När Myanmars militär tog makten på morgonen den 1 februari 2021 gick tiotusentals statliga arbetare omedelbart ut i strejk. Dessa spontana strejker, som involverade alla från byråkrater och medicinska arbetare på statliga sjukhus till medlemmar av militären, bildade snart ett löst nätverk känt som Civil Disobedience Movement, eller CDM, för att protestera mot militärens senaste fräcka intrång i Myanmars politiska liv. CDM erbjöd ett tidigt tecken på det väpnade upproret som skulle smälta samman senare under året, och gav ett pågående nätverk av stöd till dem som har ryckts upp av konflikten efter kuppen.
Bland dem som fällde verktyg efter kuppen var Tuang Za Khai, en universitetslektor från Chin State i landets nordväst. Tuang Za Khai undervisar nu vid hebreiska universitetet i Jerusalem i Israel och är fortfarande aktivt involverad i CDM från utlandet. Han pratade med The Diplomat’s Sydostasien-redaktör Sebastian Strangio om hur CDM smälte samman, landets kompetensflykt efter kuppen och vilken roll ”CDMers” fortsätter att spela i Myanmars inbördeskrig.
Låt oss börja med kuppens morgon: 1 februari 2021. Var var du och vad var ditt jobb då? Vad minns du om hur den dagen utvecklades?
På morgonen den 1 februari 2021 var jag hemma i Kalay och gjorde mig redo för ännu en dag med undervisning vid Kalay University. Jag var föreläsare på institutionen för botanik. Jag minns att jag vaknade och kollade min telefon som vanligt, men något var fel. Internet fungerade inte ordentligt och jag kunde inte komma åt mina sociala medier eller nyhetsappar. Först trodde jag att det bara var ett vanligt anslutningsproblem, du vet hur det kan vara ibland. Det var inte förrän jag slog på tv:n som jag insåg att något stort höll på att hända. Nyheten handlade om ett militärt maktövertagande, och jag trodde inte mina ögon. Allt eftersom dagen gick började mer information trilla in. Vi fick reda på att Aung San Suu Kyi och andra ledare hade arresterats. Gatorna var ovanligt tysta, med människor som stannade inomhus, osäkra på vad som kunde hända härnäst. Jag minns att jag kände en blandning av chock, rädsla och misstro. Vi hade gjort så mycket framsteg mot demokrati, och plötsligt kändes det som att vi gick bakåt.
När bestämde du dig för att du skulle delta i civila olydnadsaktioner, och när bildades CDM först?
Jag bestämde mig för att delta i civila olydnadsaktioner strax efter kuppen. Det var ett tufft beslut, men jag kände att jag måste göra något för att stå emot det som hände. CDM startade nästan omedelbart efter kuppen den 1 februari. Det tog fart på riktigt den 2 februari, när sjukvårdspersonal på statliga sjukhus var bland de första att meddela att de inte skulle arbeta under militärregeringen. Även för oss inom utbildningen gick det snabbt. Jag minns att jag pratade med några kollegor de första dagarna, och vi kämpade alla med vad vi skulle göra. Den 3 eller 4 februari hade många av oss bestämt sig för att gå med i CDM.
Berätta lite om hur CDM fungerade i praktiken. Hur leddes gruppen och hur fattade den beslut om hur civil olydnadsåtgärder och arbetsnedläggningar skulle genomföras? Hur hanterade du militärens hänsynslösa tillslag?
Jag vet inte exakt hur andra institutioner startade sin CDM, men jag kan berätta om vad som hände inom utbildningssektorn, speciellt på mitt universitet. Det fanns inte riktigt en ledare som initierade eller organiserade CDM. Det var mer som att alla precis nått en punkt där de inte orkade arbeta under militären längre. Bara ingen var på kontoret för att jobba. Vi hade ingen formell CDM-grupp.
Tuang Za Khai poserar för ett foto utanför hebreiska universitetet i Jerusalem i Jerusalem, Israel. (Foto tillhandahålls)
Allt eftersom tiden gick började vi bli mer organiserade, särskilt när civila började erbjuda stöd till dem som gick med i CDM, och när National Unity Government (NUG) bildades och påstods betala löner till CDMers. Detta hjälpte oss att få mer effektiv kontakt med både NUG och civila. När militären fick reda på detta intensifierade de sitt tillslag mot CDM. Att hantera dessa tillslag var riktigt tufft. Det blev svårare för oss att organisera och få stöd. Trots detta försökte vi fortsätta stötta varandra så gott vi kunde. Till exempel delade en del civila resurser eller hjälpte till att gömma kollegor som var i riskzonen och bytte plats från plats till plats. Vi stod inför många utmaningar, men vi gjorde vårt bästa för att hålla motståndsandan vid liv.
Fungerar CDM fortfarande i Myanmar idag och hur fungerar det nuförtiden? Vilken typ av åtgärder kan den vidta med tanke på den extremt repressiva miljön?
Ja, CDM är fortfarande verksamt i Myanmar idag. Nuförtiden är flera områden, särskilt avlägsna sådana, under kontroll av NUG. Inom dessa områden drivs utbildning, sjukvård och administration mestadels av CDMers. I stadsområden, även om NUG inte har kontroll ännu, är CDMers fortfarande aktiva. Det militära tillslaget mot CDM är inte lika allvarligt som tidigare, eftersom civila inte längre erbjuder stöd, och NUG betalar inte löner till CDMers som de tidigare hade hävdat. Men varje CDMer måste fortfarande vara försiktig och se upp för all information som läcker om dem som kan sätta deras liv i fara.
Vilka utmaningar hade du när du lämnade Myanmar, och hur har du klarat övergången till att bo och arbeta i Israel?
Det var verkligen utmanande att lämna Myanmar. Att ansöka om pass som CDMer var nästan omöjligt och för farligt, med mycket stor chans att hamna i fängelse. Jag hittade flera möjliga sätt att få det att hända och lyckades till slut med hjälp av en polis, och jag lämnade landet som civil. Processen tog mycket tid, vilket fick mig att skjuta upp min starttid i Israel som postdoktor i mer än en termin.
Berätta lite om dina nuvarande ansträngningar för att stödja Myanmars studenter från utlandet. Vilka hinder möter du när det gäller att ge utbildning till studenter som fortfarande befinner sig i landet?
Jag arbetar som lärare vid Burmese American Community Institute och Zomi Education Working Group, och bidrar till onlineutbildningsinsatser för att stödja studenter från Myanmar. Ett stort hinder vi står inför är att många utbildningsaktiviteter är koncentrerade till avlägsna områden, där tillgången till internet är begränsad. De flesta studenter som kan delta i våra program är från tätorter, där de har bättre tillgång till Wi-Fi. Men även i dessa urbana miljöer förblir internetanslutningen mycket svag och det gör det svårt att tillhandahålla utbildning till studenter i Myanmar från utlandet. Täta strömavbrott och säkerhetsproblem komplicerar också situationen ytterligare.
Hur tror du att den nuvarande revolutionära kampen skiljer sig från tidigare perioder av folkligt motstånd mot militärregeringen, och förutser du en tid då du snart kanske kan återvända till Myanmar?
Jag skulle säga att den nuvarande revolutionära kampen i Myanmar skiljer sig från tidigare motståndsrörelser på flera viktiga sätt. Den nuvarande revolutionen har en mångfaldig och decentraliserad koalition av etniska väpnade grupper, nybildade miliser som People’s Defense Force och civila demonstranter som fortfarande inte slutar än idag, trots många utmaningar. Modern teknik spelar också en avgörande roll i den nuvarande revolutionen, och CDM har varit en viktig del av motståndet, med många tjänstemän som fortfarande vägrar att arbeta under militärregimen än i dag.
När det gäller att återvända till Myanmar är situationen fortfarande osäker enligt min åsikt. Det finns dock hopp om en ljusare framtid då motståndet fortsätter att visa motståndskraft och anpassningsförmåga. Jag tror att en betydande positiv förändring snart kommer att komma för folket i Myanmar, även om det är svårt att förutse en exakt tidslinje.