt, eftersom det är fångat mellan fraktionism, personlig ambition och den långa skuggan av militärt inflytande. Som denna senaste turbulens illustrerar, när dessa element kolliderar, kan konsekvenserna bli både tragiska och farsartade. Vissa skämtade till och med efter de senaste veckornas händelser att handlingsförändringarna i Sydkoreas inrikespolitik är snabbare än i koreanska dramer.
Nationen lämnas att konfrontera en obekväm fråga: vem leder verkligen landet, och kan Sydkoreas demokrati uthärda tyngden av ett politiskt system där politisk fraktionism och militärelits inflytande fortfarande är så förankrat?