Efter lite spekulationer kommer Hollands premiärminister Mark Rutte att efterträda Jens Stoltenberg som Natos nästa generalsekreterare i oktober. Rutte var den ledande kandidaten för USA, Storbritannien och andra stora NATO-makter, med hans enda konkurrent Klaus Iohannis, Rumäniens president. Genom att välja Rutte har Nato gjort ett säkert, men inte ett djärvt val. Rutte är mer än kvalificerad, efter att ha varit nederländsk premiärminister sedan 2010 och han är en högljudd anhängare av Ukraina. Rutte kommer dock att vara den fjärde Natos generalsekreterare som kommer från Nederländerna. Detta har inte gått obemärkt förbi hos Estlands premiärminister Kaja Kallas och andra centraleuropeiska ledare, som anser att alliansens strategiska centrum rör sig österut och dess ledare borde återspegla denna föränderliga dynamik. Medan Nederländerna knappt har passerat tröskeln för att spendera 2 % av sin BNP på försvar, ligger Polen och de baltiska staterna alla i intervallet 3-4 % med ytterligare ökningar sannolikt under de kommande åren. För att Rutte ska lyckas i sin position måste han alltså balansera Västeuropas historiska ledarroll i Nato med de historiska minnena från de baltiska och centraleuropeiska NATO-medlemsstaterna som länge varit de mest principiella inför rysk aggression. .
Rutte är känd för sin förmåga att överleva både politiska skandaler och det svåra bildandet av koalitionsregeringar i Nederländerna. Rutte är också känd för att vara en ”Trump-viskare” som kan bilda en positiv relation med den tidigare och eventuellt framtida presidenten. Under sitt ämbete höll Trump ofta emot Natos medlemsländer för att bidra med sin beskärda del till alliansen, och han har nyligen föreslagit att USA:s hjälp måste vara beroende av att allierade når sitt löfte på 2 %. Delvis som svar på Trump men främst som svar på Rysslands fullskaliga invasion av Ukraina 2022, har NATO:s medlemsländer ökat, där 23 av 32 nu spenderar 2 % av sin BNP på försvar. Som ett resultat kommer Rutte att ärva en starkare och mer enhetlig allians, om än en med anmärkningsvärda belackare som Ungern, som var tvungen att få försäkringar från Rutte att ”ingen ungersk personal kommer att delta i Natos aktiviteter i Ukraina.” Detta står i kontrast till president Macron som driver på för en mer aktiv roll för franska styrkor i Ukraina men ändå är medveten om det faktum att det högerextrema National Rally kan komma att inneha premiärministerposten i Frankrike efter det kommande parlamentsvalet. Det återstår alltså okänt i både europeisk och amerikansk politik, både före och efter att Rutte tillträder sin nya roll i oktober, med konsekvenser för Natos långsiktiga stöd till Ukraina.
När alliansen firar 75 årth årsdagen i Washington DC nästa månad finns det mycket för Natos ledare att fira men också att vara försiktig med under de kommande månaderna och åren. Natos relevans är lika stark som någonsin, men dess djärvhet och förtroende förblir ifrågasatt, nämligen från vissa medlemsländer mer än andra. Vid det kommande toppmötet i Washington kommer Natos engagemang gentemot Ukraina sannolikt att förbli ett problem precis som det var vid toppmötet i Vilnius förra året. Washington och Berlin är enligt uppgift ivriga att säga att Kiev har en ”bro” för att gå med i Nato, medan Storbritannien, Polen och de baltiska staterna är fast beslutna att förklara Kievs väg mot Nato som ”oåterkallelig”. USA och Tyskland är fortfarande de mest försiktiga med att utöka NATO-medlemskapet till Ukraina, och Frankrike och Storbritannien injicerar också mer osäkerhet i ekvationen beroende på deras respektive valresultat.
När Rutte gör sig redo att ta rodret i en av världens mest framgångsrika defensiva allianser är huvudfrågan som alla medlemsländer står inför inte om de ska stödja Ukraina på dess väg mot euro-atlantisk integration, utan i vilken utsträckning. Nato kommer att behöva förbli pigg men samtidigt järnklädd och dra nytta av de nya medlemmarnas styrkor när det står inför sin strategiskt mest betydelsefulla anslutningsprocess sedan de före detta sovjetrepublikerna i Baltikum och Warszawapaktstaterna anslöt sig 1999 och 2004. Rutte kommer utan tvekan att vara som en begåvad administratör och en facilitator som Stoltenberg var, men för att Nato verkligen ska utmärka sig måste det också styras av en innovatör som är gjuten av, men inte gift med historien. Detta är Estlands styrka och varför premiärminister Kaja Kallas har varit en så transformerande figur sedan Rysslands fullskaliga invasion av Ukraina för över två år sedan. Natos maktcentrum i form av dess generalsekreterare kanske stannar i Västeuropa men dess moraliska centrum har utan tvekan flyttats österut. För att effektivt kunna leda en dynamisk allians med Ukraina och Georgien på vägen mot att bli stolta medlemsländer bör Rutte omfamna denna dynamik så att ingen fiendskap byggs upp i en tid då även den minsta spricka kan uppmuntra Putin.