Fallet med Dil Mohammed, en framstående Rohingya-talesperson som för närvarande fängslats av bangladeshiska myndigheter, har nu nått FN:s arbetsgrupp för godtycklig internering (WGAD). Denna utveckling sätter internationell granskning av Bangladeshs behandling av rohingya-flyktingar och väcker angelägna frågor om de rättsliga och humanitära förhållandena för hans internering.
Sedan hans arrestering i januari 2023 har Mohammed utsatts för långvarig isoleringscell, begränsad kommunikation med sin familj och förhör utan juridiskt ombud – villkor som motsvarar kränkningar enligt flera internationella konventioner inklusive den allmänna förklaringen om de mänskliga rättigheterna och konventionen mot tortyr.
Mohammeds fall måste ses i sammanhanget av rohingya-flyktingars bredare kamp och den komplexa regionala dynamiken som förvärrar deras svåra situation. WGAD-klagomålet hävdar att Mohammeds internering inte bara är godtycklig utan återspeglar systemiska frågor i hur fördrivna personer hanteras inom Bangladeshs jurisdiktion, särskilt de i ”Ingenmansland.” Bangladesh kommer snart att behöva ta upp dessa anklagelser inför FN och konfrontera den känsliga balansen mellan säkerhetsoperationer och upprätthållande av mänskliga rättigheter.
Dil Mohammeds resa som rohingya-flykting och hans slutliga roll som talesman för fördrivna samhällen placerade honom i hårkorset för ett brutalt system som nu kommer under internationell granskning. Efter att ha flytt från Myanmars folkmordskampanj mot rohingya 2017, sökte Mohammed och hans familj skydd i buffertzonen mellan Bangladesh och Myanmar, det så kallade Ingenmansland, där tusentals rohingya-flyktingar levde under bräckliga och flyktiga förhållanden. Men istället för att hitta trygghet upplevde de återkommande våld, försummelse och nu frihetsberövande.
Gripandet av Mohammed i januari 2023 ägde rum under djupt oroande omständigheter. Den 18 januari, under attacken mot No Man’s Land, utbytte jag WhatsApp-meddelanden med honom. Med en nedslagen röst beskrev han kaoset: ”Bangladeshs ökända RAB (Rapid Action Battalion), med Rohingya Solidarity Organization (RSO), har attackerat oss sedan klockan 06.00. Hela lägret är förstört. Vi har tagit vår tillflykt till Myanmar. Det skjuts nu från BGP (Myanmars gränsbevakningspolis).”
Trots den utspelade krisen hann vi med ytterligare några utbyten innan hans linje plötsligt gick död nästa dag – och det har varit tyst sedan dess.
Följande dag kallades Mohammed enligt uppgift av RSO till ett möte för att diskutera lägrets säkerhet. Men vid sin ankomst hölls han fängslad, handfängsel och förbundna med ögonen. Överlämnad till myndigheterna i Bangladesh försvann han in i en mörk, plågsam period av isolering som varade i fyra månader. Denna process, som genomförs utan att informera hans familj eller tillåta tillgång till juridisk rådgivning, utgör bortförande enligt internationella standarder.
Vad som sedan utvecklades läses som en katalog över kränkningar mot internationell rätt. Mohammeds inspärrning omfattade tvångsförhör, fysisk fasthållning och pågående psykisk misshandel, eftersom han utsattes för hot mot sin familjs säkerhet om han inte följde det. Sådana förhållanden har gjort Mohammed fysiskt försvagad och mentalt utmattad, vilket illustrerar en oroande ignorering av hans rättigheter som människa, än mindre som en flykting som förtjänar skydd. Under de första fyra månaderna av hans internering hade hans familj ingen aning om han var vid liv eller död, en period av ångest som många människorättsexperter hävdar utgör påtvingat försvinnande.
WGAD-inlämningen visar att Mohammed varken fick veta om några anklagelser vid tidpunkten för hans arrestering eller tilläts ett ordentligt försvar. Sådana utelämnanden är inte bara processuella försummelser utan är kränkningar enligt flera internationella lagar om mänskliga rättigheter, inklusive konventionen mot tortyr och den internationella konventionen om medborgerliga och politiska rättigheter. FN:s Mandela-regler, som fastställer standarder för rättvis och human behandling av fångar, förbjuder långvarig isoleringscell och betonar rätten till juridisk rådgivning. Ändå verkar Bangladesh ha lagt dessa regler åt sidan i Mohammeds fall och bibehållit ett frihetsberövande som passar WGAD:s definition av ”godtyckligt”.
Bangladesh befinner sig nu under förstoringsglaset. WGAD:s granskning kommer att kräva att regeringen förklarar sin behandling av Mohammed, med potentiella rekommendationer om frigivning och internationell kritik om de inte följer dem. Men det handlar inte bara om en enda frihetsberövad man. Dil Mohammeds situation är emblematisk för hur Bangladeshs säkerhetspolitik påverkar livet för utsatta rohingya-flyktingar. De bredare konsekvenserna kan inte ignoreras. Även om Bangladesh står inför genuina säkerhetsproblem runt sina gränser har de i allt högre grad använt dessa farhågor som motivering för hårda åtgärder som riskerar att undergräva det mycket humanitära skydd som flyktingar har rätt till.
Det finns dock utrymme för optimism. En ny administration i Bangladesh har tillträtt och till och med utsett en rådgivare om rohingyakrisen, en position som motsvarar en regeringsroll. Detta signalerar en medvetenhet på de högsta regeringsnivåerna om behovet av mer strategiskt engagemang i Rohingyafrågan. Dessutom kan förändringar i toppen av några av säkerhetstjänsterna som är inblandade i Dil Mohammeds fängelse och misshandel bana väg för en rättvis omvärdering av hans fall. Denna utveckling innebär en möjlighet för Bangladesh att vända en sida och visa sitt engagemang för rättvisa och mänskliga rättigheter genom att föra detta oroande kapitel till en snabb och rättvis avslutning.
Internationella förespråkare hävdar att Bangladesh måste inse det faktum att säkerhet kan samexistera med skydd av mänskliga rättigheter. Genom att fortsätta på denna väg av uppenbar godtycklig internering riskerar Bangladeshs nya regering att äventyra deras ställning i det globala samfundet och ytterligare alienera partners som är avgörande för att ta itu med rohingyakrisen. När WGAD förbereder sina resultat står fallet med Dil Mohammed som en gripande påminnelse om kostnaden för att blunda för mänskligt lidande – och om det internationella samfundets plikt att hålla dem som gör det ansvariga.