När militärjuntan i Myanmar fortsätter att möta ökande förluster på marken, har den dominerande berättelsen skiftat från ”militären är för stor för att misslyckas” till rädsla för att Myanmar ska bli en ”misslyckad” eller ”sprickad” stat. På senare tid har många analytiker, mestadels utanför Myanmar, målat upp en dyster bild av landets framtid efter en konflikt. De hävdar att, utan militären vid makten, riskerar Myanmar att kollapsa till en misslyckad stat eller i bästa fall bli djupt splittrad. Dessa åsikter citerar ofta exempel som Libyen, Liberia, Sierra Leone och Egypten som bevis på att Myanmar sannolikt inte kommer att övergå till en sammanhållen demokratisk stat efter dess militärregims fall.
För dem som inte känner till verkligheten på plats kan sådana argument framstå som trovärdiga. Men även om lärdomar från andra länder kan ge värdefulla insikter, avgör de inte nödvändigtvis Myanmars framtid. Folket i Myanmar och dess motståndskrafter har redan trotsat många av dessa hemska förutsägelser. Ursprungligen beväpnade med bara grundläggande vapen mot en kraftigt militariserad regim, har dessa motståndsstyrkor kunnat befria 67 procent av befolkningen från juntans kontroll på mindre än fyra år, enligt en färsk rapport från Special Advisory Council om Myanmar. Militären är nu främst beroende av flyganfall och riktar sig alltmer mot civila i ett försök att sprida rädsla och försvaga stödet till motståndet.
Ändå, nästan fyra år efter kuppen 2021, och trots regimens pågående brutalitet, fortsätter den stora majoriteten av Myanmars befolkning att avvisa militärt styre och är fortfarande mer beslutsamma än någonsin att avlägsna juntan. Denna framgång är ett bevis på det aldrig tidigare skådade samarbetet mellan alla motståndskrafter, vilket markerar en djupgående förändring i Myanmars politiska landskap. Juntans mångåriga strategi att utnyttja etniska och religiösa splittringar håller på att avvecklas aktivt av en gemensam motståndsfront. Denna mångsidiga koalition, skapad genom delad kamp, banar väg för ett mer inkluderande, federalt och demokratiskt Myanmar. Motståndets motståndskraft visar på folkets beslutsamhet att övervinna gamla splittringar och bygga en demokratisk framtid.
Medan statsvetenskapliga modeller ger användbara ramar, missar de ofta den djupare psykologiska och sociala dynamiken som spelar in. Jämförelser med länder som Libyen, Liberia, Sierra Leone och Egypten tar inte hänsyn till viktiga skillnader, vilket tyder på att Myanmar skulle kunna följa en mer positiv väg.
Myanmar vs Libyen:
Till skillnad från Libyen, där återhämtningen efter en konflikt innebar att bygga upp nationella institutioner från grunden i en fragmenterad miljö, har Myanmar en historia av semi-demokratisk styrning och etablerade politiska partier, inte minst National League for Democracy. Myanmar har också erfarenhet av etniska väpnade organisationer (EAO) som har deltagit i vapenvila och fredsförhandlingar. Dessa faktorer ger en grund för att reformera och demokratisera befintliga institutioner snarare än att börja från noll, som var fallet i Libyen.
Myanmar vs Liberia:
Liberias inbördeskrig drevs av etniska klagomål, elitdominans och strider om resurser, med betydande extern inblandning. Däremot handlar Myanmars konflikt främst om etniskt självbestämmande och motstånd mot militärt styre, med fokus på politisk autonomi, mänskliga rättigheter och federal styrning. Dessutom har det internationella svaret på Myanmar varit mer fokuserat på sanktioner och humanitära problem, utan den sorts regionala militära intervention som setts i Liberia.
Myanmar vs Egypten:
I Egypten, medan det civila samhället spelade en roll i revolutionen 2011, har det varit hårt förtryckt under president Sisis styre sedan kuppen 2013. Däremot har Myanmars civila samhälle förblivit starkt och aktivt, särskilt sedan det militära maktövertagandet 2021. National Unity Government (NUG), som består av avsatta lagstiftare, aktivister och etniska ledare, har framstått som en viktig oppositionsstyrka. Till skillnad från i Egypten kommer Myanmars civila samhälle sannolikt att spela en betydande roll i att forma styrelseformer, förespråka mänskliga rättigheter och främja etnisk försoning efter en konflikt.
Myanmar vs Sierra Leone:
Sierra Leones civila samhälle var relativt svagt under och efter dess inbördeskrig, och förlitade sig starkt på externa aktörer för fredsbyggande och återhämtning. I Myanmar har dock civilsamhället – särskilt sedan kuppen 2021 – varit mycket mer robust. Prodemokratiska rörelser, aktivistgrupper och etniska organisationer har varit centrala för att stå emot militärt styre. I en övergång efter en konflikt kommer Myanmars civila samhälle sannolikt att vara en nyckelspelare, till skillnad från i Sierra Leone, där yttre krafter spelade en större roll i fredsprocessen.
Det är olämpligt att använda dessa exempel för att förutsäga Myanmars framtid efter militärjuntans fall. Viktiga skillnader i Myanmars historiska sammanhang, civilsamhället och motståndsrörelser pekar på en mer optimistisk bana. Till skillnad från fallen som nämnts ovan är Myanmars offentliga krav på ansvarsskyldighet utbredd och gäller alla, inklusive Folkets försvarsstyrkor, civilsamhällets organisationer och NUG. Det finns också ett växande tryck på motståndskoalitionen att ta itu med episodiskt våld i regioner som Sagaing och Tanintharyi.
De 10 åren av relativ öppenhet, med snabb ekonomisk och utbildningsmässig tillväxt, lade grunden för denna revolution. Dessutom har Myanmars statliga institutioner, av vilka många har rötter i den brittiska kolonialtiden, visat sig motståndskraftiga. Långåriga EAO har också administrativ kapacitet som utgör en grund för lokal eller statlig styrning snarare än kaos.
Politisk jämlikhet har varit ett diskussionsämne i Myanmar i över 70 år, men idag är det ett mycket mer utbrett samtal över hela landet. Militärjuntan är själv ansvarig för den nuvarande krisen, efter att ha initierat onödiga och våldsamma aktioner som utlöste motståndet. Detta skiljer sig fundamentalt från länderna i den arabiska våren, där upproren var mer spontana.
Även om utmaningarna som Myanmar och dess folk står inför är enorma, finns det starka skäl att tro att landet har potential att framstå som en ny, federal och demokratisk nation.