Det finns många ord som man utan vidare eftertanke lär sig, börjar använda och drabbas av. Det kan vara ord som syftar på något särskilt vagt och diffust, men som genom det språkliga arvet är laddade med olika starka känslor. Så starka att dessa ord kan kännas lite missvisande.
Som ord som förekommer oftare än man kan säga nyans, ibland används de outtröttligt. Lättja… helvete, hämnd.
Många vet till exempel vad – att hata – betyder. Vi kan ha hört det så många gånger att vi blivit vana. Men vad är det egentligen man menar? När jag hatat har jag i efterhand förstått att jag i själva verket känt mig sviken, arg och kanske uppgiven. Kanske alldeles samtidigt. Det är en förklaring. Min avsikt är inte att förminska eller blunda för att vi omsider hyser mycket starka känslor. Och att det känns frigörande att ta i ordentligt ibland. Men för mig har det känts bra att förtydliga upplevelsen. Förklara. Det bygger upp mig. Och nuförtiden hatar jag knappt alls.
Det är som att jag kommit närmare mig själv sedan jag börjat bry mig om vad jag säger, och vad som sägs omkring mig.
I en modern värld där man värnar om tanken och fortfarande anser att språket är viktigt måste vi förhålla oss till det. Och om vi finner problematiska uttryck i vårt språk borde vi reagera. Eller redigera. Vårt engagemang i historien är avgörande. Det vi kommunicerar blir en del av de vi blir.
För en del bryr sig om vad som sägs. Ett ord kan vara ett sammanhang. Kanske undkommer vi dem aldrig helt.
Ord antyder något. Ändå är en del ord helt platta och andra vansinniga. Synd… Ondska…
Ja det är tankeväckande.
Ondska är i sig problematiskt. Ondskan behöver problematiseras. Begreppet är som en felande länk i en kedja av tankar och idéer som format vår historia. När det står klart att regenten är om inte fullt så bra så nästan lika bra som Gud – hur kan det finnas dem som inte fogar sig?
Jo – ondska. Det blir perplext.
Ondska är som en slags variant av godhet. “Försämrad godhet”. Jag menar att ondskan alltid är en jämförelse. Den förutsätter en definitiv dualism. Vilket är en ganska gammal tanke. En sak är att betrakta världen eller verkligheten i ljuset av någon typ av tvåsamhet, en växelverkan. Att man tror på godheten idealistiskt eller som alltings högsta sanning går att förstå. Det går att leva med. Men godhet förutsätter inte ondska. Detta är en missuppfattning.
Godhet förutsätter heller inte religiositet. Men på samma sätt som en del kunde hävda att manliga attribut och kvinnliga har sinsemellan kompletterande kvaliteter, eller kontrasterande konnotationer vore det kanske en bättre uppdelning att uppfatta godhet som kontrahent till “helhet”. Vill man ha ett jämförelseord vore väl “illvilja” bättre? Om man nu ska jämföra. Ondska faller per definition på sin egen orimlighet – det man åsyftar riskerar man attribuera med annat… vansinne, fientlighet, makt, gemenlighet. Det är ett kaosartat uttryck.
Nu finns det förstås de som menar att kaos är en grundkomponent i världsalltet. Det sätter huvudet på spiken. Därför att det som är kaosartat är “i oordning” så länge man inte ser anledningen. Om någon beter sig överdrivet respektlöst mot andra beror detta inte på att att denne är ett kaos. Eller att han eller hon är ond.
Visst kan man ådra sig epitet som “schizofren” eller dylikt till följd av att man både är annorlunda och antingen själv lider av – eller orsakar lidande för andra människor. Men detta är något annat, det är en slags felsökning. Om du har fått en psykiatrisk diagnos syftar den till att avgränsa lidande, så att du kan komma att må bättre. Att tillfriskna.
Metoden kräver då, på ett liknande sätt som en psykolog eller en schaman skapar en teori om vad för problem som föreligger, en kategorisering. På så vis kan man som patient eller psykiatriker utveckla och förfina ett sätt att må bättre på. Har man inget förtroende för kategoriseringen kan man ändå må bättre. Genom relevant medicinering eller ett sundare leverne. Felsökning. Rättelse.
Annat är det med ondska. Den kan man bara undvika eller akta sig för, såvida man inte hamnat snett i livet, blivit förtrolig med dumheter. Ondska är dumheter. Det är i språklig bemärkelse ett dumt ord. Spretigt och luddigt och på samma gång skrämmande (kaosartat), som om det vore vördnadsbjudande. Onaturligt.
Om man vill beskriva något motbjudande och elakt, kan man i brist på bättre ord istället säga, skriva, eller skrika: Vansinne!
Detta borde vara uppenbart, åtminstone för dem som tror på en god gud.
Om rättvisa är förtryckt i allmänhet betyder inte det att olikhet är det renaste som finns. Däremot är insikten om alla människors unicitet en förutsättning för fullständig upplysning. Alla är lika unika. Alla som finns är egna sammanhang. Överenskommelser är som kontextuella sammanhang. Annars,… har jag ingen aning.
Svein Grimmen
200506
Denna webbplats använder cookies för att förbättra din upplevelse. Vi antar att du är ok med det här, men du kan välja bort om du vill. -