Det kan vara mitt i ett blodigt inbördeskrig, men Myanmar står potentiellt på branten av ett nytt demokratiskt uppvaknande. Trots det enorma lidandet för Myanmars befolkning de senaste åren, med de senaste framgångarna för revolutionära styrkor i kombination med avtagande militär kontroll, finns det en generationsmöjlighet att ombilda en inkluderande demokratisk stat utan de tidigare pakterna mellan militära och civila ledare.
Den 1 februari 2024 markerade den tredje årsdagen av försöket till militärkupp ledd av seniorgeneralen Min Aung Hlaing. Det våldsamma slutet på Aung San Suu Kyis regering National League for Democracy har resulterat i utvidgade konflikter, humanitära kriser, ekonomisk kollaps och sammanbrott av grundläggande tjänster.
Mer än 3 miljoner människor i Myanmar är också internt fördrivna på grund av konflikten och instabiliteten.
Liberal demokrati som en felaktig talisman
I åratal var Aung San Suu Kyi hoppets ledstjärna för demokrati i Myanmar. Men som Myanmars författare Ma Thida föreslår, för många människor i Myanmar var åren före kuppen 2021 inte ”demokratiska” under Aung San Suu Kyis regering, och det fanns inte heller någon tydlig väg mot demokrati. Snarare förblev landet fångat i en ”labyrint” som skapats av militären där det hade kontroll över nyckelspakar för militär, ekonomisk och politisk makt.
Den liberala demokratin har faktiskt länge haft en talismanisk kvalitet i Myanmars politik där övergång nästan alltid tolkas genom demokratiseringens lins snarare än genom andra prismor som nationalism, självbestämmande eller kontroll över resurser.
Detta kan leda till en bedömning av det samtida Myanmar som en kamp mellan liberala demokratiska revolutionära krafter och en auktoritär militärregim.
I verkligheten är de krafter som för närvarande motsätter sig militärregimen extremt olika. Vissa, som människorättsaktivistgrupper och politiska partier, kan ha anspråk på demokratiska mål, andra är främst angelägna om etnisk nationalism, och andra strävar fortfarande helt enkelt efter sin egen version av vapenbeväpnad auktoritär makt.
Dessa gruppers intressen är endast samordnade i den mån de står emot Min Aung Hlaings regim. Detta gör berättelsen om demokratisk kamp i Myanmar mycket mindre skärrad. Och även där demokrati är ett uttalat mål har vår forskning avslöjat kraftigt divergerande antaganden om innebörden av ”demokrati” i sig.
Buddhistiskt inspirerade, ledarcentrerade tolkningar av demokrati finns i överflöd, liksom mer radikala demokratiska mål. Ord som ”mänskliga rättigheter”, ”federalism” och ”ansvarighet” har alla olika betydelser beroende på de olika intressena hos politiska partier, etniska väpnade grupper, aktivister och lokala civilsamhällesorganisationer.
Att anta att liberal demokrati är ett gemensamt mål även för alla Myanmars ”demokratiska” aktörer skulle vara ett allvarligt misstag.
Nytänkande om demokrati
Kuppförsöket och efterföljande intensifiering av konflikten har dock på vissa sätt låst upp nya idéer om Myanmars demokratiska framtid.
Den restriktiva konstitutionen från 2008 var inrättats av militären som en del av sin plan att delvis överföra makten till civilt ledarskap och detta utgjorde ett stort hinder för djupare reformer. Med bestämmelser om militära kvoter i parlamentet, centraliserade beslutssystem och enorma befogenheter för militärens överbefälhavare kastade 2008 års konstitution en skugga över all diskussion om demokratisering.
Kuppförsöket och revolutionen har dock dramatiskt förskjutit det politiska landskapet, till den punkt där konstitutionen från 2008 inte längre har någon politisk framträdande plats utanför den hårda kärnan av militärregimen. Detta förkastande av 2008 års konstitution och revolutionen mot militären har öppnat nya möjligheter för att föreställa sig en postauktoritär Myanmar-demokrati.
Viktigast av allt är att det nu finns en utbredd övervägande av Myanmars federalism utanför begränsningarna i 2008 års konstitution. De långvariga klagomålen från etniska minoritetsgrupper i gränsområden är nu mer allmänt förstådda av medlemmar av Bamar-majoriteten, mest för att den burmesiska militärens brutalitet nu också har upplevts av samhällen i hjärtats områden.
Militärt sett har många etniska revolutionära arméer en starkare hand nu än de hade före kuppen, så på vissa sätt hade Bamars politiska ledare i den skuggiga nationella enhetsregeringen i exil inget annat val än att föreställa sig ett mer inkluderande och federalt Myanmar.
Oavsett motivation har en omformning av en federal demokrati i Myanmar uppenbarligen katalyserats av kuppen och den intensifierade konflikten.
Rent praktiskt har förlusten av territorium som kontrolleras av militärregeringen, och kollapsen av effektiva statliga tjänster i områden de kontrollerar, också lämnat utrymme för ett flertal nya arrangemang för lokalt styre. Styrning och strukturer för tillhandahållande av tjänster anpassas och reformeras av den nationella enhetsregeringen och etniska revolutionära organisationer men också otaliga andra grupper.
I ”befriade områden” i Sagaing-regionen och Kayah-staten, till exempel, finns innovationer inom styrning och nya experiment med att använda federala principer på lokal nivå. Det lokala civila samhället och samhällsorganisationer, från nationell nivå till township- och bynivå, spelar också en nyckelroll i medling och samordning, inte bara när det gäller distribution av humanitärt bistånd utan även i lokal styrning.
Dessa nya metoder och former av lokal styrning är varierande och på intet sätt alla demokratiska till sin natur, men de har skapat en möjlighet att ompröva och omforma lokal styrning i landet, på ett sätt som i stort sett har varit omöjligt sedan självständigheten från Storbritannien mer än 70 för flera år sedan.
Den här artikeln är en del av en Asia Institute/Asialink-serie om demokrati i Sydostasien för att åtfölja University of Melbournes kommande Sydostasien Oration kommer att levereras av Pita Limjaroenrat MP, ledamot av det thailändska representanthuset och tidigare ledare för Move Forward Party, den 4 juli.
Publicerad under Creative Commons förbi 360 info™.