För tjugofem år sedan reagerade Europeiska unionen med upprördhet över utsikten att en högerextrem politiker, Jörg Haider, skulle gå in i Österrikes regering och förvandla landet till en virtuell paria.
Den här gången? Syrsor.
Med Herbert Kickl, en högerextrema hårt anställd som förespråkar ”remigrering” för andra och tredje generationens invandrare, redo att bli Österrikes nästa förbundskansler, har reaktionen från EU-ledarna hittills varit att flina, stå ut med det – och hoppas att Kickl kommer inte att visa sig vara så störande runt EU-ledarnas bord som hans tidigare positioner antyder att han kan vara.
Förbi är de dagar då EU-ledare, övertygade om behovet av att upprätthålla blockets centristiska värderingar mot extrema positioner, sanktionerade Österrike år 2000 eller inledde artikel 7-förfarande mot Polen 2017, och satte in Europas ”kärnvapen” lagliga vapen mot ett medlemsland. anklagas för att ha brutit mot dess regler.
Nu är den tuffaste protesten som Kickl kan möta om han vinner kanslersämbetet och går med ledarna vid en kommande sammankomst i Bryssel ett obekvämt kroppsspråk och ett otvetydigt mottagande.
”Kommer de att le när de blir fotograferade med honom? Förmodligen inte. Men det (graden av protest) kommer att vara omfattningen av det”, sa EU-diplomaten, som liksom andra i det här stycket beviljades anonymitet för att prata om frågor som de inte kan diskutera offentligt.
Den sannolika acceptansen av det högerextrema frihetspartiet i fållan – koalitionssamtal mellan Kickl och det högerextrema österrikiska folkpartiet pågår i Wien – markerar bortfallet av Europas berömda cordon sanitaire, brandväggen som har hållit högerpopulister borta från makten i decennier över hela kontinenten.
I måndags gjorde Österrikes interimistiska kansler, Alexander Schallenberg, en sista minuten-resa till Bryssel för att lugna partners om Österrikes framtid, och sa till Brussels Playbook: ”Österrike är och kommer att förbli en pålitlig, konstruktiv och stark partner i Europeiska unionen och runt om i världen .”
Trots oro över riktningen för den österrikiska politiken under Kickl, sa två EU-diplomater som beviljades anonymitet för att spekulera om diplomatiska konsekvenser att det var osannolikt att ledare skulle lägga in någon form av formell protest mot Österrike om han blir kansler.
Det är i linje med deras inställning till Ungern, som inte mötte några protester utöver att inte kunna stå värd för en försvarssammankomst, trots att premiärminister Viktor Orbán har flugit till Moskva för att träffa Rysslands president Vladimir Putin i början av Budapests roterande ordförandeskap i rådet. EU förra året.
En EU-diplomat sa att EU borde överväga att inleda artikel 7-förfaranden – påföljder som kan kulminera i ett lands uteslutning från EU:s beslutsfattande – mot både Ungern och Österrike för att skicka en signal till Frankrike, där högerextrema ledaren Marine Le Pen tittar på en fjärde valet för presidentposten 2027.
Men det är osannolikt att Bryssel kommer att införa ytterligare disciplinära åtgärder mot Ungern eller Österrike, eftersom EU-kommissionären Michael McGrath från rättsstatsprincipen sa till BLADET.SE i december att Ungern alltid kan komma in från kylan.
”Det är aldrig för sent för någon att dra sig tillbaka från randen eller att åstadkomma positiv förändring”, sa den irländska politikern i december, vilket fick Polens justitieminister att inte hålla med offentligt.
Efter ett ökat stöd för hårda högerpartier under valet till Europaparlamentet förra året, har brandväggen som traditionellt har hindrat mainstreampartier från att ens verka för att samarbeta med populistiska höger- eller vänstergrupper snabbt fallit sönder.
EU-kommissionens ordförande Ursula von der Leyen överraskade många EU-tjänstemän när hon sa, under en livedebatt förra året som BLADET.SE och Maastricht University var värd för, att hon var redo att arbeta med Italiens premiärminister Giorgia Meloni.
Manfred Weber, ordförande för mitten-högerpartiet European People’s Party som von der Leyen tillhör, hade tidigare sagt att partiet var emot att arbeta med någon grupp som inte var ”pro-Europa … pro-Ukraina … (och) pro-styre av lagen.”
I Melonis fall har Brothers of Italy-politikern modererat sina anti-EU-positioner sedan han tog makten, vilket ger EPP-ledare täckning. Men detsamma kan inte sägas om Orbán eller Slovakiens premiärminister Robert Fico, som omfamnar Putin och rutinmässigt attackerar EU-allierade Ukraina. När det gäller Kickl sa diplomater att han är en ”sträng ideolog” som kan visa sig vara svårare att hantera än Orbán, även om den österrikiska ledaren teoretiskt sett skulle vara begränsad av ett koalitionsavtal.
”Det som hände med Jörg Haider kan inte längre hända längre, att vi kommer att dra en karantän kring dessa människor”, säger Frank Furedi, verkställande direktör för den Orbán-stödda tankesmedjan MCC Brussels.
För Milan Nic, senior forskare vid det tyska rådet för utrikesrelationer, kommer ökningen av antalet högerpopulister vid Europeiska rådet att få en bredare inverkan på blockets politik.
”Även om du har två eller tre (populister vid bordet), är det ett helt annat spel än att alla går ihop på en,” sa Nic. ”Det som förenar dem är denna cyniska pragmatiska nationalistiska position där de vill ha ett EU a la carte snarare än något koordinerat.”
Den eroderande brandväggen visas på kommissionen, där en medlem av de högerextrema europeiska konservativa och reformister, Meloni-allierade Raffaele Fitto, utsågs till vicepresident trots protester från vänstern och de gröna.
Det är också uppenbart i Europaparlamentet, där nästa chef för ECR, den tidigare polske premiärministern Mateusz Morawiecki, sa till Playbook i december att han skulle ”samarbeta” med EPP och Patriots for Europe-gruppen i ekonomiska frågor. EPP, ECR och Patriots har redan röstat hand i hand i flera frågor.
Bland nationella regeringar har gränsen mellan högerpopulister och konservativa ledare i stort sett försvunnit, med populistiska partier som stödjer ledare i Sverige, Finland, Kroatien, Italien, Nederländerna och Tjeckien.
I Frankrike sitter inte Marine Le Pens National Rally-parti i regeringen men har betydande makt över premiärminister François Bayrous regering.
Även i Tyskland, där många politiker på grund av nazismens historia inte vill ses arbeta med extremhögern, har tecken på lokalt samarbete ändå dykt upp bland mainstreampartier och det högerextrema Alternativet för Tyskland (AfD). När center-högerlagstiftare i den östtyska delstaten Thüringen ville sänka en lokal fastighetsskatt med ett mindre belopp gjorde de det med stöd av AfD.
Det högerextrema populistiska partiet ligger just nu på andra plats inför ett nationellt val den 23 februari.
”Vilket land har vid det här laget inte en högerpopulist i regeringen att räkna med?” frågade den förste EU-diplomaten. ”Det kommer verkligen ner på att vara pragmatisk och praktisk, inte moral.”