Japans snabbval den 27 oktober väckte inte mycket spänning hos väljarna. Valdeltagandet – 53,85 procent – var den tredje lägsta sedan 1945. Lågenergikampanjen innebar att den regerande liberaldemokratiska (LDP) hade ett övertag, med tanke på att deras bas tenderade att ställa upp även i knappt besökta val. I valet 2014, som satte Japans rekord för lågt valdeltagande, fick den styrande koalitionen LDP-Komeito en supermajoritet i riksdagen. Ytterligare gynnade LDP, med mindre än en månad mellan valmeddelandet och valdagen, misslyckades oppositionen att ställa upp enade kandidater som kunde utmana de styrande partiernas kandidater en-mot-en.
Även om slaskfondskandal hade skapat motvind mot LDP, verkade det fullsatta kandidatfältet och väljarnas bristande entusiasm garantera de styrande partiernas fortsatta grepp om makten, som har varit oavbruten sedan 2012.
Men på valnatten visade resultaten att även om politisk apati förblir ett ihållande fenomen i japansk politik, förlät väljarna inte kulmen på skandaler under den nuvarande LDP-ledningen. Till slut, 27 av 44 kandidater som var inblandade i slaskfondskandalen – inklusive individer som en gång hyllades som premiärministermaterial – förlorade sina platser. Jämfört med 2021 förlorade LDP cirka 5 miljoner röster i de proportionella omröstningarna; om vi lägger till nedgången i röster för Komeito är den totala minskningen cirka 6 miljoner.
Viktigast av allt, LDP-Komeito-koalitionen förlorat sin majoritet i kosten. De kommer att behöva lägga till ytterligare en partner till sin koalition för att säkra en styrande majoritet, eller regera som en minoritetsregering, om de vill stanna vid makten.
Det råder djup osäkerhet i hur händelserna kommer att utvecklas mellan nu och när de nyvalda ledamöterna i representanthuset samlas för att utse en ny premiärminister – en plikt som de är skyldiga att utföra inom 30 dagar efter valet, enligt Artikel 54 av den japanska konstitutionen. Oppositionspartierna har stora skillnader mellan sig, men har också gett stark uttalanden att de inte kommer att vara en del av den nuvarande styrande koalitionen. Det verkar möjligt att Ishiba kan fortsätta som premiärminister; samtidigt, om oppositionspartierna kan reda ut sina meningsskiljaktigheter, är det teoretiskt möjligt att det blir ett regeringsskifte.
Oavsett slutresultatet av de olika partiernas koalitionsbyggande ansträngningar kommer det hängda parlamentet att ha en inverkan på Japans politiska beslutsfattande, både inhemska och utländska, framåt.
I ett hängt parlament, per definition, ”inget enskilt politiskt parti har tillräckligt många platser för att ha total kontroll.” Rent praktiskt betyder detta att en kompromiss med oppositionen skulle vara ett måste för att anta någon lagstiftning. Dessutom skulle det styrande partiet stå under det ständigt närvarande hotet om en misstroendeförklaring, som, om den antas, kommer att starta om processen för att välja ledare för regeringen igen.
Under dessa omständigheter finns det en chans att riksdagens icke-LDP-medlemmar inte bara kan påverka inrikespolitiken utan även dess utrikesfrågor genom att använda sin vetorätt.
För att förstå hur den icke-LDP-majoriteten kan forma japansk diplomati är det värt att undersöka deras utrikespolitiska plattformar.
En ideologisk ström – huvuddelen av oppositionspartierna – är ”realisterna”, som argumenterar för en ”stabil” och ”realistisk” utrikespolitik samtidigt som de lovar fortsättning från LDP. Sådana parter inkluderar Konstitutionella demokratiska partiet (CDP), Nippon Ishin no Kai och Demokratiska partiet för folket (DPFP) – de andra, tredje och fjärde största partierna i det nya japanska parlamentet. Till exempel, CDP uppgav i sitt kampanjmanifest att deras mål är att genomföra en ”Stabil diplomatisk och säkerhetsstrategi.” I likhet med CDP, genom att använda fraser som ”realistisk” eller ”skydda sig själv”, Nippon Ishin och DPFP antydde att säkerhetsmiljön kring Japan försämras och att någon form av självförsvar behövs.
Förutom aspekten av ”realism”, vad de alla tre har gemensamt – och det som skiljer dem mest från andra marginalpartier – är insisterandet på att de ser alliansen Japan-USA som en hörnsten i japansk säkerhet. Denna hållning delas av LDP-regeringen, som fördubblar sin säkerhetsintegration med USA.
En annan grupp är ”pacifisterna”, som representeras av traditionella vänsterpartier, som t.ex Japans kommunistiska parti och den Socialdemokratiska partiet (SDP). De betonar dialog framför tvångskraft, och de tror att Japans investeringar i försvarskapacitet och förstärkningen av den japanska-amerikanska säkerhetsalliansen båda bidrar till destabilisering i Östasien.
Även om pacifisterna är en marginell kraft jämfört med realisterna har de historiskt sett spelat en viktig roll för att hålla tillbaka Japans utrikespolitik. Och eftersom fackföreningarna (främst fackföreningar för offentligt anställda och arbetare av privatiserade statligt ägt företag) som brukade stödja socialistpartiet – SDP:s andliga föregångare – är nu huvudbasen för stödet för CDP, de utövar ett visst inflytande över det största oppositionspartiet. Den nya CDP-ledaren Noda Yoshihiko vill att partiet ska bli mer ”realistisk”, vilket orsakar en del friktion med bakbänkarna som sympatiserar med pacifisterna.
Den sista grupperingen är nationalisterna, en etikett som med rätta skulle kunna fästas vid nationalistiska partier som var uppåtgående i det senaste underhusvalet, även om de är mindre inflytelserika än pacifisterna i den gamla skolan. Partier som Sanseito och de nyinrättade Japans konservativa parti – båda får tre platser – har argumenterat för att Japan bör anta en mer självsäker och konfronterande strategi med sin utrikespolitik, särskilt mot Folkrepubliken Kina. Nationalisterna insisterar på det barriärer, såsom de pacifistiska restriktionerna i Japans konstitution, bör övervinnas för att ge utrymme för Japan att utöva sin fulla potential.
Även om Reiwa Shinsengumi – ett ekonomiskt populistiskt vänsterparti – har mycket gemensamt med pacifisterna, vilket framgår av deras fokus på ”dialog” och ”multilateralism”, de kritiserar den nuvarande administrationens utrikespolitik på ett sätt som liknar nationalistiska partiers, och beskriver Japans tillvägagångssätt. mot USA som ”servil diplomati.”
Om det blir ett regeringsskifte är det troligt att realisterna kommer att styra. I så fall måste realisterna få stöd från pacifisterna och nationalisterna, som kanske inte håller med om deras utrikespolitiska synsätt.
För tillfället verkar det osannolikt att tillräckligt många oppositionspartier skulle kunna gå samman och bilda en regeringskoalition som bäst kommer att kunna göra det större antalet som LDP och Komeito har. Även om icke-LDP-partierna lyckas bilda en koalition, har LDP-Komeito-majoriteten fortfarande överhuset, vilket innebär att en oppositionsledd regering skulle behöva hantera en splittrad diet. Ändå är det viktigt att förstå konturerna av den utrikespolitiska diskursen inom den japanska kosten. I det nya parlamentet har alla partier potential att direkt eller indirekt påverka den japanska utrikespolitikens gång
Till exempel, oavsett alla deras stora skillnader, vad alla oppositionspartier har gemensamt är deras invändning till skattehöjningar som en finansieringskälla för försvarsbudgeten. LDP har lovat att öka försvarsutgifterna till 2 procent av BNP år 2027men det kommer att kräva ökade statliga intäkter. LDP var tänkt att besluta om när de så kallade försvarsskattehöjningarna kommer att ske av slutet av detta år.
Avsaknaden av en majoritet för LDP-Komeito-koalitionen kan emellertid lägga på betydande hinder för deras ursprungliga plan och göra det möjligt för oppositionen att försöka anta lagförslag som kan hindra dess fart. Om sådana omständigheter uppstår kommer det att tvinga regeringen att söka en alternativ inkomstkälla, vilket kan försena hela försvarsuppbyggnadsprocessen.
Valresultatet i underhuset har utmanat den stabila majoritet som den styrande koalitionen LDP-Komeito hade skyddat i båda kamrarna sedan 2013. Med Japan på väg in i ett helt annat politiskt landskap verkar till och med deltagarna vara osäkra på hur de ska navigera genom det. Åtminstone för nu har de japanska oppositionspartierna som länge marginaliserades och i princip ignorerades av det styrande blocket nu makten att omintetgöra regeringens agenda eller avge den avgörande rösten i framtida lagstiftande strider.