Jag har nu under en tid undersökt en trend som oroar mig lite. Den om att fler och fler kvinnor 30+ anser att det inte går att hitta en man för ett stabilt långvarigt förhållande med. (läs, att gifta sig med). Svenska förhållanden i sak var svårast att hitta underlag på. Länder som Kina, Japan, USA och England visade däremot en trend, en rödtråd som går igenom singellivets olika faser. Tråden ser lite olika ut land för land men kvarstår dock som ett dilemma som kan få stora konsekvenser för länders framtida population.
Varför tar jag, gift kvinna sedan 20 år intresse i denna fråga? Som sagt, har uppfattat en trend och som utbildad inom sociologi så intresserar olika samhällsfenomen mig och då vill jag undersöka om det jag uppfattat finns i vekligheten och varav finns fenomenet.
Det som framkommer med tydlighet i samtliga länder är att kvinnorna oftast inte vill binda sig till någon fullt ut i 20-årsåldern. De vill utbilda sig, dejta fritt och ha egen försörjning. I 30-års ålder börjar de se sig som stabila, bekväma i sin person och personlighet samt ser då att det är läge att börja söka en stabil partner.
Männen däremot har ofta en helt annan syn på verkligheten. De beskriver att den ”vanliga, ordentliga” killen i 20-årsåldern har inget att komma med. Tjejerna tittar inte ens åt deras håll utan på ”bad guys”, dom spännande killarna som inte har ett stabilt liv utan lever för dagen eller äldre män med inkomst. De tycker vidare att när kvinnorna börjar intressera sig för den vanliga mannen i 30-årsåldern och vill ha honom som livspartner, att hon har delat ut sina vackra år till män som bara utnyttjat henne. De känner sig som B-laget, nu passar det minsann när du är över 30!
Dessa män går istället och dejtar kvinnor i 20-års ålder (obs. de som inte vill binda sig än) och flera av männen säger: Jag vill ha en ung vacker kvinna som är feminin, hon behöver inte vara smart eller tjäna mycket pengar.
Ser ni paradoxen i det hela? Kvinnorna anser sig som bäst i 30-års åldern men männen däremot ser kvinnorna som bäst i 20-års åldern. Så, kvinnorna vill inte binda sig i 20-års åldern och männen vill ha den unga, vackra kvinnan att binda sig med. Vi har ju ett gigantiskt problem här. Faktum är att fler och fler kvinnor lever ensamma i västvärlden och männen dejtar friskt utan att behöva binda sig. I Japan har många män totalt lagt ned försöket att hitta en livspartner, de tar ofta valet i 20-årsålder. Kvinnorna är inte heller säkra på att de vill binda sig och få barn, för i Japan så mister hon ofta jobbet och tvingas mer eller mindre till att bli en hemmafru.
Ja, vad ska man säga. Jag är glad, tacksam över att jag hittade min man 32-år gammal och hade även extra bagage som män inte gillar, min son från ett tidigare äktenskap. Han kom med sitt bagage, två döttrar. Vi hittade en balans, där vi bråkar men kommer alltid tillbaks till balans. Den som tror att äktenskap är lätt som en plätt, tänk om.
Det är ett val att leva ihop, vissa förstår inte att livet är tufft, ibland händer saker och då gäller det att kunna ”dance in the rain”.
Men detta var verkligheten för länge, länge sedan då dinosaurierna levde på jorden, platt tv hade precis kommit, twitter kände få till i Sverige… vi antika ”gammelmänniskor” är kanske nöjdare med livet då vi faktiskt trodde på att det går att hitta en livspartner om man verkligen vill och vet vilka personliga egenskaper man söker.
Så, good luck med ”swipandet” på Tinder eller annan utseendefixerad dejtsida.
Hur är det i Sverige? Om du har tankar eller erfarenheter, skriv, kommentera i sak. Då jag verkligen är intresserad av att gräva vidare i frågan.
Chefredaktör
Martina Wickham
Denna webbplats använder cookies för att förbättra din upplevelse. Vi antar att du är ok med det här, men du kan välja bort om du vill. -