Hem Samhälle Japans stegvisa förändring av en de facto immigrationspolitik

Japans stegvisa förändring av en de facto immigrationspolitik

Japan’s Incremental Change in a De Facto Immigration Policy

Den 15 mars tillkännagav Japan sitt beslut att avskaffa TITP (Technical Intern Training Programme) och införa ett nytt program för utländsk arbetskraft som kallas New Skill Developing Program for Foreign Workers (”Ikusei Shuro system).

Milstolpen uppnåddes som ett resultat av tre decennier av interna och externa påtryckningar mot TITP. Japan antog först ett utländskt arbetsprogram för att bjuda in okvalificerade arbetare till Japan, kallat Industrial Training and Technical Internship Program, i början av 1990-talet. Detta program ersattes senare av TITP. För att komma till rätta med bristen på arbetskraft i små och medelstora företag (SMF) utökade Japan TITP-arbetsstyrkan under den strukturreform som föreslogs av Koizumis regering i början av 2000-talet.

Trots detta har Japan aldrig erkänt att de har en immigrationspolitik, utan förklarar istället TITP som ett internationellt bidrag för att ge kunskap och färdigheter till utländska praktikanter och praktikanter från dess grannländer.

De missbruk av arbetsrättigheter under TITP:s ansvarsområde väl dokumenteradinklusive fall av tvångsutvisning, sexuella trakasserier och tvångsabort. Orsakerna till att dessa arbetare försvinner kan variera, men år 2022 nådde antalet TITP-arbetare som lämnade sina arbetsplatser utan förvarning över 9 000. För att ta itu med dessa frågor måste grupper i det civila samhället, samt FN:s särskilda rapportör om människohandel, har varnat Japan för att avsluta TITP.

Som svar på sådan kritik införde Japan ny lagstiftning i november 2016 för att säkerställa arbetskraftens rättigheter för TITP-arbetskraften, med lagen som trädde i kraft i november 2017. Samtidigt som Japan betonade sina ansträngningar för att ta itu med kränkningar av mänskliga rättigheter i näringslivet, reviderade Japan sin immigration ytterligare. Control and Refugee Recognition Act i december 2018 för att etablera en ny immigrationskanal kallad Special Skilled Workers Program. Revideringen skulle tillåta befintliga TITP-arbetare att bjuda in sina familjer och arbeta långsiktigt i Japan.

Vid det här laget hade Japan beslutat att behålla TITP och uttryckte inte någon avsikt att avskaffa programmet. Men riktningen har ändrats sedan dess de Expertkommittén för framtidens tekniska praktikantutbildningsprogram och programmet för specificerade yrkesarbetare inrättades i december 2022 och diskuterade om TITP skulle avskaffas.

Den nuvarande förändringen i Japans beslut att avskaffa TITP och ersätta den med Ikusei Shuro har två konsekvenser. För det första har en global insats initierad av EU och FN-organisationer såsom FN:s utvecklingsprogram (UNDP) och Internationella arbetsorganisationen (ILO) belyst mänskliga rättigheter och miljöskydd i näringslivet sedan FN:s globala principer om företag och människor Rättigheter föreslogs av John Ruggie i juni 2011.

En rad internationella händelser – covid-19-pandemin och Rysslands krig mot Ukraina i synnerhet – har underlättat upprättandet av ny lagstiftning som kräver due diligence för mänskliga rättigheter i europeiska länder och USA för att främja mänskliga rättigheter och miljövänliga affärsmetoder i globala leveranskedjor. Dessa principer representeras av Storbritanniens 2015 Modern Slavery Act, Frankrikes 2017 års lagstiftning om moderbolags vaksamhetsplikt, Tysklands 2021 lag om due diligence i leveranskedjor och EU:s 2023 Corporate Sustainability Due Diligence-direktiv (CSDDD). Att inrätta ett juridiskt bindande instrument för arbetsrättigheter har diskuterats under den öppna mellanstatliga arbetsgruppen vid FN:s råd för mänskliga rättigheter sedan 2015. I stället för att utdöma böter för att juridiskt binda affärsbeteende fokuserade USA på handelssanktioner, begränsning av import av specifika produkter tillverkade av uiguriskt tvångsarbete genom att revidera tulllagen från 1930.

Denna spridningseffekt av due diligence om mänskliga rättigheter har pressat Japans ministerium för ekonomi, handel och industri (METI) att avslöja sin nationella handlingsplan för företag och mänskliga rättigheter 2020, följt av Riktlinjer om respekt för mänskliga rättigheter i ansvarsfulla leveranskedjor i september 2022. Tillsammans med flera europeiska och nordamerikanska länder bidrog Japans regering med 2,5 miljoner dollar till en av de ledande internationella organisationerna, UNDP, för att främja mänskliga rättigheter och miljövänlig affärsverksamhet , särskilt i Asien och Stilla havet. Japan har också bidragit med 4 miljoner dollar årligen till ILO, vilket har genomförts genom ILO/Japans multilaterala program och FN:s trustfond för mänsklig säkerhet.

Den nya vågen av due diligence om mänskliga rättigheter har gett Japans METI incitament att revidera policyn för utländska arbetare, inklusive TITP. Japanska företag är rädda för risken för stora böter som utdöms av internationella normer som EU:s CSDDD. Japanska små och medelstora företag står för 99,7 procent av alla företag i Japan, och de flesta av dessa små och medelstora företag är beroende av TITP-arbetskraften. Nu när medlemsländerna i Open-Ended Intergovernmental Working Group har inlett förhandlingar i utarbetandet av det juridiskt bindande instrumentet och Europeiska unionen har börjat stödja denna rörelse i linje med dess CSDDD, är japanska små och medelstora företags efterlevnadsfrågor för den framtida japanska ekonomin – därav avskaffandet av den ökända TITP.

För det andra har ersättningen av TITP med Ikusei Shuro visat regeringens fortsatta preferens för inkrementella förändringar i sitt program för utländsk arbetskraft utan att uttala en sann immigrationspolitik. Som ett svar på inhemska och exogena påtryckningar mot japanska små och medelstora företags behandling av TITP-arbetare, avskaffade regeringen inte bara TITP utan införde också flera nya regler för små och medelstora företagsägare under Ikusei Shuros ansvar. Detta inkluderade att inrätta en tredje part för att övervaka arbetsförhållandena och tillåta arbetare att byta arbetsplats. Dessa metoder har dock redan implementerats från fall till fall under lång tid. Av denna anledning, en ledande människorättsadvokat, Shoichi Ibusukihar varit starkt emot det nya arbetsprogrammet och hävdat att det i huvudsak är detsamma som TITP.

En liknande tvetydighet kan observeras i Japans syn på immigrationspolitiken. Samtidigt som man introducerade visumet för specificerad yrkesarbetare för att låta befintliga TITP-arbetare (eller framtida utländska arbetare med Ikusei Shuro-visum) stanna längre och bjuda in sina familjer, har Japan ännu inte officiellt erkänt förekomsten av en immigrationspolitik.

När FN:s befolkningsavdelning i UNDP 1999 uppskattade att Japan skulle behöva cirka 10,5 miljoner nya invandrare mellan 2000 och 2050 diskuterade Obuchi-kabinettet om regeringen skulle upprätta en immigrationspolitik. Fukudas kabinett återupplivade denna diskussion 2008 och föreslog att Japan skulle öppnas för att acceptera immigration, särskilt för arbetsstyrkor från utlandet. Men på grund av intern kritik från det länge styrande liberala demokratiska partiet (LDP) och allmänheten, har upprättandet av en immigrationspolitik nekats – även medan japanska regeringar ökar antalet utländska arbetare och internationella studenter.

Denna otydlighet – stegvis ökande arbetskraftsinvandring utan att uttala en immigrationspolitik – har kvarstått, vilket återspeglas i premiärminister Kishidas kommentar den 24 maj 2024: ”För att bevara landet har regeringen ingen avsikt att anta en så kallad immigrationspolitik genom att ta emot utlänningar och deras familjer utan att sätta gränser för deras vistelse.”

Detta har väckt en fråga om hur man kan säkerställa överensstämmelse mellan att främja mänskliga rättigheter due diligence för utländska arbetstagare i Japan och att behålla en strikt ståndpunkt om arbetskraftsinvandring utan att uttala en invandringspolitik.

LDP i Japan publicerade sin policyidé angående acceptans av utländsk arbetskraft 2016. I denna rapport definierade LDP ”invandrare” som personer som har ett bosättningsvisum när de anländer till Japan – vilket skulle utesluta utländska arbetare. Utan att fylla denna klyfta mellan politisk sofistik och verklighet, kan man inte säkerställa due diligence för mänskliga rättigheter för utländska arbetstagare i Japan.