Home BRÄNSLE & MILJÖ Varför fuskar folk på jobbet egentligen

Varför fuskar folk på jobbet egentligen

Varför fuskar folk på jobbet egentligen

Varför fuskar folk på jobbet egentligen – är det för att slippa obehag eller bara ren girighet? Varför fuskades det med bilars avgasutsläpp? Bladet.se gör en djupdykning i människans inre drivkrafter.

Text: Louise Molander

Alla vet att det förekommer fusk och slarv i arbetslivet. Den anonyme mekanikern på
ett nätforum skyller på att ledningen sätter premien på ackordet, så att det lönar sig
att jobba fort och slarvigt.
Ingenjörerna på Volkswagen som fuskade med bilarnas avgasutsläpp, försvarade
beteendet med att kraven från förra vd:n Martin Winterkorn var för höga och ingen
vågade säga ifrån.

En av de viktigaste normerna för oss människor handlar om rättvisa. Vi reagerar
väldigt starkt om någon fuskar eller roffar åt sig på andras bekostnad, vi kan avstå en
hel del och vara beredda att betala pengar för att straffa den som bryter mot våra
rättviseregler.
Att responsen blir så kraftig beror på att vårt belöningscentrum i hjärnan aktiveras; vi
njuter av att bestraffa den som är ohederlig! Varför fifflar människor då, kan man
undra, när risken för vedergällning är så stor?

För att få svar på den frågan måste vi först inse att vi bara är människor, ett däggdjur av släktet Homo.
Och att det finns en rad biologiska, miljömässiga och kulturella
faktorer som spelar in när en person väljer att bete sig omoraliskt.
Kanske handlar det i grunden om själviskhet och girighet. De flesta av oss föredrar
mer framför mindre och vi ogillar mer att ligga på minus än vi gillar att ligga på plus.
Vad jag har är viktigare än vad du har. Altruismen är undantaget, själviskheten är
regeln.

I boken ”Girighet – vetenskapliga perspektiv på varför mycket vill ha mer”,
Studentlitteratur, tar ekonomijournalisten Tobias Hammar hjälp av experter på
neurologi, teologi, evolutionsbiologi och filosofi för att försöka ringa in vad
girighet/själviskhet är och hur den uppstår. Efter en genomläsning kan man
konstatera följande:
Människans problematiska beteenden är en direkt konsekvens av hur hjärnan
fungerar. Det finns siffror på att ungefär 25 procent av befolkningen är överdrivet
självintresserade men i stort sett krävs det inget speciellt av oss för att vi ska begå
omoraliska handlingar. Att bete sig irrationellt och egoistiskt är helt naturligt för
människan.

Evolutionen har selekterat fram den som varit skicklig på att samla på sig föda och
materiella tillgångar dels för ren överlevnad, dels för att attrahera det motsatta könet.
Hos alla arter där honorna väljer partner, vilket är fallet hos de flesta däggdjur
inklusive människan, är det hannarna som förser sig med attribut eller beteenden
som visar att man är av hög genetisk kvalitet.
Krasst uttryckt – män som signalerar starka resurser får ligga mer.
Kvinnor som väljer solida män får tryggare barn.
Habegäret måste dock hållas i schack till förmån för en annan evolutionärt lönsam
strategi – samarbetsviljan. I flock ökar vi chanserna att överleva och kan bättre hävda
oss gentemot konkurrerande grupper. Vi har utvecklat en stark gruppsolidaritet och
motivation att följa vissa normer, och besitter en stark tendens att frysa ut den som
parasiterar på det gemensamma.

För att vi ska kunna fatta rätt beslut när det gäller vår överlevnad, fortplantning och
tillhörighet i gruppen har hjärnan utrustats med ett belöningssystem. Hormonet dopamin ökar eller bromsar vår motivation så att vi njuter när vi fyller på förråden, har sex, äter god mat och umgås, och ryser av obehag när vi gör något farligt.
Ett genialiskt och samtidigt förrädiskt system eftersom vår hjärna inte är anpassad för
dagens komplexa prestationsinriktade samhälle. Vi blir ytterst sårbara för felaktiga
beslut. Återkommande belöningar av pengar och materiella tillgångar, framförallt om
de är oväntade, aktiverar precis samma beroendemekanismer i hjärnan som
narkotika och nikotin.

” kicken försvinner
och kvar finns bara det dopaminstyrda drivet ”

I början njuter vi av ”drogen” men successivt avtrubbas systemet, kicken försvinner
och kvar finns bara det dopaminstyrda drivet – det kompulsiva tvånget att fortsätta. Vi
vet att det är fel men kan inte sluta.
En säljare som presterat bra och fått en oväntad bonus kan uppleva en stark känsla
av tillfredsställelse och vilja uppleva den igen. Tanken med ackord och premie är just
att den ska sporra till rätt beteende, precis som för elefanterna på cirkus. Nackdelen
är beroendepotentialen. Framförallt om personen också är impulsiv och riskbenägen.
En rad studier visar att män är mer riskbenägna än kvinnor framförallt när det gäller
finansiella vågspel. Tobias Hammar tar del av en studie från Northwestern University
i USA och skriver att ”när forskarna studerade riskbeteende hos unga manliga
försökspersoner, fann de att dessa var benägna att ta större finansiella risker efter att
de hade blivit visade bilder på avklädda kvinnor.”

Forskarnas teori var att unga män har ”behov” av att erövra både pengar och
kvinnor, vilket gör att jakten på dem styrs av samma område i hjärnan.
Man noterade inte samma reaktion hos kvinnor i lika hög utsträckning.
Däremot har andra studier visat att när kvinnor hamnar på väldigt manstypiska
positioner mister de sin orientering mot omvårdnad och samarbete (ett beteende som
anses vanligare hos kvinnor) och börjar bete sig som män (mansrollen).
Biologin styr således vårt beteende, så länge det går att vara självisk och girig är det
lönsamt, rent evolutionärt. Men vi omger oss också med ett komplicerat system av
normer, regler, institutioner och gemensamma överenskommelser som bestämmer
hur vi ”bör” uppföra oss i olika situationer.

Systemen kan skilja sig åt mellan olika kulturer och förändras över tid.
Alla länder har normer för hur medborgarna ska bete sig. Men inom en nation finns
det också olika konstellationer som vi identifierar oss med och som avgör hur vi
agerar i en specifik situation. Bankdirektörer med höga bonusar till exempel tycker
inte själva att de är giriga eftersom de speglar sig i andra med samma position.
Av samma anledning kan vi också ljuga eller fuska för att inte mista vår tillhörighet
eller rang i en viss gemenskap. Förluster och misslyckanden reagerar vi betydligt
starkare på än vinster och framgång.

Anständighetens gräns är socialt konstruerad, säger Kimmo Eriksson som intervjuas i boken.
Han är forskare i matematik vid Centrum för evolutionär kulturforskning vid
Stockholms universitet, och menar att vi människor inte har någon biologiskt nedärvd
drift att dela med oss och skapa rättvisa. ”Det vi uppfattar att vi kan göra kommer att
sätta gränsen för vad vi får göra”, menar han.
För att såväl ingenjörerna på Volkswagen som mekanikern i verkstaden inte ska
hamna i valet att fuska eller slarva måste det finnas system som håller hen tillbaka.
Starka kollektiva sanktioner gör att de flesta inser att fusk inte lönar sig.

I bokens sista kapitel intervjuas Torbjörn Tännsjö, professor i praktisk filosofi vid
Stockholms universitet. Han anser att vi måste inrätta vårt samhälle på ett sådant
sätt att de goda människorna, de med extraordinära karaktärsdrag, inte behövs.
Vi har en förkärlek att dela in varandra i onda och goda, skitstövlar och
hedersknyfflar, menar han. ”Och då blir vi förstås väldigt förvånade när människor som vi tror är goda ertappas med fingret i syltburken. Jesús Alcala som lurades med
Sida-pengar, Gudrun Schyman som fifflade med skatten och Johan af Donner som
stal från Röda Korset. Alla de här personerna verkade i miljöer som gjorde att vi
förväntade oss att de var så goda att vi inte kontrollerade dem ordentligt.”
Han betonar att vi måste ge upp föreställningen att vi har något slags givna
karaktärsdrag och inse fakta: ”att vem som helst är kapabel att utföra den här sortens
handlingar.”.

Per Carlbring, professor i klinisk psykologi vid Stockholms universitet, är inne på
liknande tankegångar. Han menar att de flesta av oss hamnar i mitten av en
normalfördelningskurva vad gäller risktagande och inre moralisk kompass.
– Alla tycker att de själva är en god person, även den som fuskar, säger han.
Att ta en genväg och fuska för att vara klar i en viss tid, komma upp i en viss lön eller slippa vara den som jobbar sämst och bli uthängd av en mobbande chef, är inte en helt ovanlig strategi. Att undvika obehag blir viktigare än att följa sin inre kompass.
Det som avgör om någon väljer att mygla är också risken för upptäckt och vilka konsekvenserna blir.
– Om risken att avslöjas är minimal och påföljden inte är särskilt kännbar, ökar det
sannolikheten för fusk, säger Per Carlbring.
Han menar att kontroller och kännbara straff minskar problembeteenden men att en
lämpligare väg är att belöna den som är hederlig och gör rätt.
– Du får chans till belöning om du både gjort ett kvalitativt bra jobb, prioriterat
återhämtning och arbetat effektivt. Polisen gör fartkontroller och sätter dit fortkörare
men möjligen skulle man få en gynnsammare utveckling om polisen i stället stoppade
den som kör lagligt, och gav den exemplariske bilföraren en värdecheck som tack,
säger Per Carlbring.

 

Louise Molander
Frilansjournalist

Bild av: Louise Molander

 

Print Friendly, PDF & Email

Jobb i Sverige