När Donald Trump återvänder till Vita huset är européerna djupt oroliga för hur han kan omforma den globala politiken. Hans första period förde radikala förändringar till USA: s utrikespolitik, präglade av isolationistiska tendenser, tillbakadragande från multilaterala avtal och en aggressiv prioritering av nationella intressen. Om Trump 2.0 följer en liknande bana, skulle det utan tvekan utgöra ett allvarligt hot mot den globala ordningen och Europa, som redan kämpar med Ukraina -kriget. Hans politik skulle skada Europa väsentligt, en region som är djupt beroende av multilateralt samarbete för att säkerställa stabilitet och framsteg.
Trumps försiktiga ståndpunkt mot Ryssland kunde allvarligt undergräva europeisk säkerhet och den reglerbaserade internationella ordningen. Medan debatterna fortsätter inom Trumps inre krets tyder flera indikatorer på vad hans strategi kan innebära. Hans långvariga beundran för Vladimir Putin, hans påståenden om att kunna avsluta Ukraina-kriget inom några dagar, och perspektivet från viktiga rådgivare pekar alla mot möjligheten att USA minskar eller till och med stoppar militärt stöd för Ukraina. En sådan förskjutning skulle riskera att stärka Rysslands territoriella vinster, och ett hastigt fredsavtal skulle kunna låna legitimitet till Moskvas aggression. Utöver hotande europeisk säkerhet skulle dessa åtgärder sätta ett farligt prejudikat genom att erodera grundläggande principer i FN: s stadga, inklusive förbud mot militär aggression och respekten för nationell suveränitet.
Trumps andra ordförandeskap kan också ha förödande konsekvenser för Europas klimatagenda. Under sin första period förnekade Trump verkligheten av klimatförändringar och hindrade internationella ansträngningar för att bekämpa den globala uppvärmningen. Heritage Foundation: s ”Project 2025”, en politisk agenda för en potentiell andra mandatperiod, syftar uttryckligen till att avsluta ”kriget mot olja och gas” och demontera klimatrelaterad finansiering. Sådana åtgärder skulle ge ett stort slag för Europeiska unionens ambitioner att leda globala klimatåtgärder genom sitt Green Deal -initiativ. Utan stöd från Washington skulle det bli mycket svårare att uppnå globala klimatmål och skapa en ny ram för klimatfinansiering. Denna divergens i prioriteringar kan ytterligare anstränga transatlantiska relationer. Även om det fortfarande skulle vara möjligt att hantera globala utmaningar som klimatförändringar, fattigdom och regeringsreform, skulle frånvaron av en pålitlig amerikansk partner göra sådana ansträngningar mycket mer utmanande.
Med tanke på denna potentiella utveckling är det uppenbart att Europa måste förbereda sig för en ny geopolitisk verklighet. EU: s medlemsstater kan inte längre förlita sig på att återvända till det traditionella transatlantiska partnerskapet. Istället måste Europa anta en mer säker och oberoende strategi på den globala scenen och upprätthålla sin ledarroll inom kritiska områden som säkerhet, klimatåtgärder, utvecklingspolitik och multilateralt samarbete.
Medan Trump 2.0 utan tvekan skulle utgöra ett hot mot Europa, kan revisionistiska makter som Kina och Ryssland – och vissa aktörer i det globala söderna – se hans ordförandeskap som en historisk möjlighet. Ett partiellt tillbakadragande av USA från den globala ordningen skulle göra det möjligt för dessa länder att undkomma västerländska maktstrukturer och spela en större roll i att forma en multipolär världsordning som är mindre beroende av västerländska värden och normer. Ur ett västerländskt perspektiv utgör detta scenario risken för djupare anpassningar mellan dessa nationer och makter som Kina eller Ryssland, vilket ytterligare försvagar Europas inflytande inom det globala systemet och undergräver den reglerbaserade internationella ordningen.
En annan utmaning ligger i den potentiella förändringen av USA: s utvecklingspolitik mot ett mer direkt fokus på geopolitisk konkurrens med Kina. Om detta inträffar skulle Europa troligtvis möta ett ökande tryck för att fylla de finansiella luckorna som lämnats av USA, särskilt i finansieringsmekanismer inom FN: s utvecklingssystem. Samtidigt skulle europeiska länder troligen drivas för att öka sina försvarsutgifter, särskilt när Trump förnyar kraven för Nato -medlemmar att ta ett större ansvar för deras säkerhet.
Trumps första period visade hans tydliga förakt för internationellt samarbete. USA: s tillbakadragande från Parisavtalet och andra multilaterala organisationer var en skarp indikator på hans beredskap att fortsätta anti-globaliseringspolitiken. Under sin andra mandatperiod skulle Trump troligen fördubbla dessa tendenser och anta en ännu hårdare inställning till USA: s rivaler och motståndare. Baserat på hans meritlista kunde han återigen utmana institutioner som FN, Nato, World Trade Organization (WTO) och Organisationen för ekonomiskt samarbete och utveckling (OECD), även på bekostnad av USA: s trovärdighet som en global ledare.
Sammanfattningsvis skulle implikationerna av ett andra Trump -ordförandeskap krusas (eller har krusat) över hela världen, omformat allianser, intensifierande geopolitiska rivaliteter och utmanat de ramar som har underbyggt global stabilitet. För Europa understryker dessa utvecklingar det brådskande behovet av att anta en proaktiv och självberoende strategi för att navigera i ett allt osäker internationellt landskap.